Nya halvgudar

Ju längre Estelle kom i sin dröm, desto mer sjönk Nathaniels hjärta. Det här var inte bra. De hade uppenbarligen drömt samma sak. Han hade hört henne skrika. Hon hade varit på väg att dö. Utan att tänka på det tryckte han hennes händer hårdare när hon berättade.
Han mötte hennes blick, och lyckades klämma fram ett litet leende. Försökte dölja hur orolig han egentligen var. Det lyckades uppenbarligen inte. Han gav henne en lång blick, och funderade en sekund på att ljuga för henne. Han visste inte hur hon skulle reagera om han sa som det var. Men när han såg in i hennes ögon insåg han att han inte kunde ljuga för henne.
"Jag drömde nästan samma sak", sa han långsamt. "Jag befann mig i komplett mörker, i en grotta tror jag. Jag var ensam. Sedan hörde jag ett skrik. Det var plågat"
Han gjorde en paus och såg ner på deras sammanflätande händer.
"Det var du som skrek. Du var i fara. Jag försökte springa till dig, men det gick inte. Sedan var det någon som skrattade", han rös till och såg upp på Estelle igen.
"Men jag tänker inte dö, och jag kommer inte låta dig dö heller", sa han försäkrande med fast blick.

Estelle svalde och nickade åt hans ord. Det var detta hon hade befarat, att detta skulle ske. Visserligen kanske inte som de trodde, men nästan. Hon darrade lätt, men höll hans händer i ett stadigt tag. Hon drog ett djupt andetag för att lugna sig, inte falla i panik. Om de var dödsdömda eller nästintill, skulle hon göra allt för att Nathaniel skulle överleva och då kunde hon inte vara vek och gripas av panik.
"Okej." sa hon slutligen och mötte hans blick.
"Vi får helt enkelt ta och undvika mörka grottor då." sade hon enkelt och ställde sig upp på lätt darrande ben med sina händer i hans. Hon ansträngde sig verkligen, att verka vara lugn och modig. Hon visste väl att grottor inte fanns häromkring och skulle Nathaniel in i en grotta så skulle hon med om så hon fick sätta livet till.

När Estelle reste sig upp följde Nathaniel efter. Estelle darrade i hela kroppen, och det verkade som om hon skulle falla ihop i viken sekund som helst. Han släppte sin högra hand och la den istället om hennes midja för att stötta henne. Han gav henne ett försäkrande leende, och hoppades att det var okej.
"Jag är helt med på de planerna", sa han med ett leende. Han visste att drömmar inte alltid var vad de verkade, men det var alltid bäst att vara på den säkra sidan.
Han såg bakom sig när han hörde ljudet av hovar som närmade sig. Keiron var på väg mot dem.
"Hur vad det här?" frågade kentauren, och gav Estelle en ganska orolig blick.
"Mardröm", svarade Nathaniel och tog ett litet fastare tag om Estelle för att visa att det var okej.

Estelle kände sig tacksam för hans arm om hennes midja, hur stark hon än ville vis sig var hon inte det, inte ännu. Men det var inte bara tacksamhet hon kände utan värme med, det kände sig varm att ha honom nära, hon älskade det.
Då Keiron kom rätade Estelle upp sig så gott hon kunde.
"Men det är bra nu." svarar hon och pressar fram ett leende som vem som helst kunde genomskåda, men hennes blick sa något annat, hon skulle inte överge Nathaniel.
"Vi hittar honom inte." skriker Annabeth och kommer rusande mot Keiron och fler samlas om dem.

Keiron såg inte helt nöjd ut, men som den erfarne mentorn han var pressade han inte Estelle vidare. Men han gav Nathaniel en bild som sa att han skulle ta hand om henne. Nathaniel nickade försäkrande.
"Drömmar är inte alltid vad de verkar", sa Keiron, men avbröt sig när Annabeth kom springande.
"Han är ingenstans", sa hon och det hördes att hon försökte hålla paniken under kontroll.
"Annabeth", sa Keiron lugnande och travade fram till henne. Nathaniel tog ett fastare tag om Estelle och vände dem om. Han gav henne ett leende, innan han vände blicken mot Annabeth igen. Athenas dotter försökte diskret torka tårarna ur ögonvrån.
"Han kan fortfarande dyka upp", sa kentauren. "Bokstavligt talat", la han till med en blick mot havet. Alla vände automatiskt på huvudet mot viken. Förutom Annabeth.
"Tror du inte jag tänkt på det?" sa hon något hårt. Hon verkade dock inse att hon lät otrevlig och gav Keiron en ursäktande blick. "Men Black Jack står fortfarande i sin spilta, och vad jag kunde förstå så hade ingen av dem har kontakt med Percy. Inte för att jag förstår häst, men jag tror det var det de menade", la hon till och det såg ut som om hon nästan ångrat sig att hon ens försökt tala med pegasarna.
"Ge det lite tid. Är han inte tillbaka ikväll, så får vi skicka ut spaningspatruller", sa Keiron bestämt.
"Ikväll kan han vara död!" utbrast Annabeth. Keiron gav henne bara en sträng blick, och hon stormade ilsket därifrån.

