Spring innan de tar dig (Öppet)

Dakota inser till viss del att så fort de förstår att han inte kommer tvinga någon mutant till något kommer han behöva sticka. Den tanken ger på något sätt en viss tröst, som om faktorn att han kan stå vid sina extremt idiotiskt etiska ideal gör honom gott. Dakota skulle väldigt gärna gömma sig i jeepen så länge som det gick. Trots det så följde han med... helvete. Ohh... kan skulle kunna bara sticka också. Ingen fara, inga... han skulle dö om han gick själv. Det var så mycket soldater överallt och risken att rusa in i en enhet med mask var väldigt hög. Dakota skulle kunna springa sin väg men chansen för överlevnad var låg.

Så istället kommer han upp och ställer sig halvt om halvt bakom Gwen i hopp om att Dawn inte känner till honom. Dakota har träffat en hel del mutanter men cirka nittio procent var... när han fortfarande var i tjänst. Störra delen av de resterande procenten hade inte känt till honom. Dakota vill dock undvika att bli igenkänd av mutanter... de brukar inte riktigt tycka om honom. Med all rätt.

"okej" Muttrade Mina och greppade sin pistol.
Främlingen kände hon igen och hennes misstankar bekräftades av Gwen.
"Dawn Alastos"
Hon öppnade bildörren med en liten glipa,
Hen var genmanipulerad.
Det var klart.
"Vad vi ska göra med dig"
Mina tog ett stadigare tag om sin dolk och pistol och öppnade bildörren lite mer.

Emory mötte Celaenas blick och gav henne en kort nickning. I handen vilade vapnet, fortfarande skymt av bildörren när Gwen talade. Det var inte hennes ord som stack Emory i ögat utan snarare tonen och han bet ihop tänderna, spände käkarna.
Tillskillnad ifrån Celaena så stoppade han undan sitt vapen. Han kände igen Dawn även om han aldrig tilltalat hen förut men han hade läst hens mapp. Det hade varit hans sista uppdrag, det som han aldrig kommit tillbaka ifrån och han visste eller trodde sig veta att hen inte var en del av reageringen vilket betydde för tillfället att hen var en av deras allierade. Förtillfället. Dessutom kände han till hens talanger och var väl medveten om hur bra det skulle vara att ha dem på sin sida.
”Du har en poäng, Dawn”, sade han istället och kastade en blick på Gwen. Det var så tydligt vad de alla var förutom Gwen. Han ville veta vad och vem hon var även om han hade sina misstankar. Ifall hon kände till dem alla. Vad mer hade hon vetenskap om? Men åter igen visste han att det fortfarande varken var rätt tid eller plats.
”Vad vi ska göra är att ta oss härifrån så fort som möjligt. Tro inte att de fortfarande inte är efter oss och Dawn”, han granskade hen uppifrån och ned, ”ifall du inte vill fastna i deras nät kommer du med oss.”
Han hade hört kylan i hens röst då hen frågat om Aravis och undrade först ifall den var riktad emot dem eller henne. Ifall hen var ett hot emot människan i deras grupp eller ifall Dawn helt enkelt trodde att de tänkte överlämna Aravis. Emory hade inte helt uteslutit det alternativet. Så länge han fick vad han ville ha och det skulle kunna vara till en fördel. Han hade tid att fundera över det. Dagen är på väg och de behövde dumpa jeeparna.
Trots sina ord så stod han kvar där han stod.

Celaena tyckte inte om Dawns ordval. Inte alls faktiskt. "Vad menar du med igen?" undrade hon och såg på hen. Sedan kastade hon en blick mot kvinnan och sedan Aravis. Och sedan Emory.
Gud vad många de var. Varför var de så många? Det var bara korkat. Men Emory och Aravis var skadade. Och Mina... När de hade varit ensamma i bilen hade det inte känts som så många, men nu började Celaena inse vilken fara de utgjorde mot varandra.
"Aravis är under mitt beskydd vare sig hon gillar det eller inte", sade Celaena sedan medan hon granskade Dawn. "Du kanske har en poäng men... känner jag dig? Hjälpte jag dig med en arm eller liknande?"
Ifall hon jobbat i ett militärläger var det mycket troligt. Hon brukade ha svårt att minnas ansikten ifall det fanns flera skadade på ett och samma ställe.
Hon hade hjälpt flertal människor genom åren. Och hon var också på väg mot fristaden. Eller, hon tänkte åtminstone att det skulle vara hennes slutdestination. Hennes bror hade trots allt sagt åt henne... och att vägra en direkt order från honom låg inte i hennes blod... Både bokstavligen och bildligt talat.
Och hittills verkade inte Dawn utgöra ett hot. Inte på det vanliga viset åtminstone. Och hen hade haft en poäng om kvinnan.
"Emory har rätt. Dags att röra på oss igen..." Hon såg runt på de andra medan hon bet på underläppen. Hon var inte ens orolig för sin egen skull, och det var nog det värsta. Hon ville inte att de andra skulle skadas. Inte ens Dakota som förmodligen gjort mer skada än hon själv. Hon ville inte att någon skulle skadas. Inte ens skjutglada Emory.

