Duddley, kär i en… häxa?

längtar tills det kommer mer!!!

Älskar den !!!

Vart är kapitlet?

Undrar jag med

jag med

Hej!
NU får ni ett till kapitel.
Äntligen.
Oups.
Ska försöka hålla igång lite mer nu med kapitel.

Allting gick i slowmotion.
Min hörsel slutade fungera, allting jag hörde var ett långt pip. Jag kände hur jag började andas långsammare och mitt hjärta slå svagare och svagare för varje sekund.
Det här kanske är det, tänkte jag. Det här kanske är döden
Allting blev längre och längre bort, tills det inte fanns.


Jag öppnade mina ögon, men jag var inte kvar vid skogen. Jag var på en skolgård, men alla färger var som urblekta. Jag var på min gamla skola som jag gick på i låg och mellanstadiet. Skolgården var helt tom, det enda som fanns var en bandy-rink och två basketbollmål. Bakom mig hörde jag barnröster. Jag vände mig om och där stod fyra pojkar. Tre av pojkarna såg ut att gå på mellanstadiet, medans en pojke var mycket mindre och spinkigare.
"S-snälla" hulkade pojken, han grät. "Snälla sluta. Ni kan inte ta mina pengar igen, jag måste köpa lunch."
"Vet du vad grabben, det måste jag också" snäste en av pojkarna. "Min morsa kan inte betala för min lunch, och farsan har dragit." Sa han som att han gick närmare och närmare den lilla pojken.
"Men varför mig?" Hulkade den lilla pojken ännu mer, hans ansikte var rödfläckigt och tårarna rann ner för hans kinder.
"Vem har inte hört talas om feta Vernon Dursley, han som har så mycket pengar tack vare företaget han jobbar med."
Det var då det slog mig, det var jag som var den lilla pojken
"Snälla, jag-jag" stammade dåtida-jag och grep hårdare tag om ryggsäcken med Stålmannen på.
"Kom igen nu" sa pojken till de andra Killarna. En utav killarna höll fast mig, medan en tog min ryggsäck, och den sista slog ett hårt slag mot min mage.
"Hey! Hallå där!" Skrek nutida jag och rusade mot killarna. När jag skulle ta tag killen som slog mig, gled min hand igen honom. Som att jag var ett spöke.
Killen slutade att slå på mig. Han tog tag i tröjan och lyfte upp dåtida-mig i luften.
"Om du berättar det här för någon kommer det bli mycket värre än det här" sa han och släppte mig.
Dåtida-jag landade på marken, och killarna gick iväg.
Jag kom ihåg att jag skrapade upp min panna och min vänstra arm ganska ordentligt.

Synen var borta. Jag var tillbaka vid skogen, men jag kände mig hemsk.
Inte hemsk utan... tom. Helt och fullkomligt tom. Som att jag var inget utan bara en kropp. En kropp utan själ.
Jag kände hur det sista flödade ut ur min strupe, som att någon sög ut det.
"Expecto Patronum!" Skrek en röst som var vagt bekant.
Ett bländande ljusblått ljus skar igenom mörkret som tvingade mina ögon att stänga sig
Allt blev svart igen.

"Dudley!" Ropade någon.
Hela mitt huvud bankade av smärta. Det kändes som att en stjärna hade exploderat i mitt huvud och blivit ett svart hål som höll på att suga upp allting som existerade.
Samtidigt som mitt huvud exploderade, började det skaka våldsamt.
Jag tvingade mina ögon öppna och mötte ljuset.
"Huh?" Sa jag och blinkade några gånger.
"Åh vid Merli- Öh, eh, tack gode Gud att du är okej" sa en röst.
Mina ögon började vänja sig vid ljuset och jag började sakta se Cho's suddiga konturer visa sig.
"Cho...?"
"Alldeles rätt" sa hon och andades ut i lättnad.
Jag började sätta mig upp, men stannade helt när jag såg någon rött ut smetat på Cho's händer.
Cho verkade inte förstå först varför jag stannade, tills hon såg vad jag stirrade på.
"Det är inte mitt Dudley" sa hon och la handen på min panna "Det är ditt."
Jag förde handen upp handen upp och la den där Cho hade sin. Hon drog undan sin hand, och jag började genast känna en varm klibbig sörja sprida sig över min hand.
"Blod" mumlade jag för mig själv.
Jag kommer inte ihåg att jag ramlat
"Du blöder på din arm också" sa Cho och gjorde en gest mot min vänstra arm. Ett stort sår visade sig, och det blödde ur det. Jag hade inte ens märkt att det var där.
Smärtan blev kraftigare i både mitt huvud och armen. Mitt huvud fortsatte vara som ett svart hål, och min arm sved medan blodet fortsatte att sippra ut.
"Kom" sa Cho "Jag har första hjälpen i dungen."
Hon hjälpte mig att ställa mig upp, och sen började vi gå.

Alltså åh vad vackert! Jag visste inte att Dudley blev mobbad, och vart fanns Harry då? En liten gåta...

Jättebra! (svenska)
Really good! (engelska)
Suuri! (finska)
Bol'shoy! (ryska)
Flott! (norska)
Gran! (spanska)
Grandé! (franska)
Magnum! (latin)

Sehr gut (tyska (

Blev så glad över nytt kapitel!!!

Underbart som vanligt!