Piraternas fånge(PRS)

Mona nickade sakta. Det hade varit en upplevelse för henne med. Hon hade en högre smärtgräns än förut och synen på en del saker hade ändrats. Men nog inte lika mycket som kaptenen. Hon kramade omSeamus hand.
"Spanien...Jag har hört att det är vatmt där". Varmt och soligt. I London var det mest mulet. Hon gick på och lät honom leda henne. "Tror du kaptenen godkänner mig på skeppet?"mumlade hon och såg snarr båtarna. Hon skannade båtarna tills hon såg ett bekant skepp. De skulle just gå på då en pirat talade med dem från däck. "Seamus. Minns vad kaptenen sa. Inga horor" sa han ogillandes och hon stirrade påhonom.

Seamus svarar inte, han vet ju inte ifall kaptenen kommer acceptera det eller om hon kommer neka henne. Fast kaptenen borde låta henne komma med, hon skulle säkert se det som något nytt tillfälle att få gud till att förlåta henne. Eller något sådant. Seamus tror inte på frälsningen, inte alls men han tycker om att kaptenen vänt åt rätt håll för att hon tror på det.
"Seamus. Minns vad kaptenen sa. Inga horor." Säger någon från däcket och Seamus tittar upp på honom med trött blick.
"Gå av skeppet i sådana fall." Svarar Seamus och någon skrattar högt åt det. Pete skrattar när han lutar sig över relingen och det går från glad till förvånad när hans blick landar på Mona. Pete är sig lik, han har skaffat lite mer skägg och har skaffat tatueringar.
"Det är ju..." Börjar han förvånat fast Pete har troligen glömt namnet.
"... Mona." Avslutar Seamus och går uppför landgången.

Mona visste inte om hon borde känna sig stött eller inte. Men hon antog att hon inte skulle ta det personligt. Hon hade blivit kallad värre av sin make. Hon var van. Men hon såg inte på sig själv som en hora.
Hon såg upp på piraterna och såg förvånat på Pete, hon kände igen honom med. "Pete" hälsade hon och log sedan svagt. Hon följde efter Seamus upp på däck och såg sig omkring, allt var som det hade varit då hon åkt.
"Seamus, har du hittat..." hördes kaptenens välkända röst och hon dök upp på däck. Då hon fick syn på Mona stirrade hon på henne som om hon sett ett spöke. Kanske för att sist de setts hade hon försökt döda henne. Mona såg bara tillbaka innan hon log svagt "Hej, kapten". Hon tog några steg framåt så hon stod vid henne. Hon var inte rädd för henne längre, hon kunde inte göra värre än att döda henne, vilket hon nästan gjort en gång. Och hon hade blivit slagen så mycket att det inte kändes längre. "Får jag stanna här? Stanna här med Seamus och er? Jag kan jobba, göra i princip vad ni vill, men så länge jag får vara fri" bad hon.

Mona visste inte om hon borde känna sig stött eller inte. Men hon antog att hon inte skulle ta det personligt. Hon hade blivit kallad värre av sin make. Hon var van. Men hon såg inte på sig själv som en hora.
Hon såg upp på piraterna och såg förvånat på Pete, hon kände igen honom med. "Pete" hälsade hon och log sedan svagt. Hon följde efter Seamus upp på däck och såg sig omkring, allt var som det hade varit då hon åkt.
"Seamus, har du hittat..." hördes kaptenens välkända röst och hon dök upp på däck. Då hon fick syn på Mona stirrade hon på henne som om hon sett ett spöke. Kanske för att sist de setts hade hon försökt döda henne. Mona såg bara tillbaka innan hon log svagt "Hej, kapten". Hon tog några steg framåt så hon stod vid henne. Hon var inte rädd för henne längre, hon kunde inte göra värre än att döda henne, vilket hon nästan gjort en gång. Och hon hade blivit slagen så mycket att det inte kändes längre. "Får jag stanna här? Stanna här med Seamus och er? Jag kan jobba, göra i princip vad ni vill, men så länge jag får vara fri" bad hon.

