Våga erkänna!

Jag älskar den här ff:en, det är verkligen en av de nästa jag läst. Du har en sådan lätthet i ditt språk och hur du skriver, det känns så naturligt att jag blir alldeles avundsjuk!

Gillade verkligen med twisten om att Pansy varit otrogen, för oftast är hon så himla trogen Draco, som en hundvalp (även i min ff, hehe), så det var kul att se henne ta lite egna initiativ, och Draco bli lämnad

Trots att jag verkligen gillar Anthony, och hur du beskriver honom och Austens känslor för honom, sätter jag fortfarande mina kort på Draco, och shippar Drausten! ♥ Och shippar även Daphne och Blaise!

Sist men inte minst så älskar jag Austen, hon är en sån fantastisk karaktär! Oavsett vem hon väljer så kan det inte bli fel, även om jag hoppas på lite mer triangeldrama med Draco

Än så länge är historien jättebra! Älskar allt, till och med Harry/Hermione, även fast jag inte brukar tycka om den shippen, men du gör den så bra! Vill ha mer av allt!

Asså herregud, hur ska man kunna shippa Draco och Austen när Anthony är typ bästa killen ever.

Jag hittade den ff idag och den är superdupermegabra!!!
Längtar efter nästa kapitet

*Bevakar

Jag shippar inte Austen och Draco längre. Jag kommer säkert göra det igen, men nu tycker jag att Austen och Anthony är soulmates

