Förbjuden romans ~ Avslut (Professor/Elev)

JÄTTEBRA!♥

Kul med bröllop

SUPER BRA!!!!!!

Väldigt bra

Jag gillar att historien hela tiden rör sig framåt och aldrig blir (som jag brukar säga) sömnig.

Ännu ett superbt kapitel, men det är det ju alltid.
Det här står jag mig på länge, ha det bra i Köpenhamn och än en gång SUPERBT!

TACK!

Hihi, ja verkligen!
Får bara hoppas att deras bröllopsplaner inte förstörs pga någon händelse bara...


TAAAAACK!


Tack så mycket

Ja jag är lite rädd att den blir lite för långsam ibland men det är omöjligt att det konstant ska hända saker, försöker varva så mycket jag kan mellan vardag och det magiska katastroflivet de lever xD Glad att det uppskattas ^^


Åh, så himla härligt att höra!
Va skönt att du klarar dig ett tag för jag har inte tillgång till någon dator och jag åker till Köpenhamn på onsdag igen och kommer inte tillbaka fören på söndag. Så försvinner igen men när jag kommer tillbaka så ska jag köpa mig en dator på momangen!
Då ska det skrivas och fixas!

*Kommenterar så att förattaren kan lägga ut ett kapite*l. Det kommer nu!!!!

Hej sötnosar!!!!!
Som ni vet har jag ingen dator, nej det är sant - har fortfarande inte det, så jag kan bara lägga upp då jag har tillgång till dator här hemma eftersom jag har allt på hårddisken. Eftersom att jag oftast bara har tillgång till dator korta stunder så har jag inte hunnit skriva fler kapitel så skrev detta igår. Det kommer ta tid för mig att få upp kapitel ett tag framöver. (Förutom dator abstinensen så är det helt ärligt kaos här hemma just nu... Jag kommer flytta nu i veckan och dit jag flyttar har jag inte heller något internet... Men jag ska försöka lösa detta så gott det bara går så att ni ska få nya kapitel så ofta som möjligt.)

Som kompensation har jag skrivit ett lite längre kapitel denna gången och jag hoppas verkligen att ni ska tycka om det! Ni får en lite djupare insikt i Penelopes vardagsliv denna gången, hoppas några av er kan vara intresserade utav detta

Tillhörande musik till kapitlet:
Waltz To the Leaving Sun - Vadim Kiselev

Hoppas ni har det bra allihop!





~Kapitel 17~

Min fjäderpenna skrapar mot pergamentpapperet och lämnar svarta bokstäver bakom sig.
”Kära Cora & Joshua,
Jag hoppas att ni har det fantastiskt och att även ni
fått en hel del snö. Jag och Severus har det väldigt bra
här hemma och allt flyter på med arbete för oss båda.
Severus fick nyligen en otrolig julgåva från några av
hans kunder och jag har fått en julbonus från jobbet.
Jag har lite nyheter att dela med mig utav men vill
helst göra detta i egen person. Så jag tänkte fråga er
om ni vill fira lite jul med oss i år?
Jag och Severus tänkte antingen 23/12 eller 26/12,
vilket som än passar er bäst.
Hör av er så fort ni vet,
Kramar Penelope!” Jag läser igenom brevet innan jag viker det och lägger ner det i ett blått kuvert med mina vänners namn inskrivna.

Jag knackar på dörren till Severus kontor,
”Kom in Penelope.” Jag öppnar dörren som knarrar lite, Severus sitter borta vid sitt skrivbord och antecknar. Jag går inte fram utan stannar kvar i dörröppningen.
”Kan jag låna Roux lite? Jag ska bara skicka ett brev till Cora och Joshua.” mumlar jag och drar tröjan lite tightare om min kropp. Severus ser upp och nickar.
”Klart du kan. Jag kommer in om en timme ungefär, jag vet att det blir sent men jag måste göra färdigt detta hjärtat.” säger Severus och blicken han ger mig får mitt hjärta att smälta.
”Självklart… Jag ska börja med maten så är den klar när du kommer in Sev.” Min röst är mjuk och ett leende sprider sig över mina läppar. Jag räcker ut armen och Roux flyger från sin pinne till mig. Dörren knarrar igen bakom mig och jag ger Roux brevet. Han sätter av direkt och flyger mot fjärran för att leverera det.

