En magisk romans

Awesome!!!

Jättebra!

så bra. mera

KAPITEL SEXTON:
DEL ETT

Azizas perspektiv

Jag ser mig själv i den lilla spegeln i sovsalen, eller åtminstone den lilla del av mig jag kan se mellan de andras huvuden. Alla vill göra sig i ordning samtidigt, och vi har bara en spegel, så till sist får jag ge upp min plats. Jag ser säkert okej ut, tänker jag när jag sätter mig på Sarahs säng. Håret är ingen mening att göra något åt, för det står åt alla håll i alla fall. Efter en stund kommer Lily och sätter sig på sängen bredvid mig. Hon är strålande vacker i en lång, blågrön klänning som matchar hennes ögon.
"Är du nervös?", frågar hon och jag skakar på huvudet, trots att det är en lögn. Sanningen är att det var länge sedan jag faktiskt var så här nervös. Kanske har det att göra med att jag vet att jag måste ha ett samtal med Sirius idag, och att det är ett samtal som skrämmer mig mer än det borde göra. Jag darrar på rösten när jag svarar, men försöker att hålla den stadig.
"Hur var det när du blev tillsammans med James? Hur gick det till?" Lily rodnar och svarar över sorlet från Julie, Becca och Sarah borta vid spegeln.
"Tja... Det var lite läskigt först, och alla gillade det inte. Min vän Severus...", Lily avbryts av ett skrik från Becca när Julie tar något geléaktigt ur en burk och smetar in det i Beccas hår. Sarah ser på med en minst sagt uttråkad blick. Ibland undrar jag om hon har svårare att ha roligt än andra. Jag ser nästan aldrig henne skratta, och hennes sinne för humor verkar minst sagt underligt.
"...låt oss säga att han inte tyckte om det bara." Jag nickar. Jag tror att jag vet vem det är Lily pratar om, en slytherinelev som ofta ser ner i marken och alltid verkar gå ensam. Jag kan inte tänka mig att han och Lily är vänner. De verkar vara så olika.

"Ska vi gå?", frågar Becca, som äntligen fått bort gelén ur sitt hår, och jag och Lily reser oss upp. Lily ler mot mig.
"Det kommer gå bra. Jag lovar." Jag nickar och hoppas att hon har rätt medan jag följer henne ut ur sovsalen.
"Ska inte du med?", frågar jag Sarah, som står kvar och ser på sin spegelbild.
"Gå i förväg du. Jag kommer senare."
"Det är klart att jag väntar", säger jag och lutar mig mot dörrkarmen med axeln samtidigt som jag ser till att hålla min klänning ifrån den. Jag vill inte att den ska bli smutsig.
"Det behöver du inte. Jag vet faktiskt inte ens om jag ska gå."
"Varför skulle du inte?", frågar jag och ser förvirrat på henne. Varför har hon bytt om ifall hon inte ens vill följa med?
"Jag vet inte. Allt är så mycket svårare för mig än för alla andra. Du har Sirius att umgås med och Lily har James."
"Är du rädd för att du inte kommer ha någon att vara med? Jag inte behöver vara med Sirius om du vill hellre att jag ska vara med dig."
"Du förstår inte. Jag vill att du ska vara med Sirius. Jag bara... Jag kan inte förklara det. Inte för att det spelar någon roll. Du skulle ändå inte förstå. Allt är så enkelt för dig." Jag ser på Sarah med ökande ilska. Hon tror att allt i mitt liv är simpelt. Att allt är lätt och enkelt och att alla gillar mig. Sanningen är mycket mer hård och kall än så. Tänk om hon visste anledningen till att min familj flyttade till England. Tänk om hon visste att min bror blev dödad mitt framför mina ögon när vi var på väg till skolan. Tänk om hon visste att jag själv överlevde på ren tur. Skulle hon fortfarande sitta här och bete sig som om allt var enkelt för mig om hon visste? Skulle hon fortfarande värdera sina egna problem som de värsta i världen? Knappast.

"Jag går nu", säger jag och låter hårdare på rösten än vad jag tänkt. Tårar väller upp i mina ögon. Varför är jag ens ledsen? Jag har haft år att bearbeta allt som hände Mutahi. Varför rörs allt upp nu? Jag vänder mig om och går och kan känna Sarahs undrande blick efter mig, men jag bryr mig inte. Jag stannar i trappan mot uppehållsrummet för att torka tårarna och försöker lugna ner mig själv. Jag måste gå vidare. Jag måste tillåta mig själv att vara lycklig.
"Aziza?" Jag känner igen rösten som kommer seglande mot mig från uppehållsrummet. Den är mjuk och vänlig. Jag går ner för trappan och möter Remus vid brasan.
"Mår du bra?", frågar han och jag nickar. Han måste ha sett mina ögon glittra av tårar.
"Det är lugnt", svarar jag.
"Är det säkert?"
"Ja. Det är okej. Sara vara uppe i sovsal om det är henne du väntar på. Du kanske borde kolla hur hon mår." Remus nickar.
"Vi ses på festen", tillägger jag och skyndar ut ur uppehållsrummet.

bra mera.

