World War II

Anne följde med motståndslöst hem, hon var i chock. Dessa hade varit levande varelser. Då de varit i lägret hade detta varit vardag och Anne hade först nu verkligen insett hur illa det hade varit. Dessutom hade Isabell och hon inte rymt, hade de kunnat ligga där.
"Isabell" kved hon fram då hon såg sin vän och kände åter att allt detta var hennes fel.

Isabell vaknade plötslig till, hon såg upp i ansiktet på en gumma. Allt var så varmt och ljust, hade hon dött? Men då hörde hon en bekant röst. "Anne?" kraxade hon fram då hon hade ont i halsen. Värmen försvann och hon började frysa och hacka tänder.

"Åh, herre gud, tack du lever, jag trodde du var död, det är mitt fel." kvider Anne fram och kastar sig om henne och gråter så hon skakar. Dessa ord som far ur henne var någon blandning mellan amerikanska och tyska, då hon var upprörd kunde hon sällan hålla språket.

Isabell var förvirrad och trött så då Anne kastade sig om henne och grät försökte hon trösta henne. "Död?" mumlade hon och fortsatte hacka tänder. "Jag borde inte ha gått ut ensam..." mumlade hon.

"Du var så stilla, nej, det är mitt fel." kved Anne och kramade om henne för att få upp värmen.
"Men du hackar tänder och fryser, det är bra, då börjar du leva." sa Anne och log mellan tårarna.

Isabell började gråta hon med nu, dels för att hon var ledsen, och dels för den stickande smärta i hennes fingrar och tår, de började bli varma. Men två av hennes tår var oroväckande mörka och stela.
"Det är mitt fel, jag bråkade med dig" mumlade hon och kramade om henne hårt.

"Nej, inte alls. Du hade all rätt att känna som du gjorde." sa Anne och märkte inte att hon fallit tillbaka på sitt hemspråk. Hon fick av sig de våta ytterkläderna och fick en filt om sig. De båda gummorna tog hand om dem alla fyra, men var oroliga för Isabell.

Isabell snyftade lätt till. "Men jag borde inte ha surat så, det var mitt fel" mumlade hon och kramade henne hårt tillbaka. Hon kröp sedan ner i sin säng och fick ännu en filt på sig, men hon frös.

"Inte alls." mumlade Anne och kände på Isabells panna, den var varm, hon hade feber.
"Fryser du?" frågar Anne med orolig stämma.

Isabell nickade. "Mycket, jag är hemskt kall" mumlade hon och drog sig till Anna, hon var varmare än henne. "Det var som på lägret, du var alltid varmare än mig så vi delade värme" mumlade hon.