Kapitel 34
Jag var arg i en och en halv dag. Egentligen var jag redo att bli sams efter en dag men jag behövde verkligen göra läxan ifrån professor McGonagall, så det gjorde att det blev en halv dag till. Men så fort jag satt punkt efter den sista meningen plockade jag ihop mina saker och skyndade mig till biblioteket, där jag visste att han var. Det var som taget ur en mugglarfilm. Han såg mig. Jag såg honom. Vi gick mot varandra och möttes i en kyss. Det var klyschigt men otroligt romantiskt. Sedan dess har vi knappt varit ifrån varandra. Under de senaste tre veckorna har jag blivit den som jag aldrig trodde att jag skulle bli. Jag har blivit en version av Pansy. Det är som att jag inte kan andas om inte Anthony är intill mig. Eller nej, nu överdrev jag. Men jag förstår varför Pansy var så klängig på Draco. Det är nästan så att jag känner att jag behöver be henne om ursäkt för alla de gånger jag himlat med ögonen åt henne och hennes blodigel liknande klängande på hennes nu mera före detta pojkvän. Men med tanke på att hon var otrogen mot Draco så förtjänar hon knappast någon ursäkt. Så den tanken kan jag glömma bort med en gång. Det jag vill få fram är att jag, precis som jag sa förut, förstår henne. Hon var kär. Någonting som jag också är. Jag lutar mig bakåt och njuter utav den svaga solen som visar sig genom den ljust gråa mars himlen. Vi sitter ute på gården. Det är jag, Daphne, Draco, Blaise och självklart Anthony. Han har sina armar runt min bröstkorg och vilar sin haka på min axel där vi sitter på träbänken. Eller ja, Anthony sitter på träbänken, jag sitter i hans knä.
- Det är sådana här stunder som man är glad att man lever, säger Blaise.
Han och Draco har vågat sätta sig i det än ganska kyliga gräset.
- Jag kan inget annat än att hålla med dig, säger Anthony.
När han säger orden kramar han om mig lite extra och ger mig en puss på kinden. Gesten får mig att rodna. I ögonvrån kan jag se hur Draco tittar åt ett helt annat håll. Hans tankar verkar ha tagit honom någon annan stans.
- Hey, är du okej? frågar jag.
Han vrider på huvudet och tittar förvånat på mig.
- Varför skulle jag inte vara okej?
- Tänk inte på henne. Det gör det hela bara värre.
Draco nickar. Daphne lämnar sin plats på bänken och sätter sig ner intill honom på gräset. Hon lägger en arm runt hans axel.
- Jag tänker säga till dig precis som jag sa till Austen: Det finns bara ett sätt att komma över henne och det är att träffa någon annan!
Vad håller hon på med? Varför säger hon sådär? Responsen blir inte riktigt som Daphne förväntar sig. Alla tre killar tittar på mig istället för henne som faktiskt yttrade orden. Anthonys grepp runt mig blir lite lösare och Blaises ögonbryn är nästan uppe vid hans hårfäste.
- När sa du detta till Austen?
Anthony frågar Daphne men tittar på mig. Själv så tittar jag på Daphne. Det syns tydligt att hon försöker komma på en förklaring. Jag är säker på att det är full fart i hennes hjärna just nu. Ifall det finns någon Gud så hoppas jag att hon kommer på någon bra och helt snart.
- Ja, när? frågar Blaise.
Daphne suckar.
- När ni två bråkade. Eftersom jag inte är särskilt känslosam av mig så var det de enda som jag kunde ge Austen till råd när ni två var osams. Ta inte illa upp, du är verkligen en bra person, men Austen var verkligen upprörd och ja, jag kunde inte ge något annat råd.
Utan att riktigt ha reagerat över det så håller jag andan i väntan på att se deras reaktion på hennes förklaring. Jag ger ifrån mig en inre suck av lättnad när jag känner hur Anthonys grepp om mig hårdnar igen. Han tror på henne.
- Det är ingen fara. Jag tar inte illa upp.
- För att återgå till Draco. Daphne har rätt, du kanske borde träffa någon ny. Hela skolan kryllar av tjejer, säger jag.
- Men är de något att ha? undrar Blaise.
Nu är det min och Daphnes tur att se förvånade ut.
- Vad menar du?
- Ja, du säger att det kryllar av tjejer på skolan, men frågan är ju om de är något att ha. Är de snygga? Vilket elevhem kommer de ifrån? Hur gamla är de? Kan man föra en vettig konversation med dem eller ska man bara umgås med dem i en mörk skrubb? Passar de in bland dina vänner eller måste ni bara träffa hennes vänner? Det är inte lite man måste tänka på när man ska träffa en tjej, så att de kryllar utav dem spelar ingen roll.
Blaise sätt att resonera gör mig förvirrad. Och jag vet inte vad som gör mig mest irriterad, själva resonemangen eller att frågan om tjejernas utseende var den första frågan. Daphne tittar på Draco.
- Menar du att du tänkte igenom allt det här innan du blev tillsammans med Pansy?
Draco grimaserar.
- Inte alla men de flesta. Vi tillhörde ju redan samma umgängeskrets och elevhem samt ålder visste jag ju också redan.
- Alltså det här är ju helt underbart. Det visar sig att ni faktiskt använder era hjärnor! Herregud, jag är faktist lite förvånad, säger Daphne och skrattar.
Jag skrattar inte. Stämmer det att alla killar gör så där? För i så fall kanske även Anthony gjorde det med mig. Och det vore kanske inte särskilt roligt att höra. Jag tittar på min pojkvän. Försteprefekten med bra betyg och ett bra utseende. Inte skulle väl han resonera på det sättet? Men kanske.
- För att tala om något helt annat, vi har ett födelsedagsbarn om två veckor, säger Daphne och nickar mot mig.
- När är det nu igen? frågar Blaise.
- 21 mars, svarar Anthony i stället för mig.
Jag tittar upp på honom.
- Kommer du ihåg att jag har sagt det? frågar jag med ett leende.
- Så klart. Du nämnde det någon gång i början, så jag lade det på minnet.
Som belöning för det urgulliga beteendet ger jag honom en kyss. Nej, det är omöjligt att Anthony resonerar som Blaise och Draco. Han är för snäll för det.
- Det var ett tag sedan vi hade en riktig ordentlig fest, säger Draco sakta.
- Glöm det. Jag tänker inte låta er använda min födelsedag som ursäkt för att dricka er fulla på mjöd och eldwhiskey.
- Äsch, hon kommer ge efter, säger Blaise och Draco nickar instämmande.
Jag himlar med ögonen och ställer mig upp.
- Jag och Anthony måste gå. Vi har lovat att träffa hans kompisar, säger jag och sträcker ut min hand mot min pojkvän.
Han tar den och innan vi går iväg vänder han sig mot mina tre vänner.
- Vi ses!
Det är med ett vänligt och varmt leende som Anthony säger det. Samma leende som varje dag får mig att känna mig som en mjuk marshmallow. Jag är verkligen den mest lyckligt lottade personen som lyckades bli tillsammans med honom.
- Dina vänner är roliga, säger han. Särskilt Blaise och Daphne. Har de någon gång varit tillsammans?
- Daphne och Blaise? Nej, aldrig. Eller ja, de har kysst varandra en gång. Men det var mer på grund av irritation än kärlek.
- Brukar ni kyssa varandra på grund av irritation? frågar Anthony och släpper taget om min hand för att istället lägga sin arm runt min midja.
Jag skrattar.
- Jag kan bara tala för mig själv men jag föredrar att kyssas på grund av kärlek.
Anthony ler.
- Det låter bra, säger han. Det låter bra.
_____________________________________
Hoppas ni gillar! Kommentera gärna långa kommentarer Ni är bäst ♥

