The rich man's daughter(PRS)

"Du måste få följa med!" sa Mona bestämt. "Man dansar, äter och umgås med andra, det är kul" log hon. Hon suckade sedan lätt och la sig ner. "Du måste följa med mig" upprepade hon.

Hilde skakade sakta på huvudet.
"Nej, fester är bara till för fint folk som du. Dessutom kan jag inget av det du sa. Din far skulle inte gilla det." sa hon slutligen och såg ner på sina händer.

"Om du inte får följa med så går inte jag heller" sa Mona bestämt. Hon kunde vara väldigt envis då hon ville. Hon kom fram till Hilde och tog hennes händer. "Ska vi gå vidare?".

Hilde himlade med ögonen åt henne.
"Har jag ens någon talan i detta? Visst om jag får, men tänk dig själv jag där bland allt fint folk. Det är många som vet vem jag är, vem min far var, vad tror du de skulle tycka?" sa hon och följde med Mona då hon gick, det gick lite sakta, hon var inte van att belasta benet.

"Du skulle passa in bra, du är vacker" sa Mona uppmuntrande och tog dem ner till första våningen och sedan ut. Hon såg fram emot festen själv, att vara med alla människor.

Hilde log åt berömmet det hade ingen sagt åt henne förr. Men skönhet var inte det enda. Hon säger inget mer det var inte hennes sak att avgöra.
"Var jobbar Edward?" frågar hon Mona istället.

Mona tog dem mot stallet. "Här, han tar hand om hästarna" berättade hon och vinkade till Edward då hon såg honom, han kom emot dem.

Hilde log och fick en oväntad kram av Edward som gjorde henne mer förlägen än vanligt.
"Du ser frisk och strålande ut, trodde du aldrig skulle vakna." ler han och studerar henne så kvinnlig som hon var nu hade han aldrig sett henne förr.

Mona stod tålmodigt bredvid och väntade medan de hälsade och pratade. "Så, trivs du i stallet?" undrade hon sedan och såg på Edward.

Edward verkade inte höra med en gång men tillslut såg han på henne.
"Trivs alla tiders, ovant bara." log han lätt mot henne.