Gwen gav Dawn ett kallt leende när hen pratat klart. Det var alltid underhållande att se när personer trodde att de kände igen henne. Vilket var omöjligt då hon varit helt dold för omvärlden. Precis som de andra som skapats för att planera. Det var meningen att de inte ens skulle känna till varandra. Men Gwen hade varit en för bra version, och lyckats komma över filerna till alla de andra genmanipulerade.
"Omöjligt", sa hon nedlåtande. "Det finns inte en chans i världen att du känner igen mig. Men du kan kalla mig Gwen, det räcker"
Vid ordet fristad nickade hon bara. Det var det hon misstänkt, en ensam genmanipulerad var sällan på jakt efter andra genmanipulerade, det var bara osmart. Självklart skulle Gwen kunna misstänka Dawn för att vara en spion, men hon skulle lika gärna kunna misstänka vem som helst av dem att vara det.
Vid Celaenas och Emorys ord gav hon dem båda en kort blick innan hon åter igen såg på Dawn.
"Aravis är med oss", bekräftade hon Celaenas ord. "Tills vidare i alla fall"
Gwen kastade en kort blick bak in i bilden där hon kunde skymta Aravis i baksätet. Sedan såg hon sig om på gruppen. Hon ogillade att ha så många runt sig, men hon skulle inte klara sig själv, det visste hon. Tyvärr.
"Är inte vi en fin liten grupp", konstaterade hon ironiskt. "Låt oss fortsätta. Så vi kommer fram till den där jäkla fristaden någon gång. Tillbaks till bilarna. Ni kan lära känna varandra senare". Hon slog ut med händerna och vände tillbaka till sin bil. Hon såg på Dakota som stod strax bakom henne.
"Kan du köra nu?" frågade hon, och försökte att få det att inte låta som en befallning.

Aravis hade hört deras samtal, vilket inte var så svårt då de stod utanför deras bil. Vad hon tyckte om deras samtal var en annan fråga, hon gillade inte sättet de talade om henne. Hon må vara en vanlig människa och hon förstod väl att de såg ner på hennes kunskaper. Men i ärlighetens namn visste de alla att hon hade samma eller liknande utbildning som de. Hon var inte en vanlig tarvlig människa, hon kunde ta hand om sig själv och det bra. Hon hade varit efterlyst men inte blivit infångad. De gånger de fått tag på henne, hade hon tagit sig därifrån. De visste inget, inget om vad hon var kapabel till och det irriterade henne grundligt.
Hon vevade fönsterrutan och såg ner på dem.
"Ursäkta att jag avbryter eran lilla konversation, men vi borde faktiskt ge oss av." sa hon syrligt och kastade en blick på Dawn.
"Hej, Dawn, det var längesedan hoppas det har gått bra med lönnmörderiet." sa hon kort och hoppades att det var Dawn från gamla tider. Då de tränat samman, hen hade hjälpt henne med att sätta ihop vapen ville hon minnas under någon vapenträning. Men alla kunde förändras särskilt då alla var ute efter henne.
Utan att säga något mer vevade hon upp rutan och satte sig tillrätta i sätet med ett irriterat muttrande.
"Står under mitt beskydd." Jo, visst, som hon inte kunde ta tillvara på sig själv. Var det så alla trodde? Hon hade stått ut med det under sin uppväxt och glömt hur irriterande det var, glömt gliringar och ord hon fått stått ut med.

Dawn nickade mot Gwen.
"Gwen.." så hen försiktigt och drog handen genom håret. "Jag gillar det" Det verkade som att de inte riktigt visste hur de skulle placera hen. Dawn visste mycket riktigt hur situationen såg ut, särskilt med Aravis där. Utan att de kände hur hen var som person var det hela mycket misstänksamt. Hen vände sig mot Cealena och log. Hennes "igen?" var nästan skrattretande.
"Ja, igen. Iallafall för mig. Jag har sett er båda innan och haft koll på er" så hen med ett leende innan dawn slutligen vände sig till Aravis. Hon verkade upprörd över hur de andra adresserat henne, som att hon var något föremål. Visst hon var ju trots allt människa men vad de flesta genmanipulerade inte fattade att människor är så mycket mer invecklade än vad man tror.
"Jag måste väl tyvärr medge att det har gått utmärkt. Själv då? Kommer ihåg något från alla våra vapenträning år?" ett vänligt leende spredde sig på hens tunna läppar. Dawn var en av de mer misslyckade genmanipulerade när det kom till känslor och liknande. Där var hen mer som människorna, bara mer välutvecklad i andra områden. Aravis hade trots allt varit den människa hen kom närmast då det var hon och vetenskapsmännen som var de människorna som de genmanipulerade hade närmst kontakt med. Eller det var i alla fall så i hens fall.
"Så, något emot en..." hen räknade lite snabbt och fortsatte "sjunde person i ett lilla gäng?"