Kaptenen fryser i sina steg, blir torr i munnen som gapar velande och halsen snörper ihop sig som brinnande pergament. Kaptenen lyssnar knappt till vad hon säger och ser på Seamus med vild blick innan hon tar de långa kliven fram till dem med lätthet. Hennes ålder har ett tag på att komma ikapp henne än. Hon hade bett Seamus leta efter en bibble eller bibbel eller vad den kallas... men istället hade han hittat ett av de största misstag hon någonsin gjort. Inte att kidnappa henne, kapten hade hört mer än Seamus. Hennes ansikte mjuknar något markant och hon döljer sina ögon med högerhanden när hon ler.
"Välkommen tillbaka, miss." Säger kaptenen och bugar kort. "Om det inte är för mycket begärt kan du gärna ta tillbaka platsen som Fowls assistent. Han har saknat dig något förfärligt." Säger kapten välvilligt nog. Hennes största misstag var att släppa tillbaka Mona till någon som hennes make.

Mona fortsatte att bara se på henne, väntade lugnt på hennes svar. Men samtidigt var hon nervös, ifall hon skulle säga nej så visste inte Mona vad hon skulle göra. Bara ge upp och gå tillbaka till sin make? Hon ville aldrig lämna Seamus igen, men han hörde hemma på skeppet. Hon kunde inte tvinga honom från det. Hon studerade kaptenen, hon var än sig lik, men hon hade ett mer mjukt ansikte och såg faktiskt förändrad ut, även fast ärret var kvar. Hon log lättat då hon tillslut sa ja. Hon såg förvånat på hennes bugning och nickade först bara. "Jag kommer med glädje tillbaka. Jag har saknat honom med". Hon bugade sedan lätt för kaptenen tillbaka. "Tack för att ni tar med mig. Ni gör mig en stor tjänst". Annars skulle hennes make hitta henne. Hon reste sig upp igen och vände sig till Seamus med ett stort leende innan hon kramade om honom igen. "Jag kommer alltid stanna med dig" mumlade hon lyckligt innan hon kysste honom igen. Hennes schal från håret ramlade av igen.

"På något sätt visste jag att hon inte skulle neka dig." Mumlar Seamus efter kyssen. Han plockar upp hennes sjal från däcket och håller kvar i den. "Du är för underbar för att neka." Lägger han till och detta säger han tyst, lågt, snabbt. Han ler lite, han ler lyckligt som in i helvete.
"Mäkti­ga vat­ten kan in­te släcka kärle­ken, flo­der kan in­te sve­pa bort den." Säger en yngre pojke som hoppar ned på däck såpass att hans för stora hatt faller av huvudet på honom. "Om en man gav allt han ägde för kärle­ken, vem skul­le ring­ak­ta ho­nom?" Fortsätter den lilla pojken citera bibeln med ett stort leende. Pojken har en glugg där högra hörntanden ska sitta och hans brunblonda hår matchar de fräknar som pryder hans solbrända hy. Pojken heter Abril döpt efter den månad han är född i på språket hans mor talade; spanska. Han är ett föräldralöst barn hämtat från Tortuga när kaptenen behövde ett nytt utkik.
"Det här är Abril, han har ett jättebra minne." Konstaterar Seamus som presentation.
"Jag minns allt!" Svarar Abril glatt och ler såpass att hans glugg syns klart och tydligt. Som en stor röd fläck på ett svart tyg.