Estelle såg efter Annabeth och lossade varsamt Nathaniels arm om henne. Hon kände att hon kunde stå själv nu och det började kännas obehagligt att ha någon så nära så länge. Även om det nu var Nathaniel så var hon inte van med så påtaglig närhet. Hon kunde medge för sig själv att hon gillade det, även om det nu började bli jobbigt.
Hon log mot honom för att visa att hon uppskattade det, men sedan blev hennes blick allvarlig.
"Jag tror Annabeth har rätt, han är inte här, inte alls." sa hon så lugnt hon förmådde och såg in i Nathaniels ögon sökande efter svar.

Nathaniel drog snabbt åt sig armen så fort Estelle visade att han skulle släppa taget. Han ville inte göra henne obekväm även om hans arm kändes kall efter hennes värme. Han gav henne ett uppmuntrande leende, men stod kvar nära henne. För trots att hennes blick sa att hon klarade sig, så var hon fortfarande blek, och Nathaniel tänkte stanna vid hennes sida ifall hon skulle behöva honom igen.
Keiron gav Estelle en lång granskande blick efter hon gjort sitt uttalande. Och han var inte den enda, alla halvgudar runt dem stirrade på henne. Nathaniel mötte hennes blick, och skakade knappt märkbart på huvudet. Han hade inga svar.
"Vi borde prata", sa Keiron kort med blicken på Estelle. Sedan såg han sig om på det andra lägermedlemmarna. "Ni andra delar upp er i grupper och söker igenom hela lägret. En grupp ser även till att bevaka vattnet"
"Men hon sa ju...", började en lägermedlem och pekade på Estelle, men Keiron avbröt honom.
"Vad sa jag just?" han gav dem en sträng blick. "Se så, sätt fart!"
Lägermedlemmarna lämnade dem något motvilligt, och Keiron vände sig mot Nathaniel och Estelle igen. Nathaniel var osäker på om kentauren hade velat att han skulle gå också, men han tänkte inte lämna Estelle. Keiron sa dock inget om det, så Nathaniel antog att det var okej.
"Följ med upp till Stora huset", sa kentauren bara och började trava upp mot huset. Nathaniel gav Estelle en uppmuntrande blick och ett leende och innan han följde efter.

Estelle sänkte sin blick och såg ner på sina fötter. De stirrade alla på henne och det var inte ens meningen att de skulle höra, bara Nathaniel. En svag rodnad spred sig över hennes bleka kinder och det såg ut som om hon skulle svimma vilket ögonblick som helst. Men hon stod kvar och mötte ingens blick, såg bestämt ner i gräset. Helst skulle hon bara vilja sjunka rakt genom marken och aldrig synas mer.
Hon hörde de andra lämna dem, hörde mumlanden och kände blickarna på sig om vad hon nyss sagt. Då allt åter blev tyst såg hon upp och mötte Nathaniels lugnande blick. Hon ville inte gå till Keiron, han skrämde henne. Men Nathaniel gick dit och hon visste att hon måste det med.
Tyst följer hon slutligen efter dem båda upp till stora huset och fick vänta, vänta på vad hon kände som sin dom.

Nathaniel saktade in så han gick bredvid Estelle. Hon såg fortfarande blek ut.
"Hur känns det nu?" frågade han omtänksamt. "Mår du bättre?"
Fast han tyckte att hon knappast såg ut att må bättre, snarare nästan sämre. Hon hade sett lite piggare ut ett tag efter Butch nästan burit ut henne, men nu såg hon lika härjad ut igen. Hon såg äldre ut än sina 16 år.
Hon verkade även rädd för Keiron, vilket Nathaniel inte alls kunde förstå - för hon var ju inte rädd för hästar till skillnad från honom. Och han var bara rädd för Keirons bakdel, den mänskliga delen hade han inga problem alls med. Men sedan fick han ju inte glömma att Estelle fortfarande var ny i den här världen.
"Och det kommer bli bra, jag lovar", la han till med ett uppmuntrande leende.

Estelle log mot Nathaniel för att visa att hon uppskattade att han brydde sig så.
"Jag mår bra, jag lovar. Det är bara det att...." hennes röst dog ut, men hon blickade bort mot Keiron som gick framför dem. Hon var väl rädd för manliga auktoriteter egentligen. Hennes far hade varit som han var, sedan på det så kom hennes lärare som dumförklarade henne med alla hennes diagnoser och att hon inte kunde koncentrera sig. Sedan hade hon chefen på jobbet som hade styrt henne med hjärnhand, fått henne att jobba till minilön.
Nu hade hon Keiron att tas med och hon räknade honom lika farlig och styrande som de andra. Hon var rädd för honom och på goda grunder var hon det med.
Då de närmar sig stora huset drar hon obemärkt sig närmare Nathaniel, som för att få skydd från honom. Snart är de inne och Keiron stannar upp, vänder sig om mot dem båda.
"Nå?" började han i lugn ton, men för Estelle lät den gravallvarlig och ödestigen.