åh herre min skapare.
Blir så glad när du lägger upp ett nytt kapitel såhär mitt i natten.
Otroligt grymt bra (som vanligt).

Men åh, du måste lägga upp oftare, längtar verkligen efter att Draco och Austen ska kyssas och förstå att de är ämnade för varandra. Snälla Draco måste ju ha förstått vad Daphne menade när hon sa att han borde umgås med någon ny för att komma över den gamlaaa. :I

Kan du sluta få mig att tvivla på min övertygelse om Drausten?? Alltså, Anthony är ju verkligen urgullig och Austen är så kär... de verkar passa så bra ihop... men Draco då?

Nej, allt är för perfekt nu, något kommer att hända, känner det på mig! Längtar som vanligt tills jag får läsa nästa kapitel! Du är bäst!

Håller med, något kommer att hända allt är för perfekt.

Btw awesome kapitel!!!!
Nu längtar jag efter nästa

Kapitel 35
”…Din pappa och jag tycker att det vore dags för oss att få träffa Anthony personligen. Varför inte ta med honom hit på påsklovet?”. Jag vet inte hur många gånger jag har läst om just den meningen. Hon vill träffa Anthony. Pappa och Anthony i samma rum. En bild av oss sittande vid matbordet och hur pappa ber Anthony skicka saltet susar förbi mina ögon.
- Står det något intressant? Du har inte släppt brevet med blicken de senaste minuterna, säger Daphne och skär i sitt stekta ägg.
- Mamma skriver att hon tycker att jag ska ta med mig Anthony hem på påsklovet, säger jag.
- Det låter som en bra idé. Men det tycker inte du, eller?
Jag rycker på axlarna.
- Hur ska jag veta? Jag har al…
- aldrig haft någon pojkvän. Jag vet. Du har sagt det ett antal gånger. Om jag ska vara ärlig så börjar jag bli lite trött på det. Jag menar, hur länge har ni varit tillsammans nu? Två eller tre månader? Du kan inte hålla på att hela tiden skylla på att du aldrig har gjort det här förut. Då kommer ni aldrig komma någonstans.
Jag blinkar. Hon har rätt. Om det ska vara något bra med Anthony så måste jag sluta börja skylla på att han är min första pojkvän.
- Tack. Jag tror att jag behövde det där.
Daphne ler ett snett leende och återgår till sitt ägg. Killarna kommer och sätter sig ner. De säger ingenting utan bara tar för sig utav frukosten. Då och då kan jag se hur Blaise och Draco ger varandra blickar. Precis som om de grälar om någonting. Men ingen av dem verkar vilja säga vad de handlar om. Jag kan däremot se att både Crabbe och Goyle vet. Det syns väldigt tydligt.
- Här ni kan få dela på mina bacon. Jag vill inte ha dem längre, säger jag och skjuter min tallrik mot dem.
Båda två spricker upp i ett brett leende och hugger snabbt in.
- Så,vad bråkar Blaise och Draco om? frågar jag.
De två andra killarna tittar snabbt menande på sina rumskamrater, som tyvärr inte märker blickarna de får, eftersom de har fullt upp med att äta upp baconet jag gav dem.
- De bråkar om vem som ska övertala dig till att ha en födelsedagsfest, grymtar Crabbe.
Draco slår till honom på armen och Blaise stönar irriterat.
- Nej, nej och åter igen nej. Om ni nu vill dricka eldwhiskey så får ni hitta någon annans födelsedag att göra det på.
Draco slår till Crabbe igen.
- Om du bara hade hållit käften så kunde vi kanske kunnat övertala henne.
- Skulle inte tro det. Men det är gulligt att ni ens tänker tanken, säger jag och lägger huvudet på sned.
