ORP: The dark war

Quinn

Jag rider fram till Isoud, hoppar av och tar fast henne.
"Jag trodde du var som mor", sa jag med gråten i halsen, "men det finns bara ett ord som beskriver dig. Ondska."

Marie:

Jag tar fram dolken och granskar den i solljuset och böjar sakta och darrande gå mot Quinn och monstret.

Grace

Jag kastar mig framför Marie utan att tänka.
"Marie. Jag vet inte varför ni gör detta, men snälla, tänk efter. Gör inte så här! Ser ni inte? Isoud.. Hon... Hon behöver hjälp. Hon blöder. Är skadad. Snälla, snälla."
Jag förstår inte var jag får orden ifrån. Varför jag ens försvarar Isoud. Jag känner henne knappt. Men det känns bara rätt.

Isoud ~
Jag bara ser på henne. "Han torterade mitt lamm till döds. Jag dödade honom snabbt. Vad är värst? Och döda mig ni bara, men tro inte att ni gör det av godhet. Ingen är god innerst inne, vi alla är djur. Så gör det, och så får du se hur man mår efteråt." Ilskna tårar har börjat rinna längs mina kinder men jag håller blicken fäst på Quinns ansikte.

Grace

Min blick flackar från Isoud, till Marie, till flickan som heter Quinn.
"Nej!", skriker jag.
Varför vet jag inte. Jag känner Marie bättre än Isoud. Men jag klarar inte av mer blod, jag klarar inte av mer död, mer tårar. Jag klarar det inte.

Amicia
Jag stod som fastfrusen av chock och ilska.
"Rör ni henne blir det krig. Jag svär vid mitt patetiska liv att om ni rör min enda vän dödar jag er lika plågsamt som den idiotiska pojken dödat ett oskyldigt lamm."sa jag långsamt med betoning på varje ord, i ett försök att inte darra på rösten.
I vanliga fall skulle jag ha försökt resonera, men jag hade verkkigen ingen lust att göra det just nu.
Jag greppade tag på utsidan av kjolen efter kniven som var fastbunden runt mitt ben, och den andra handen torkade jag av mot min klänning.

Quinn

"Han var Maries kusin", väser jag med tårar i ögonen, "han var sjuk. Han gjorde dumma och onda saker, för han var sjuk. Jag beklagar ditt lamm, men du behövde inte.. Dödat honom."
Jag lossar greppet om henne lite, och vänder mig mot Marie.
"Det är ditt val nu, Marie."

Amicia
"Maries kusin eller inte! Vet du hur mycket djuren betydde för Isoud? Jag har endast känt henne en dag men för henne verkar djuren vara som hennes kusiner." jag tvingade mig själv att stå kvar. Att ta ett steg mot dem skulle antagligen bara göra saken värre.

Isoud ~
Jag slår ut med armarna. "Jamen vad ska jag göra då? Jag kan inte återuppväcka människor."

Grace

Jag står tyst. Det är som om alla ord tagit slut. Jag skulle lika gärna kunnat försvinna i tomma intet, jag var liksom inte del i diskussionen. Det enda jag visste var att det egentligen inte var någon här om brydde sig om mig. Amicia och Isoud var vänner. Marie och Quinn var vänner. Jag var bara... Någon vid sidan. Fast det var ju inte mig det var synd om. Det var. Isoud, och Marie, och Quinn. Alla hade de förlorat någon alldeles nyss. Och? Jag förlorade min mamma igår. Hur skulle det ha sett ut om jag dödat slaktaren?