Jag flyttar den puttrande grytan från spisen till köksbordet där jag dukat upp med djupa tallrikar, hembakade baguetter och tillbehör. Jag stoppar in en form med äpplepaj i ugnen så att den ska vara klar lagom till efterrätt. Som en klocka öppnas köksdörren och Severus kliver in exakt en timme efter att han sa han skulle komma. Han hänger av sig kappan på den enda kroken bredvid dörren och ställer de snöiga skorna vid dörren och kommer fram till mig. Jag ler mot honom och möter honom med en mjuk kram.
”Du kom precis lagom, middagen blev precis klar.” Severus drar ett djupt andetag,
”Det doftar ljuvligt Duvan… Alldeles underbart. Vad blir det?” Jag fnittrar lite mot Severus och vi delar en mjuk kyss innan jag svarar på hans fråga.
”Grönsakssoppa med frikadeller, hembakade baguetter och lite annat gott. Tänkte att soppa passar bra idag nu när det blåser upp till oväder där ute.” mumlar jag och Severus nickar.

Vi tar plats runt vårt köksbord och med jämna mellanrum kan jag höra hur Severus hummar och mmmar med jämna mellanrum.
”Du slutar aldrig förvåna mig hjärtat…” säger Severus när han ätit upp två portioner, jag fnittrar lite.
”Men vad är det som luktar så gott?” frågar han och vädrar i luften. Jag reser mig upp från bordet och börjar duka av. Medan jag placerar disken i diskhon svarar jag på hans fråga.
”Äpplepaj, tänkte vi kunde ha det till efterrätt idag.” säger jag och ler mot honom innan jag lyfter bort kastrullen till spisen där den får stå och svalna.
”Du skämmer bort mig Duvan…” säger Severus och lägger undan brödet och de andra tillbehören.

Äggklockan plingar till, äpplepajen är klar. Jag plockar fram den och lägger en kökshandduk över så att den får vila medan jag plockar fram en fluffig vaniljkräm och placerar på bordet bredvid två assietter och två koppar med te. Severus ler upp mot mig, ett sådant där härligt leende som bara han kan åstadkomma. För en sekund känns det som att världen stannar upp.

Severus slukar tre bitar äpplepaj och dricker upp sitt te, jag äter en bit och tar sista klunken från min kopp.
”Det där, var riktigt gott.” säger Severus och reser sig från bordet.
”Ja, verkligen. Ibland får man lyxa till det lite…” mumlar jag som svar och lägger handen på min fyllda mage. Severus bär bort våra tallrikar och koppar till diskhon innan han kommer fram och kysser toppen utav mitt huvud.
”Jag tänkte ta disken och sen gå och lägga mig.” viskar jag med låg röst, trött efter den långa dagen.
”Mhmm… Det låter bra Duvan.” mumlar Severus som svar med sina läppar mot mitt huvud innan han vandrar iväg till vardagsrummet och jag vet att han kommer sätta sig i sin gamla svarta fåtölj och läsa kvällstidningen. Jag vandrar bort till diskhon och med Ezralié strykandes om mina anklar diskar jag upp allt från kvällens middag. Jag torkar till slut av mina händer på handduken och lämnar köket.

”Älskling, jag går och lägger mig.” säger jag när jag går förbi Severus i vardagsrummet.
”Sov gott Duvan… Jag kommer upp om någon timme.” Severus slänger en blick mot mig och jag nickar. Ezralié följer med mig upp till sovrummet, jag stänger dörren bakom oss och drar ner rullgardinen framför fönstret. Mina kläder landar på stolen och sedan kryper jag ner i sängen under täcket. Jag lägger mig på sidan, Ezralié hoppar upp och lägger sig i V formen som mina ben skapar. Han börjar spinna och innan jag hinner tänka en fullständig tanke har jag somnat…

Klockan ringer halv sju, jag sträcket ut näven och stänger av den. Jag gäspar stort och en rysning färdas över min rygg innan jag sömnigt vänder mig om för att väcka Severus. Men istället för att se hans sovande ansikte är det tomt. Jag rätar på mig lite och ser en lapp på kudden, jag tar den i min hand.
”Duvan, jag har åkt in till Diagongränden. Jag kommer tillbaka sent inatt eller tidigt imorgon. //Sev” Jag ler lite för mig själv och suckar,
”Säkerligen någon kund som vill mötas eller nått.” mumlar jag för mig själv och stiger upp. Jag drar snabbt på mig ett par svarta jeans, ett svart linne och min svarta kavaj innan jag går ner till köket med katten i släptåg.

Jag fyller på Ezraliés matskål och vattenskål innan jag ordnar en lätt frukost till mig själv. Jag äter två smörgåsar och dricker en kopp te medan jag står lutad mot diskbänken. Snön faller ännu en gång utanför fönstret och det ser ut att kunna komma en hel del mer snö. Jag ställer koppen i diskhon och fyller den med vatten lite snabbt. Jag låser upp kattluckan i köket och klappar Ezralié lite snabbt. Jag vandrar upp till badrummet där jag gör mig i ordning för dagen, håret hamnar i en hög knut på huvudet med min lugg hängandes längs med mitt ansikte och jag lägger på ett enkelt lager med smink innan jag ser ner på min lilla katt som sitter i dörröppningen.
”Ska vi gå då gubben?” frågar jag och vandrar ner till hallen med Ezralié trippandes framför mig. Hans tjocka vinterpäls får han att se riktigt tjock ut. Jag fnittrar lite för mig själv.

