PRS mellan mig och Kim Potter

När jag kommit in i skogen så fortsatte jag bara springa. Jag kunde inte stanna. Det var för jobbigt. Då skulle jag känna mer. Jag visste inte hur, men jag måste ha sprungit snett för jag kom ut ur skogen till en lite avsides byggnad. När jag såg den tvärstannade jag. Det var mentalsjukhuset. Jag hade inte varit här på två år. Pappa hade varit här för kanske ett år sen, men jag hade inte följt med. Nu kändes det som att jag inte kunde gå härifrån. Men jag ville inte gå in. Jag ville inte träffa henne.
Ändå började mina steg styras mot entrén.

Efter ungefär 20 minuter så samlade jag mig och började traska hemåt. Mamma var med läkarna men jag hade ingen lust att vara med "familjen" just nu.
Jag kollade på min mobil. Ett missat samtal. Från syrran. Jag ringde genast tillbaka och efter några pipande, plågsamma sekunder så svarade hon.
"Hej River", säger hon tyst.
"Hej... Du kommer idag, eller hur?", säger jag och torkar några tårar.
"Mm... Jag hörde..", hon brast i gråt. Hon hade nämligen alltid varit pappas lilla tjej.
"När ska du bli hämtad från planet?", säger jag istället och sneglar mot klockan. 20 över 3. Siffran brände sig in i skallen, även om jag inte ville. Det var vid den siffran min älskade fader dog...
"Fem, om det går bra", snyftar hon.
"Okej, ses sen", jag lägger på och skyndar mig hemåt. Jag hade en tegelsten i halsen och marmor i magen, kändes det som i alla fall. Det duggade lätt nu så jag ökade takten. Min smärta var för stort för att känna, jag kände mig bara... Tom.

(Ha, ha! Vi är på sida 24 och det är 24 idag! )

När jag kommit fram till entrén så stannade jag. Jag ville inte gå in dit och se och höra alla sinnessjuka blickar, medlidsamma leenden och hjälpsamma ord. Det var inte ens meningen att jag skulle vara ute ur sjukhuset. Nu när jag lugnat ner mig lite kände jag en bultande smärta och allt snurrade. Jag fick en välldigt lust att ringa River, men det kunde jag inte. Inte efter det som hade hänt och han hade sagt. Jag drog ett djupt andetag och kämpade emot yrseln medans jag gick in.

Några timmar senare så kom Isabella, som min syster hette. Det som var kvar av vår familj kramade varandra en lång stund. Jag gick till sängs utan att bry mig om att ta av mig kläderna. Jag kunde höra mamma och Isabella diskutera begravning. Jag tog en sista blick på ringen innan jag somnade i en orolig sömn, jag kanske somnade så snabbt eftersom jag gråtit för mycket... Hur som helst så ville jag sova. Och aldrig mer vakna.

Efter att ha tagit mig förbi de hemska sinnessjuka blickarna och receptionen så kom jag fram till rummet. Där inne var min mamma. Jag kunde gå. Låta bli. Men jag ville inte. Fastän jag ville. Hoppas att hon sover. Tänkte jag och knackade på dörren. Sen ställde jag den lite på glänt och tittade in.

Jag vaknade och tittade på kalendern. Lördag. Jag skulle spela fotboll idag alltså. Klockan var bara 8 och matchen var 7 på kvällen. Jag tog på mig ett par jeans, en lite slapp vit t-shirt. Jag drog på mig ett par vita strumpor och kängor. Jag gick ut till trädgården och satte på mig utrustningen och började träna.

Jag satt hemma i soffan. Jag minns inte hur jag kommit dit. Jag minns bara att jag gick iväg från... Mamma. Och la mig i sängen. Jag ville inte vara hemma längre. Plötsligt kändes huset bara så tomt. Det var ingen annan här. Jag kom på mig själv med att önska att River skulle knacka på dörren men han skulle nog aldrig velja se mig igen. Jag duschade, borstade tänderna och tog på mig ett par jeanstajts och ett linne. Sen gick jag ner i hallen för att ta på mig skorna och min gråa hoodie. Jag orkade inte äta eller vara kvar här länge till så direkt när jag fått på mig skorna sprang jag ut.

Efter en halvtimme så SMSade min kompis Thomas mig om att jag skulle fråga alla på min kontaktlista om dem ville komma på matchen och att jag skulle skriva "Vi ska ha match IDAG klockan 7. Kom gärna, inträde 150 kr men det är värt det ". Jag flinade och skickade:
Vi ska ha en match IDAG klockan 7. Kom gärna, inträde 150 kr men det är värt det till honom.
Han skickade en grimas. Jag skrattade och gick in. Efter en snabb dusch så skickade jag det till alla, till och med Cassiopeja. Jag höll andan när jag klickade på skicka. Jag blundade en stund innan jag la undan mobilen och satte på TV:en. Det var lååångt kvar till 7, så. Jag märkte att mamma laddat net Twilight. Eftersom jag ändå inte hade något att göra så satte jag i skivan.
Om det bara vore så enkelt... tänker jag och avundas stort av Bellas och Edwards tur. Varför jag kollade på det här? Det visste jag inte. Men snart förvandlades avund till... En behaglig känsla. Jag började le ett halvt leende och kopplade så småning av.

Min mobil plingade till. Jag var rädd att det var pappa, sen kom jag på att han aldrig sms:ar mig. Jag tog upp mobilen och undrade vem som hade skickat till mig. River. Jag öppnade spänt meddelandet.
Vi ska ha en match IDAG klockan 7. Kom gärna, inträde 150 kr men det är värt det
Jag pustade ut. Det var bara ett mejl som han skickat till många. Inget personligt. Jag visste inte ens att han gick i någon sport. Men vars var matchen och vad vet det i? Jag ville egentligen inte skriva ett svar med jag tryckte på svara och skrev:
Var är det och vilken sport?
Jag ville inte skriva något personligt till honom, men det kändes som att något saknades. Jag la till //C och skickade det.

Jag hade fått många förfrågningar om vart det var, men bara vilken sport jag gick i. Cassi.
På den stora arenan, och jag går på fotboll //R
Jag log snett och la till:
Kommer du?
Jag blötte håret lite efter jag skickat och började kamma. I dag var det en stor dag.
Pappa hade säkert varit stolt, tänkte jag och slutade kamma. Det gjorde fruktansvärt ont i bröstkorgen. Jag andades tungt. Jag gick med steg som om mina fötter var gjorda av sten. Jag gick och la mig med en klump i magen, men jag brydde mig inte. Jag satte klockan på 5 och somnade.