PRS mellan HP_Maja och Harry-Potter-Bokslukaren

Jag nickar, och greppar ofrivilligt min brors hand innan jag kommer på mig själv. Vi är 15 år!
"Det är lugnt", säger Harry, och jag håller kvar handen. Precis som när vi var små, och Dudley var på oss, när vi var i skolan, när vi vr ensamma i Magnoliagränden...

Jag känner mig lite ensam bredvid Harry och Matilda, men låtsas inte om det.

Vi knackar på dörren till Umbridges kontor exakt den tid vi blev tillsagda att komma dit.

"Kom in", säger hennes flickaktiga röst, och jag andas snabbt, och hjärtat bankar hårt. Jag släpper inte taget om Harrys hand, men när vi går in tittar Umbridge ogillande på våra händer, så jag släpper.
"God kväll", mässar vi som vanligt.

"God kväll. Ni vet vad ni ska göra", säger Umbridge och nickar mot de tre pennorna på bordet. Jag tar upp den vänstra och tar ett djupt andetag. Sen börjar jag skriva. Jag får inte tala osanning. Jag få inte tala osanning.

Jag grimaserar lätt av smärtan, och ser förtvivlat på handleden, som har börjat blöda kraftigt, och jag undrar om såren någonsin kommer läka.
"Snart över", mässar jag för mig själv, "snart över..."

Jag sitter och plågar mig genom timmarna. Matilda mumlar något för sig själv, men jag hör inte vad.

Timmarna känns som dygn. Jag tittar på klockan, och kan inte fatta att vi baa varit där i 10 minuter. Det känns ju som en evighet! Jag kämpar på med mitt, och är tyst

En blodsdroppe rinner ned för min handryggen och jag ryser till. Jag kollar upproriskt upp på Umbridge, men hon ger mig en sockerblick som får mig att återvända till mitt arbete

Jag står inte ut. Jag tar mod till mig, och frågar:
"Professorn, varför gör vi det här egentligen?"
Alla stirrar på mig, inklusive Umbridge. Jag ryser till, och sväljer tyst.

"För att ni är olydiga barn, och olydiga barn behöver bestraffning", säger Umbridge skadeglatt. Jag snörper ihop munnen och låter bli att säga något.
Jag vill aldrig ha straffkomendering här igen. Aldrig.
Då tror jag till och med att Filch' sätt är bättre.