The one that got away

Andrew log. "För jag gillar dig, du är som min vän, du är speciell" sa han och släppte henne. "Det var något med dig...Jag kunde inte döda dig hur mycket jag än försökte, det gjorde mig galen...". Men han kände ingen lust att göra det ens nu.

Saphira log svagt, det var fina ord han sa till en brusten själ.
"Känner du något nu då?" frågade hon, om han ville döda henne. Sedan drog hon dem sakta mot soffan, hennes ben var darriga och orkade inte hålla henne uppe. Hon hade inte insett hur dålig hon i själva verket var. Hon levde knappast ett hälsosamt liv, hon kunde inte hålla sig levande själv.

Andrew skakade på huvudet. "Nej...sen jag träffade dig har mitt vanliga jag styrt...Det är konstigt..." mumlade han men log. Det var en bra sak, hans vanliga jag. Han satte henne ner i soffan och såg på henne. "Jag gör dig lite mat nu, och du ska äta" sa han bestämt och tog sig mot köket.

"Jag är inte hungrig." mumlade hon svagt och såg efter honom och suckade. Hon visste väl att det var vänlighet, men varför? Sedan så förstod hon inte, hon åt ju, ibland. Hon hade fått frukost av honom, eller? Hon mindes inte, hon brydde sig inte. Hon ville eller kunde inte äta.

Andrew lyssnade inte på henne utan tog sig till köket. Han gjorde snabbt iordning en macka till henne, en rejäl än, och gjorde också en kopp med kaffe. Han tog sedan tillbaka det till henne. "Här" sa han och räckte till henne. "Du borde äta, äter du det här så har du åtminstone ätit lite middag" sa han.

Saphira stirrade på mackan och kände sig spyfärdig.
"Ska inte du ha något?" frågade hon och sträckte sig efter kaffekoppen, det kunde hon i alla fall få i sig. Hon tog en klunk av den varma drycken och slöt lätt ögonen innan hon såg med ångest på mackan som låg där på tallriken som en farlig fiende till henne.

Andrew suckade och satte sig bredvid henne. "Om jag tar en bit av mackan, kan du äta lite också?" bad han och tog los en bit från mackan och satte vid hennes mun så hon skulle äta. Hon drack åtminstone.

Detta kunde blivit en rolig komedi, massmördaren hjälper någon att äta men det var ingen komedi, det var blodigt allvar för Saphira.
Hon nickade tvekande till hans förslag och tuggade av en bit av den biten han höll fram. Det var inte mycket, men av någon som kände sig illamående av lukten var det så.

Andrew log svagt då hon äntligen åt och tog själv en bit utav mackan innan han tog en liten bit till och gav till henne. Han skulle få i henne mat, han hade bestämt sig för det.

Saphira pressade i sig de små tuggorna, det kanske inte var mycket, men det var något. Hon förstod inte varför han tyckte det var så viktigt att få i henne detta men hon gjorde det om än motvilligt.