David och Ella Potter (Marodörernas tid)

Nej, det var inte jättebra! Det var MYCKET, MYCKET bättre än så!

Megasuperbra kapitel!!! Älskar denna ff!!!

Meer!

Mer! Nu! Du är grym på att skriva!

'' och inte jätte bra ''

VAAA!? du skojar väl? Du skriver som J.K. Rowling själv!!! Sitter här och gapar! Din FF är MEGAAWESOMESUPERDUPERBRA! ♥ Plorran

Gaah så många feels, du skriver så BRA ♥

Ni är FANTASTISKA!!! ♥ Nu håller jag på och typ sliter STENHÅRT med fanficen. För, vet ni vad?
JAG SKA TRYCKA DEN TILL BOK!!!!
Först krävs det ofc SJUKT mycket slipning och redegering, men jag kollade med pappa och han tyckte det verkade som en bra idé... YEEY!!!
Hur som helst så kommer här:

Kap. 29

Ella

Jag hatade honom. Om de inte gav den… den… jag fann inga ord. Om de inte gav Malom dementorkyssen skulle jag ha ihjäl honom. Själv. Det var inte mer en han förtjänade, jag försökte att dämpa mitt hat men kunde inte låta bli att då och då låta ett par gnistor från min trollstav sveda hans rygg. Vid varje tillfälle flämtade han tillfredställande.

Han hade mördat henne kallblodigt, helt utan förvarning. Jag hade inte ens lärt känna henne. Mina ben värkte, mina armar värkte, mitt huvud värkte. Till och med mitt hjärta värkte. Många skulle nog säga att det är en omöjlig sak att få värk i hjärtat, men för mycket sorg kunde faktiskt få det att värka, det kunde få det att bulta snabbt och okontrollerbart. Precis som när man pressat sig själv till gränsen på ett träningspass. Återigen flög ett par gnistor ut ur staven. Malom stönade och benen vek sig under honom. Jag visste att jag var grym, nästan lika grym som han själv. Men jag brydde mig inte, jag bara fortsatte. Obarmhärtigt.
Vi var framme. Vi stod framför det gigantiska slottet. Tydligen hade Caitlyn och Malom lekt innanför dess väggar en gång. De försökte döda varandra utanför. En sådan ironi.

-Så, hur ska vi göra nu då? Alice hade tagit till orda. Vi kan ju inte bara gå rätt genom slottet med en lärare bunden vid våra fötter.
- Arghhh! Hördes från Malom då han försökte vita loss munkaveln vi dragit runt hans mun.
-Lamslå, suckade James och Malom blev omedelbart tyst som en mus. Lupin hade förvandlats igen, han var nu vanlig men sov djupt. Det var antagligen rätt påfrestande att vara varulv.
-Kanske någon kan gå in och hämta Professor Dumbledore? Pep Peter.
-Jag kan göra det, sa David. Jag klarar inte av att befinna mig tillsammans med mördaren.
Han gav Malom om en oförlåtlig blick. Den dröp av så mycket förargelse att det såg ut som att Malom kunde dött av den.

David

Jag skyndade upp för trapporna. Två trappsteg i taget. När jag tagit mig upp hela vägen till översta våningen stannade jag. Jag visste inte lösenordet, jag visste inte lösenordet till Dumbledores kontor. En stor stenfigur glodde på mig.

-Mr Potter! Vad gör du uppe så här sent?
Jag vände mig lättat om. Och där stod han, med sitt silvriga skägg. Den långa, resliga gamlingen. Jag ville bara slänga mig i famnen på honom. Gråta ut allting som hänt. Få det att fara ut med hjälp av salta tårar. Istället bet jag mig i underläppen och försökte att hålla darrning borta från rösten.
-Du måste hjälpa mig! Kom!
-Mr Potter? Hur är det fatt? Han såg frågande på mig och la en senig arm om mina axlar. Kom vi går upp hä…
-Nej! Skrek jag och nu rullade tårarna ner för mina kinder. Du måste hjälpa! Kom!
Dumbledore la huvudet på sned.
-Visa mig vägen, sa han lugnt.

Min tårar fortsatte att droppa samtidigt som jag flög nerför trapporna. De var salta mot mina kinder. Äntligen, vi var nere. Sällskapet hade suttit sig ner. Alla utom Maloms medhjälpare som stod där och såg lite vilsekomna ut. Till min förvåning stelnade Dumbledore märkbart till när han såg Malom.
-Du! Utropade han. Var fick ni tag på den här mannen!? Dumbledores vanligen så vänliga ansikte hade blivit hårt. Hårt och argt. Han såg ut att hata mannen nästan med än mig och Ella.
Så jag tog tre djupa andetag innan jag började förklara.

FANTASTISKT. PUNKT.

Guuuuu, vad kul! Grattis, eller vad man nu ska säga...
Jättebra kapitel, btw!