Super!

BRA! BRA!! BRA!!!

KAPITEL SEXTON:
DEL TVÅ

Sarahs perspektiv

Jag vill inte gå på festen längre. Tänk om jag blir ensam? Jag vill inte tvinga Aziza att vara med mig, men jag vill ändå inte att hon ska umgås med Sirius hela kvällen. Hon har Sirius och Lily har James, men vem har jag? Leonel är inte något alternativ längre. Eller borde jag gå och be om ursäkt till honom? Be honom att ta mig tillbaka? Jag suckar och lägger undan en hårslinga bakom örat. Jag ser mig i spegeln och bilden blir alldeles blurrig av tårar. Jag hör någon ropa. Först uppfattar jag inget annat än att det är en mansröst, men andra gången kan jag höra vad han ropar- mitt namn. Jag låter tårarna rinna undan och går ut på trappavsatsen utanför vårt rum. Jag ser ner mot uppehållsrummet och där står Remus, iklädd en svart klädnad.
"Är du okej?", frågar han och skakar med en liten knyck bort luggen ur ansiktet.
"Javisst", svarar jag. Varför tror han att jag inte är okej? Ser jag gråtfärdig ut? "Du kan gå till festen. Jag kommer kanske senare."
"Vad då kanske? Har du ändrat dig?" Remus ler vänligt mot mig och lutar sig mot soffans ryggstöd. Det är svårt för mig att inte le tillbaka när han ser på mig på det där sättet.
"Eh...", jag fastnar med blicken på honom. Varför kan jag inte se bort? Varför måste jag stirra som ett fån? Vad håller jag på med?
"Snälla, kom", ber Remus. "Jag blir helt ensam om du inte kommer."
"Sirius eller James då?"
"Vad tror du?", frågar Remus. Han har en aning dyster underton.
"Men Peter då?"
"Han ska inte gå. Han låg efter med någon uppsats." Det blir tyst en liten stund, sedan nickar jag.
"Jag kommer", säger jag. "Jag ska bara ta på mig mina skor." Jag går tillbaka in i sovsalen och tar på mig de skor jag vanligtvis brukar ha i skolan. Det var ju inte som att jag var förberedd för det här när jag packade min väska för ett halvår sedan.

Som den gentleman Remus är tar han min hand och kysser den lätt när vi möts i uppehållsrummet, som till min lättnad är i stort sätt tomt.
"Du är väldigt vacker, Sarah." Jag rodnar. Menar han verkligen att säga att jag är vacker, och inte bara ikväll?
"Tack", säger jag och rodnar lätt. "Du är också mycket vacker." Vänta... vacker? Kan man ens kalla en kille vacker? Jag rodnar ännu mer. "Jag menar stilig. Jag menar..." Remus ler och harklar sig menande. Jag förstår vinken.
"Ska vi gå?"
"Ja", svarar han. "Kom så går vi."

Festen är nere i fängelsehålorna, i ett tomt klassrum som ligger vägg i vägg med det rum där vi har trolldryckskonst. I vanliga fall så är det mycket kallt där nere, men nu är det många människor i samma rum, vilket gör det varmt och en aning kvavt. Någon spelar någon slags jazzig popmusik från en grammofon. Remus och jag står i ett hörn, och försöker prata, trots att man nästan inte hör någonting av vad den andra säger.
"Vad sa du?", frågar jag när Remus mun har rört sig ett tag utan att jag hört ett ord av vad han sagt.
"Va?", frågar Remus.
"Vad sa du?", upprepar jag så högt jag kan. Remus tar tag i mina överarmar och flyttar sin mun till mitt öra.
"Jag undrar var Sirius och James är." Jag suckar och backar undan från honom när jag ser någon titta på oss och viska. Jag vet inte vad de tror om mig och Remus, men jag antar att det är mer än vänskap de ser. Däremot vet jag inte varför de bryr sig, för varken jag eller Remus är särskilt ryktbara. Han är bara Sirius kompis, och jag är bara Azizas. Musiken tystnar och jag tar tillfället i akt för att prata.
"Jag förstår", svarar jag. "Du vill hellre vara med Sirius och James än med mig, va?"
"Nej, det vill jag inte alls. Jag undrade bara om du sett till dem." Remus fortsätter sin mening, men musiken sätts igång igen, så jag får svårt att höra vad han säger.
"Vad sa du?", frågar jag och försöker mitt bästa för att göra mig hörd. Remus skakar på huvudet.
"Det var inget", säger han, men jag kan se på honom att det inte är sant. Han ville säga något viktigt till mig. Jag vet bara inte vad.

Så himla bra!!!

grymt bra. Mer snälla?