Om du visste sanningen [Dramione]

Bra!! Du skriver fantastiskt

Tack så mycket!

För er som känner för att läsa mer av mig skriver jag en ff om marodörerna.
http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=36980&page=1
*reklam*
Och nu villa jag ha fler läsare!
Så jag taggar hela min vänlista.
Nån borde ju vela läsa


Ta inte det här som om jag är typ jättedesperat och inte nöjd.
En lite otacksam skit.
Jag vill typ ha fler läsare.
Och förlåt om jag taggat nån som läser.
Orkade inte kolla igenom allt...

Hoppas du fortsätter med den här den är grym!

Mmmmmmmeeeeeeeeeeeerrrrrrrrrrrr!!!!!!!!!!!!!!!!

*bevakar* Jätte bra ff!! Meeeeeer!!!!

Jaha gott folk.
Ska jag lägga ut nästa kapitel kanske?

Jaaaaaaaaa!!!!!!

Här kommer ett nytt kapitel!
Och nej, jag är inte bra på att skriva dagbok.

Kapitel 24 ~Hemma

Jag kollade upp mot den dystra herrgården. Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Tänkte jag när jag kollade tillbaka på bilen där mina föräldrar lastade på väskor på den redan överbelastade chauffören. En kall vind blåste genom min kalla vinterkappa och jag sparkade till snön av frustration, vilket bara ledde till att jag fick snö innanför kängan. Jag suckade, tog tag i Mervolo's bur och släpade upp den till mitt rum.
Väl uppe luktade det instängt och ett tjockt lager damm låg på golvet. Om det inte hade varit för att det var minusgrader ute skulle jag ha slagit upp fönstret. Istället gjorde jag det olagliga. Jag lät dörren till mitt rum stå öppen. Snart skulle mamma eller pappa komma inklumpande och klaga på mig, men för tillfället var det ganska skönt.
"Ja, du." Sa jag till Mervolo. "Nu är det du och jag hela lovet." Förutom när jag ska till Hermione. Jag log ett till urfånigt leende, men värmen av tanken hjälpte mig att inte frysa ihjäl.
"Draco," Det var pappa som stod i dörröppningen, "jag ser att du har lämnat dörren öppen."
"Ja, far."
"Säg mig, varför?" Pappas släpiga stämma fick håren att resa sig på kroppen.
"Det luktade unket." Han kollade på mig hotfullt. "Far." Lade jag skrämt till. Pappa drog fram sin stav och gick in i rummet. Sen stängde han dörren efter sig. Jag hoppade upp i sängen och skulle försöka få tag i min egen stav, som jag olyckligtvis hade lagt ifrån mig eftersom jag inte skulle frestas. Pappa gick med snabba steg fram mot mig, och innan jag hann reagera hade han tryckt upp son stav mot min haka. Jag var helt skakig av skräck, men jag vågade inte röra mig.
"Far.." Lyckades jag säga innan han tystade mig.
"Kan du berätta för mig varför du sa ja till Parkinson." Fräste han. Först förstod jag inte, med efter en bråkdels sekund förstod jag, julen. "Vi åker inte. Familjen. Malfoy. Firar. Inte. Jul." Han betonade varje ord med ett slag på mitt ansikte.
"Jag vill inte åka, far."
"Jag ser till att en arrangerad olycka inträffar, Draco." Skräcken och paniken blandade sig med känslan av att jag skulle dö. "Inte mig, inte Narcissa. Du." Han släppte greppet om min krage, jag hade inte ens märkt att han höll där. "Tillräckligt för att vi inte ska åka." Var det sista han fräste innan han gick ut. Jag skakade i hela kroppen, men vågade fortfarande inte röra på mig.
Efter flera minuter sökte sig min hand till mitt rödslagna ansikte. Så fort jag rörde ilade smärta genom hela min kropp. Förhäxade han mig? Jag kollade bort mot Mervolo, han satt och putsade sina fjädrar. Hermione. Jag sjönk ihop som en trasa på mitt smutsiga golv, och tillslut somnade jag där.

Mitt i natten vaknade jag av en stickande känsla i armen. Kylan var jag van vid, men varför satt jag upp? Jag vecklade ut armen som hade legat i en konstig böjd ställning och viftade med den lite så jag skulle få tillbaka känseln. Sen ställde jag mig upp så dammet yrde.
Eftersom jag inte kunde somna om reste jag mig upp och gick fram till Mervolo. Han hoade högt och missnöjt.
"Tyst med dig." Viskade jag. "Väck inte pappa." Ett knakande hördes i väggen och jag vände skräckslaget på huvet. När jag sett att ingen stod där gick jag mot skrivbordet för att skriva till Hermione. Nu när jag hade en egen uggla kunde ingen genomsöka min post.

Hej Hermione!
Nu är jag hemma på herrgården igen.
Det är rätt trist här, och jag hoppas på att pappa inte mördar mig. Jag kan förklara när vi ses om du vill.
På tåget pratade vi om att vi skulle ses, hur blir det med det?
Jag kan ses när dom helst.
Med vänlig hälsning,
Draco.