Efter att jag hämtat en påse i köket med en kakburk i vandrar jag ut till hallen. Jag stoppar fötterna i mina vinterkängor och tar på mig den tjocka vinterkappan och en halsduk. Jag trär på mina nya handskar, tar påsen och öppnar dörren. Jag förväntade mig en stark vind men vädret är förvånansvärt lugnt. Snön bara ringlar ner från skyn och man kan höra en liten fågel kvittra från baksidan av huset där jag placerat ett litet fågelhus med från av olika slag. Ezralié kliver ut, han har följt mig till jobbet ända sedan den där fruktansvärda dagen då vi hade besök från dödsätarna. Jag ser framför mig, minst tjugo centimeter snö har kommit under natten, med min stav skyfflar jag det mot sidorna så att en gång skapas. Ezralié skuttar ut och hoppar runt i snön, för att vara katt är han otroligt glad i snö.

Vi vandrar tillsammans längst med vägen, det tar bara cirka tjugo minuter att gå till jobbet och jag njuter verkligen utav min morgonpromenad. Ezralié tycks njuta lika mycket som mig men då och då stannar han upp och ser på mig. När jag skymtar hustaken säger jag hejdå till Ezralié som efter en strykning återvänder med studsande steg mot vårt hem. Jag vandrar vidare mot mitt jobb.

Men en omvridning utav nyckeln låser jag upp dörren och stiger in. Jag låser dörren bakom mig och vandrar bort till det lilla kapprummet där jag händer av mig jacka, halsduk och väntar. Jag byter från mina kängor till mina arbetsskor och kollar till mitt hår innan jag drar ett djupt andetag och vänder om mot affärsområdet igen. Jag slänger en blick mot den antika klockan bredvid kassan, kvart över sju står visarna på. Perfekt, då hinner jag fixa i ordning lite te och plocka upp kakorna borta vid serveringen… Jag kokar upp lite vatten ute i köket och placerar kannan på en hållare med ett värme ljus under. Jag placerar hälften utav kakorna på kakfatet utav metall med tre våningar i olika storlekar.

När det är klart stirrar jag på klockan, nu är den halv åtta och det är dags att öppna. Jag låser upp ytterdörren, vänder skylten och tänder julbelysningen i skyltfönstret och tänder de eviga ljusen borta vid alla sittplatserna. Allt verkar lugnt och jag börjar plocka upp böcker till sina rättmätiga platser på hyllorna. De doftar ljuvligt. Men helt plötsligt plingar det till i dörren och en hel drös med äldre damer ramlar tjattrande in i bokcaféet. Jag himlar med ögonen, visst sjutton, det är ju torsdag… Jag sätter ner de tre böckerna i min famn och med ett varmt leende vandrar jag fram till DBK medlemmarna.

”God förmiddag mina damer, ännu ett veckomöte för Damernas Bok Klubb säg?” talar jag ut med klar och tydlig röst över de tjattrande damerna.
”Hejsan Penelope vännen, jajamensan. Denna vecka har vi haft en spännande bok vettu och vi är alla spända på att dela våra upplevelser.” säger Almera Hopkirk som är den ledande damen i DBK. Jag nickar glatt mot henne, vilken tur att jag tog med dubbel satts av kakor… Tänker jag för mig själv och leder damerna bort till deras vanliga plats. De tjattrar vidare och jag lämnar dem tills de alla satt sig. Då går jag in med ett eget litet fat utav kakor till dem och en bricka med nio koppar och en egen kanna med nybryggt te, även en lite kanna mjölk och en skål med socker.
”Sådär mina damer, då får ni ha ett trevligt möte.” säger jag med klar röst och alla de rara damerna ser upp på mig med glada ögon och tar för sig av det jag dukat fram.

Förutom DBK mötet och några högljudda ungdomar så var dagen ganska lugn. När jag överlämnar ansvaret till min kollega klockan fyra på eftermiddagen känner jag mig väldigt nöjd med dagen. När jag öppnar dörren möts jag utav Ezralié som sitter på sin vanliga plats bredvid blomkrukan.
”Hej gubben, dags att vandra hemåt tror jag allt. Eller vad säger du?” Ezralié sätter genast igång att gå mot vårt hem på Meadow Lane, jag själv har inte lika bråttom. Jag vet ju att Severus inte kommer vara där när jag kommer hem ändå.

