När lögner blir komplicerade (Next Generation)

Ibland så hatar jag dig. Du är som en sån där författare som är helt otrolig på att skriva och skapa starka karaktärer som man älskar för att sen döda dem, bara det att du dödar dem emotionellt istället för fysiskt VILKET ÄR VÄRRE!!!

Men jag älskar dig ;n; ♥

Good

Wow, tack! Verkligen, jag blir jätteglad♥ tack så mycket!

Åh, vilket fint kapitel ♥

Du beskriver Louis känslor så bra, och den där känslan av att sakna någon som är så nära men ändå långt bort...

Ser fram emot nästa del!

Jättebra! Längtar redan efter nästa xD

when come next text?

Superbt!

Bäst! Jag älskar den här fanfictionen! Du beskriver så himla bra!

Kapitel 27


På något sätt måste jag ha somnat till slut, efter att ha legat i flera timmar, helt tyst lyssnande på Milous andetag. Hade han somnat än? Låg han också vaken? Jag vågade inte säga någonting, rädd för att han egentligen var vaken men ignorerade mig.

En gång, när jag var liten, ungefär fem år, så åkte hela familjen ut på en utflykt i skogen. Det var meningen att vi skulle grilla korv och sedan sova i tält på natten. Våra föräldrar kallade det dåliga försöket till ett normalt familjeliv "ett äventyr", för att få oss intresserade och tysta när vi åkte de 10 mil vi skulle för att komma dit. Det är inte så svårt att förstå att det inte gick särskilt bra.
Lång historia kort, det slutade med Dominique som skrek på oss att vi var idioter efter att jag drog henne i håret (jag kan fortfarande intyga att det inte var mitt fel, inte egentligen) och Victoire som började gråta för att Dominique råkade dra sönder hennes gosedjurskanin som hon tog med sig överallt. Mamma och pappa fick tillslut vända bilen och köra hem igen, för vi kunde inte sluta gräla.
Min pappa blir inte ofta arg. Mamma har skrikigt på oss många gånger, men pappa var alltid den lugna föräldern i vårt hem. Men nu satt jag och såg på hur han satt bakom ratten och blev rödare och rödare i ansiktet, ända tills hans panna och öron hade samma färg som hans hår. Till slut utbrast han, ilsket som ett bi: "Kan ni vara TYSTA!"
Efter pappa började skrika på oss (vilket fortfarande är chockerande, som jag sa: pappa skriker aldrig), så lydde vi honom och satt tysta hela vägen hem, och den tystnaden i bilen på vägen hem minns jag som en av de hemskaste tystnaderna jag hade varit med om. Tills nu, alltså.

När jag äntligen somnade så drömde jag igen, såklart. Stress och oro brukar antagligen inte hjälpa för en god natts sömn, så det var inte det jag fick heller.

Jag står på en gata. Först är det för mörkt för att jag ska kunna urskilja någonting, men ju längre jag står där i mörkret, ju ljusare blir det - som om solen går upp.
Det är då jag känner igen gatan. Korsningen är tom, vilket är ovanligt då den brukar alltid vara fylld av turister. Eiffeltornet syns som en mäktig siluett bakom några av husen, och mina aningar bekräftas när jag ser caféet som ligger vid hörnet av en av gatukorsningarna.

Jag skymtar en mörk skugga därinne, en stor skugga. Sedan stannar nästan mitt hjärta av chock när jag hör en skarp ylning i den fortfarande dunkelt upplysta drömmen.

Sedan ändras platsen.
Det är mörkt först. Sedan tänds en eldslåga framför mig, bara ett par meter fram, svävande i luften. Min hand sträcks ut framför mig, och jag tar ett steg fram som i en trans. Jag märker snart att jag inte längre har kontroll över min egen kropp. Samtidigt som min hjärna registrerar detta hemska faktum så börjar jag kallsvettas, och jag önskar att jag skulle kunna torka av mina klibbiga handflator på mina byxor.

Jag kommer ännu närmare lågan, så nära att den skulle kunna bränna av mig mina ögonbryn om jag bara hukade mig lite. Det är då jag ser det som står bakom lågan, nu klart synlig i skenet av den lilla elden.
Hans ögon är blodsprängda. Huggtänder visas när han öppnar munnen och morrar dovt mot mig. En stank av blöt hund och sopor kommer mot mig som en vägg när han andas ut.
Det är som en blandning av en varulv och en kille, som att förvandlingen slutade mitt i och lämnade kvar detta.
Men det hemska är inte ögonen, eller huggtänderna eller stanken. Den hemska är det välbekanta blonda, lockiga håret som monstret har, de tunna läpparna och höga kindben som monstrets mer mänskliga sida som den har bibehållig. Det är ansiktet jag ser varje gång jag kollar mig själv i spegeln.
Jag står där utan at kunna röra mig, och stirrar på mig själv som det monster jag egentligen är.

En röst drar mig tillbaka till verkligheten med ett ryck, och jag reser mig upp i min säng med ett ryck. Dominique har lagt för handen för min mun om jag skulle skrika, och hon lägger ett finger framför sina läppar för att signalera att jag måste vara tyst.
Jag kollar över till Milou, som möter min blick i en sekund för att sedan vika undan den och fortsätter att rulla upp ärmarna på sin skjorta.


Aw Louis

-Stella♥