Mona såg upp på Seamus efter kyssen och log stort. Hon stod än nära honom och kunde känna hans kroppsvärme, hans andetag och nästan höra hans hjärtslag. Det var underbart. Hon såg på honom då han tog upp hennes schal och log. Hon hade fått den av sin mor för länge sen, men hade än haft kvar den. Den var enkel men praktisk.
Hon rodnade lätt av hans ord och kände sig lyckligt lottad som hade Seamus. Hon hade aldrig fått höra sådana fina ord förut. "Men du är underbare" mumlade hon även om det kanske lät en aning dumt och ostigt.
Hon såg sen mot pojken som pratade och kunde inte låta bli att le. Han var otroligt söt, så liten men ändå stor. Hon log stort mot honom. "Jag är Mona" presenterade hon sig. Hon skulle just säga något mer då vinden tog tag i hennes kappa och slet med sig den så den föll ner till marken nedanför skeppet. Hon gick snabbt nerför landgången igen och plockade upp den. Hon märkte inte mannen som tog tag i hennes arm, fören han gjort det.
"Där är du, hora" väste han i hennes öra och vred till hennes arm så hon kved och tappade kappan. "Så du tänkte sticka från mig? Lämna mig i vanheder?" fortsatte han väsa, men denna gång högre så alla kunde höra, han brydde sig inte, han kunde göra vad han ville enligt sig själv, han hade pengarna. "Men du slipper aldrig undan mig". Han vred henne så hon stod vänd mot honom. Han tog tag i hennes haka och kysste henne hårt och skoningslöst innan hon bet tag i hans läpp. Han morrade och höjde handen för att slå till henne.

Seamus hoppar rakt ned från skeppet och slår mannen i magen så att han blir dubbelvikt.
"Du är på fel sida staden för att göra sådant." Konstaterar Seamus hotfullt och samtidigt hörs en revolver osäkras och Seamus kastar en blick mot däck. Pete står där rakt upp och ned med pistolen riktad mot mannens huvud. Detta följs upp av ännu mer osäkring där det är kaptenen som dyker upp med revolver som riktas mot mannens huvud.
"Mitt namn är Seamus Napier." Presenterar sig Seamus teatraliskt nog. "Och antingen springer du och hoppas på att kulorna inte träffar eller så står du kvar och gör samma sak." Fortsätter Seamus, hans revolver är redan uppe ur fickan, osäkrad. Redo att avlossas. Trots vad han precis sagt så kastar han en blick på Mona som för att få bekräftelse.

Han släppte såklart Mona då han blev slagen i magen. Hon tog snabbt steg åt sidan så hon stod bakom Seamus och darrade, tårar var i hennes ögon och hon kramade hårt kappan mot sig. Hon hörde Seamus hota honom och hörde sedan alla tre revolvrar. Slogs alla för henne? För att rädda henne? Hon nickade till Seamus, det var okej.
Han stirrade på Seamus innan hans blick gick till Mona. "Du har inte sett det sista av mig" väste han innan han började ta steg från dem, för att fly. Men han kunde inte hindra sig själv utan vände sig mot Mona och Seamus en sista gång. "Hon är en hora ska du se. Om hon lämnar mig så kommer hon önska att hon aldrig mött mig" spottade han ur sig och hon kröp ihop. "Och alla kommer söka, och tillslut är hon min igen". Han fortsatte sedan gå.
Mona föll ner på knä darrande och gömde händerna i ansiktet, hon kände skam vid att ens ha kallats hans fru, och vad han kallade henne. Hon började sakta gråta, men allt var även över nu.

Kapten visslar och Pete avfyrar revolvern. Seamus följer hans exempel och Pete träffar i mannens sida. Seamus träffar i ryggen. Kaptenen siktar nogrannare och avfyrar sin egen revolver och den träffar mannens nacke. Precis efter att Seamus avfyrat sin egen revolver vänder han sig om och kramar om Mona igen.
"Mona." Säger Seamus lugnt, försiktigt och drar försiktigt undan håret från hennes ansikte och lutar sin panna mot hennes. "Han ljög." Fortsätter Seamus tvärsäkert, han vet att det är lögn. Han bryr sig fan i vad den där stollen har sagt, Seamus vet att han sa det bara för att hennes före detta man inte klarade av att inse när han förlorat. Seamus anser att han förlorat sedan länge, han förtjänade ett skott i huvudet första gången han ens tänkte på att slå Seamus käraste Mona.