Jag låser upp ytterdörren och tar av mig alla ytterkläder. Det första jag gör är att sätta igång en kanna te. Jag värmer också upp soppan från gårdagen och brer mig en smörgås. När allt är klart tar jag med det upp till mitt egna lilla rum på övervåningen. Jag kryper upp i fönstret, Ezralié gör mig sällskap. Medan jag njuter utav maten ser jag ut över landskapet genom mitt färgade glasfönster. Jag viftar lite enkelt med min stav och grammofonen i hörnet hoppar igång. Den spelar en lugn pianomelodi.

Jag har en bok i knät resten utav kvällen, njuter utav en kväll utan matlagning. Bara jag, min katt, min bok och någon enstaka kopp te då och då. Jag kan känna mina ögonlock bli tyngre och tyngre allt eftersom solen sjunker. Jag gäspar till slut och det är dags att uppsöka den mjuka sängen. Severus har fortfarande inte kommit hem och klockan är redan halv tio. Jag tar med min disk ner och diskar upp det innan jag släcker alla ljus och vandrar med trötta steg upp till sovrummet. Men när jag kryper ner i sängen får jag en konstig känsla, en känsla av riktig saknad. Jag saknar Severus. Att inte se honom på en hel dag kommer jag aldrig att vänja mig vid trots att han med jämna mellanrum utför arbetsresor som ibland kan vara upp till tre dagar.

Precis när jag ska somna hör jag ett pickande ljud på mitt fönster. Sömnigt kliver jag upp och öppnar det. Roux släpper ett brev på golvet och flyger sedan sin väg. Jag plockar upp det och ser direkt att det är från Cora. Jag går bort till sängens kant och sätter mig, jag tar staven från mitt nattduksbord.
”Lumos…” säger jag och stavens topp lyses upp. Mycket riktigt är det från Cora, glädje sprider sig inom mig medan jag läser det.
Ӏlskade Penelope!
Klart vi kommer och firar jul med er!
Vi är lediga 26/12 så vi tänkte komma då. Vi borde
Anlända någon gång runt klockan tre på
eftermiddagen. Jag hoppas att det passar er. Vi är
så glada att du frågade oss. Jag har tänkt skriva
flera gånger men sedan glömt av det. Vi har ju
ganska mycket att prata om nu gumman! Så
jag och Joshua tänkte att vi sover över till 27/12.
Om det inte fungerar så skicka ett nytt brev, annars
antar vi att det är okej.
Hoppas att ni har det jätte bra gumman, vi har
inte fått så mycket snö som ni men en del har vi.
Ses snart gumman! Kramar Coraline”

Jag kramar brevet mot mitt bröst och ler för mig själv, glad över att få fira jul med mina två bästa vänner. Jag lägger brevet i kuvertet och stoppar ner det i nattduksbordets låda innan jag lägger mig igen och drar upp täcket till hakan. Känslan av att Severus är långt borta ekar i form utav en stor tomhet men jag lyckas somna efter ett tag med en spinnande Ezralié på Severus huvudkudde. Jag drömmer om en vit jul, Severus är där men också mina föräldrar. Drömmen känns ljuvligt underbar och allt känns precis så som det ska kännas i en dröm. Som verklighet.

Jag vaknar av att Severus ruskar mina axlar och talar till mig med orolig röst.
”Hjärtat… Hjärtat vakna nu… Hjärtat.” säger han och jag slår upp mina ögon. Mina kinder är fuktiga och jag snörvlar till.
”Hej, Duvan, du hade en mardröm…” mumlar Severus och sätter sig på sängkanten bredvid mig medan han stryker bort en lock från mitt lila-röda hår. Jag skakar på huvudet,
”Det var bara en dröm…” mumlar jag med kvävd röst. Severus ser oroligt på mig, jag kryper klumpigt upp i hans famn och han lägger sina armar om mig.

”Vad drömde du Penelope..?” frågar han försiktigt och jag snörvlar till, jag pillar på lite obefintligt ludd på hans kappa.
”Om julen, att vi alla var tillsammans… Du, jag och mina föräldrar… Det var en ljuvlig dröm och den kändes så verklig…” mumlar jag försiktigt och snörvlar till igen. Severus stryker baksidan utav mitt huvud.
”Varför gråter du då hjärtat mitt?” frågar han och hans röst har en grov och orolig hårdhet i sig. Jag rycker lite lätt på axlarna,
”För att jag ville att den skulle vara verklig…” mumlar jag och borrar ner mitt ansikte i Severus nacke. Severus håller om mig och vaggar mig från sida till sida ända tills sömnen greppar tag om mig igen och allt blir mörkt…

Otroligt fantastiskt!

Sagolik bra!

Tack så mycket!