Han grimaserar mot mig och dricker sen av sin juice. De fester som elever ifrån Slytherin har skiljer sig från DA-festen. Inte en enda honungsöl i närheten och inga elever under femte årskursen. Men vi har, oavsett årskurs, alltid varit bjudna. På grund utav Draco. Han är som en kunglighet. Precis som Harry är i Gryffindor. Jag är inte något stort fan av de här festerna men Daphne vägrar låta mig slippa. Blaise lutar sig över bordet och mot mig.
Kom igen Austen! Vi går vårt sista år. Som sjundeklassare är det vår plikt att ha en fest som får alla andra fester att verka dåliga.
- Varför har ni inte bara en fest innan vi slutar? Ni behöver inte använda min födelsedag som ursäkt, säger jag.
Blaise och Draco tittar på varandra.
- Hon har en poäng. Det vore det bästa avslutet, säger Draco och kliar sig på hakan.
- Och för att göra festen ännu bättre så skulle ni faktiskt kunna bjuda in sjundeklassarna ifrån de andra elevhemmen och göra det till en sorts avslutningsfest, tillägger Daphne. Det vore mycket roligare än bara en massa Slytherin.
Jag kan se hur Draco och Blaise tvekar lite.
- Kom igen, ni behöver inte bestämma er idag. Det är bara mars än så länge, säger jag och läger ner mitt brev i väskan.
- Vart ska du? frågar Draco
- Anthony. Vi ska plugga i biblioteket. Medans ni tänker på fest så tänker jag på F.U.T.T, säger jag och hänger min skolväska över axeln.
Med dem orden lämnar jag bordet. Anthony står och väntar på mig precis utanför entrén.
- Hej, säger han och sträcker ut sin hand mot mig.
Jag tar hans hand i min och ler.
- Hur har din morgon varit?
- Min morgon har varit bra. Den blev bättre nu när du är här, säger han.
- Du är så söt, säger jag och sträcker på mig och ger honom en puss på kinden.
Anthony ler.
- Så, har du haft en bra morgon?
- Jag fick post. Mamma har skickat ett brev, säger jag.
- Stod det något roligt?
Jag biter mig i läppen. Nervositeten växer inuti mig.
- Hon och pappa vill träffa dig.
Han verkar inte förvånad eller chockad. Inte ens rädd eller nervös
- När?
- Påsklovet, svarar jag.
Nu är han tyst en stund. Inte länge. Bara ett par sekunder.
- Jag tycker att det låter som en bra idé. Eller vad säger du? frågar han och tittar leende på mig.
Jag nickar. Varför ska han alltid vara så perfekt? Kan han inte visa lite panik eller nervositet över att träffa mina föräldrar?
- Då antar jag att det är en bra idé att du får träffa mina föräldrar.
Han tittar på mig. Det är då jag får se det. I hans blåa ögon syns det så tydligt. Panik. Jag stannar oss.
- Du är nervös.
Jag ångrar att jag låter så förvånad. Anthony skrattar generat.
- Förlåt men ja. Det här med att träffa föräldrarna gör mig liter nervös. Blir inte du det?
- Skojar du? Jag är helt skräckslagen.
Han skrattar igen och lägger sina armar runt min midja.
- Då är det tur att det är en månad kvar till påsklovet. Det innebär att vi har tid att sluta vara skräckslagna.
- Egentligen så finns det inget att vara nervös över. Jag vet att mina föräldrar kommer avguda dig, precis som jag gör.
Jag ler.
- Eftersom du redan har blivit godkänd utav min bror så är det värsta över. Mina föräldrar är inte lika kräsna som han är, säger jag och lägger mina armar runt hans hals.
- Vad bra, säger han och drar mig lite närmare honom.
Vi kysser varandra i ett par sekunder.
- Hm, jag tror att vi borde gå och plugga, mumlar Anthony.
- Jag vet en plats längst in i biblioteket. Där kan vi…plugga i fred, säger jag och biter mig i läppen.
Han ler.
- Led vägen.
_______________________________________
Ursäkta för att det har dröjt men jag har haft skrivkramp och saker att göra i skolan.

Hoppas ni gillar kapitlet! Kommentera gärna!