Jag vek ihop brevet och gav det till Mervolo, sen öppnade jag burdörren och han hoade lite gladare. Jag kollade då Mervolo försvann i mörkret. Sedan suckade jag högt och bäddade av sängen. Ett försök till är det värt. Tänkte jag när jag kröp ned i sängen.

Pappas stod framför mig med ett hotfullt uttryck i ansiktet. Han höjde sin stav.
"Draco, en arrangerad olycka måste man gå med på." Jag såg mig panik- och skräckslaget omkring. Jag letade efter mamma, men runt om oss var det bläcksvart och kallt.
"Mamma!" Tjöt jag. "Hjälp mig!"
"Är du rädd Draco?" Pappas släpiga stämma genomborrade mig. Överallt annars var det tyst, men pappas ondskefulla skratt klingade i luften.
"Crucio!" Ropade han.

Jag vaknade kallsvettig i sängen. Blått ljus fyllde mitt rum, och det luktade fortfarande unket och damm. Jag skakade kraftigt, och min andning var okontrollerad och hackig.
"Det var bara en mardröm, sir." Dobby satt vid fotändan av min säng och fladdrade med öronen.
"Dobby." Flämtade jag. I min förvirring hade jag glömt bort alfen. Något som jag trodde var ett leende spred sig över alfens ansikte, egentligen såg alfen ganska plågad ut, men jag log jag med.
"Skönt att se att sir mår bra." Pep han.
"Antar att det varit ett helvete för dig här." Dobby spärrade upp ögonen och började ryckigt nicka. Jag skrattade åt hans reaktion, och schasade sen ut honom.
Jag gick fram mot min golvspegel och kollade hur jag såg ut. Jag hade inga ringar under ögonen, men jag var röd i ansiktet efter att ha sovit. Och kanske gråtit. Mitt hår såg ut som ett skatbo och jag hade fortfarande på mig min Hogwartsuniform. Jag himlade med ögonen och förbannade mig för att jag lyckades somna med den på. Jag ryste vid tanken på vad pappa hade sagt till mig dagen innan och, kanske ännu mer, rösten jag hade hört utan anledning.
Jag öppnade garderobsdörren och drog ut ett par svarta byxor och en svart tröja. Så småningom skulle jag få ha kostym varje dag, men inte nu. Mina svarta skor avslutade looken på ett bra sätt. Men jag hade tröttnat på looken, så jag tog ett armband i guld jag en gång hade fått av farbror Scorpius innan han.. Gick bort. Jag fick kväva gråten.
Efter det gick jag mot badrummet för att fixa ansikte och frisyr.
Toaletten luktade så starkt av rengöringsmedel att jag skulle kunna svimma. Jag spärrade upp ögonen och tog tag i handfatet för att få stöd. Kaklet var svart, liksom handfatet. Sedan hällde jag upp vatten och tvättade ansiktet.
Jag stapplade ut från badrummet någon minut senare och möttes av pappas blick. Omedelbart ryggade jag tillbaka, men eftersom jag stod i slutet på den trista korridoren hade jag inte så mycket annat val än att räta på ryggen och vänta.
"Varför firar inte familjen Malfoy jul?" Frågade han med sin släpiga stämma.
"Någon som tjänade alla pengar dog då." For det ur mig. Jag insåg fort att jag var ute på djupt vatten, för en till smäll riktades mot mitt ansikte. Jag fick en tjock bok i magen så hårt att jag flämtade till.
"Repetera." Sa pappa surt och gick. Jag stod som vanligt kvar och väntade på att kusten blev klar, sen dumpade jag boken på min säng och gick ned till frukosten.

Cirka en timma senare satt jag på mitt nystädade golv och läste i den väldiga boken pappa hade gett mig. Titeln var Malfoy's historia. Ytterst kreativt.
Jag läste en spännande text om en pojke som mig. Han hade blivit kär i en mugglarfödd, och bitar av pojkens dagbok nedklottrade.

Idag uppvaktade jag Lydia med blommor.
Hon tyckens bli överlycklig!
Dock överväger jag att lämna henne.
Hon är den mest perfekta, men min far kommer mörda mig.
Å, Lydia. Varför är du mugglarfödd?
Du har fått mig att bli annorlunda.
Jag bryr mig inte längre om någonting annat.
Jag bryr mig icke om Hogwarts eller något annat inom dess murar.
Å, Lydia. Vad ska jag göra?

En ilning for genom min kropp när jag slog upp sista sidan. Texten vara bara halvskriven med den snirkliga skrivstil som pojken hade, och avslutad med ett kort meddelande i en annan, mycket hackigare och grovare handstil. Men det var inte det som fick mig att rysa. Den sista delen var skriven i pojkens blod.

Och sen tog Romeo och Julias historia slut, som den ska göra, båda dog.
Jag personligen såg till det.

Illamåendet fick mig att vela spy över boken. En text bredvid sidan förklarade att fadern hade mördat sin son samtidigt som han skrev. Senare hade han hamnat i Azkaban.
Jag lade ifrån mig boken och spydde över golvet.