Emorys blick rörde lätt vid Gwen vid hennes ord som fick honom att bli ännu mer nyfiken, eller intresserad utav vad som dolde sig i hennes förflutna. Påmind om att Celaena kanske borde vila vid Gwens fråga om Dakota kunde köra så gick Emory runt jeepen förbi Celaena och satte sig i förarsätet. Ratten greppade han så hårt att hans knogar vitnade innan han slappnade av. Vred huvudet åter igen från sida till sida. Var de alla verkligen på väg till fristaden?
Emory vred sin blick emot Aravis. Lukterna av blod och svett genomsyrade bilen och blandades med deras personliga dofter. Det var inte bara hans blod. Då han misstänkte att Mina likt honom läkte bättre än Aravis försökte han värdera hur illa eller hur bra det var. Han visste inte hur stor inverkan Daniels blod hade på henne. Daniel som borde vaknat upp nu.
”Bara hoppa in”, fnyste Emory emot Dawn vid hennes fråga ifall de hade något emot en sjunde. Kanske skulle hen kunna fixa radion eller i alla fall få in rätt frekvens. De borde använda den vid det här laget.
”Hur illa är det?” frågade han Aravis fortfarande vänd emot henne för han kunde inte säga. Då det gällde honom själv eller andra genmanipulerade var det en helt annan fråga men en människa.
Emory startade jeepen och tittade bort ifrån Aravis.

Aravis gjorde plats vid sig åt Dawn så hen kunde sitta vid henne. Det var inte meningen att ta upp hela sätet om hon inte behövde. Hon var glad att Dawn skulle få följa med, någon hon faktiskt hade haft mer kontakt med. En av dem som haft någorlunda god inställning till henne och hennes kunnande. Inte för att hon visste om Dawn ändrat sig om henne, men det verkade inte så, inte nu. Det var alltid något possessivt att ingen ville döda henne där och då.
"Beklagar" svarar hon hen då hon minns att Dawn inte precis gillade sin uppgift även om hen var duktig på det som alla de andra.
"Jo, visst gör jag det. Det har varit mycket till hjälp och hållit mig vid liv men inte dem de skickat efter mig." svarade hon något roat och väntade in alla, att de skulle ge sig av.
Hon svarar Emroy genom att blicka i backspegeln mot honom.
"Helt okej, bättre än förväntat." svarade hon enkelt, än lite irriterad över deras sätt att tala om henne. Det var faktiskt bättre än förväntat, konstigt nog. Inte så att det var läkt på dessa timmar, men ändå var det annorlunda. Kunde det bero på blodet? Daniels blod hon fått i sig, mer genmanipulerat och läkande kraft? Cealena borde ha svar på det.

Okej. Hon tyckte inte om Dawn. Eller, snarare mer att vara måltavla. Hon hatade det. Ifall Emory har haft henne som måltavla tidigare också så tyckte hon inte om Emory heller. Överlevnadsinstinkter, antog hon.
Hon kunde för allt i världen inte förstå varför Emory tog ratten heller. Visst, hon var trött, men hon kunde fortfarande köra. Och varför lät ingen henne byta deras bandage? Mådde Mina bra?
Hon satte sig något irriterad och grinig bredvid Emory, lade ifrån sig sin pistol och lutade sig tillbaka.
Det var dumt att lämna en bil mitt ute i ingenstans, men men.
Och varför var Aravis irriterad? Aravis var skadad, Celaena var läkare, självklart var hon under Celaenas beskydd tills vidare. Emory likaså ifall han skulle behöva det. En skadad arm med ett rent skott var lättare än ett skott i benet.
Och så var hon fortfarande sur över att ha varit en måltavla. Hon tyckte inte om det.
"Säg till ifall såret öppnas. Då tar jag över bilen. Vare sig du har ont eller inte, okej?" undrade hon och vände sig mot Emory. Hon ville verkligen bara få sköta sin uppgift som läkare just nu.