5 steps on how to make James Potter like you [SV]

Tusen tack! ♥ Ett kapitel ur Ryans perspektiv nu då!

---

1 December

- Ryans perspektiv -

Den förste december - dagen då de tolv årliga julgranarna i Stora Salen åkte fram, förtrollade mistlar sattes upp av skolans främsta upptågsmakare och korridorerna fylldes av stämningsfulla jullåtar sjungna av de förtrollade rustningarna. Det var också - på dagen - tjugo dagar kvar till jullovet. Tjugo plågsamt långa dagar av att försöka undvika James. James som verkade ha fått för sig att jag var någon sorts kurator som han kunde ösa ur sig alla sina kärleksproblem till, som hur han inte kunde få Savannah ur huvudet till exempel. Jag menar, get in line, liksom. Jag hade inte kunnat få henne ur huvudet sedan den där kyssen i Hogsmeade och han såg inte mig klaga. Även om Savannah hade gjort det väldigt klart för mig - flera gånger till och med - att det var James hon ville ha.

Men jag tänkte inte tvinga henne till något och jag ville inte heller vara den där jobbigt efterhängsna killen. Det var inte jag helt enkelt. Hellre att vi var vänner då så att jag i alla fall fick spendera tid med henne och till en början hade det funkat bra - även om tanken på hur hennes läppar hade smakat av vanilj och honungsöl hela tiden låg och tryckte i bakhuvudet - men Rose Weasleys avslöjande hade fått mig att ifrågasätta hela vår relation till varandra. Hade hon bara sett mig som ett lätt offer att förföra och därför låtsas vara intresserad av mig? Och allt för att “bli mer erfaren så att James skulle tycka om henne”? Jag kunde inte betyda mycket för henne om hon kunde göra en sådan sak mot mig, det var ett som var säkert. Och sedan var det ju kyssen - den bästa kyssen i mitt liv - hade den också varit fejk? Hade hon bara låtsats? Hade hon ljugit när hon sagt att hon tyckte om mig?

Hela natten hade jag legat och tänkt igenom alla de minnen vi hade tillsammans och försökt hitta saker som pekade på att hon bara spelat, men så var hon ju också en väldigt bra skådespelare, det hade jag ju fått klart för mig. Jag suckade. Ärligt talat visste jag inte vad jag skulle känna. Jag menar, var jag ledsen? Ja. Hatade jag henne? Nej. Var jag arg på henne? Ja. Hade jag förlåtit henne om hon bett om ursäkt och förklarat sig? Utan tvekan. Älskade jag henne?

“Kommer du, Ryan?”

Jag vred på huvudet och fick syn på Emma som stod vid sidan om min bänk med de mörka, vänliga ögonen vilandes på mig. Tydligen var lektionen slut och alla hade plockat ihop sina saker. Alla förutom jag, som hade varit alldeles för djupt försjunken i tankar för att märka något. Jag reste mig genast upp och slog ihop min mugglarstudierbok. “Jadå, är bara lite trött”, sade jag och flinade.

Emma bara skakade på huvudet. “Sluta låtsas som att allt är bra hela tiden när jag vet att det inte är det. Det är på grund av”, hon såg sig omkring så att James inte var i närheten men sänkte ändå för säkerhetsskull rösten, “Savannah, eller hur?”

Jag slängde min väska över axeln och ryckte på axlarna. “Det är bara en grej jag fick reda på häromkvällen, inget märkvärdigt”, försökte jag slingra mig och började gå ut ur klassrummet.

Emma gick ikapp mig. “Du inser väl att du är alldeles för bra för henne?”

Jag ryckte bara på axlarna igen och Emma suckade ljudligt. Då fick jag syn på henne. Hon satt vid ett stenbord med Albus Potter och den där blondhåriga killen från Slytherin. Maloy eller vad han hette. Hur arg jag än var kunde jag inte låta bli att bli alldeles varm inombords vid åsynen av henne. Ljuset som reflekterades i den vita snön utanför fick hennes blonda hår att lysa silvrigt. Det var uppsatt i en hästsvans men några hårlockar hängde fram och ramade in hennes hjärtformade ansikte. Hon var så otroligt vacker och jag bara ville strunta i allt och gå fram och kyssa henne.

Men jag var arg på henne, och även om jag normalt inte var sådan så kunde jag inte förmå mig själv att vara den som tog första steget den här gången. Emma verkade också ha fått syn på Savannah för hon fattade snabbt min hand. Savannah såg upp just som vi passerade deras bord och jag kunde se hur hennes blick fann våra sammanlänkade händer. Jag vet inte varför jag inte drog undan handen, men en del av mig ville se hur hon reagerade.

Savannahs blick vilade en sekund längre på våra händer och sedan såg hon tillbaka på Albus och fortsatte prata som ingenting. Det högg till i hjärtat och jag släppte taget om Emmas hand som om jag bränt mig.

Omg!! Emma and Ryan, Hmmm... Dom borde bli tillsammans för att göra Savannah avundsjuk!! BÄST! Som vanligt!! ♥

Men ryan. Vanna spelar ju bara! Eller? Skitbra som vanligt c;

Neeeeeeej!!!! Ryannah för i helvete!!!! DU FÖRSTÖR MIG :'( *GRÅTER FLODER*
SAVANNAH SKÄRP DIG!!!!!
MEEEEEEEEEEEEEEEER!!

Yay gillar fortfarande Jamsy mer (fast han beter sig som en apa) s snälla Savannah ge Jamsy en chans men låt honom kämpa för den! BLÅS INTE UPP HANS EGO MER ÄN NÖDVÄNDIGT VANNAH!!

Emyan ftw, dem får göra Vanna svartsjuk bästa, bästa bästa!

♥ ♥ ♥ ♥ ♥ RYANNAH ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

vad bra

Tackar finaste! Finns en viss risk att jag inte orkar uppdatera imorgon för ska lussevaka hela natten, men ska försöka ändå Här har ni kvällens del i alla fall!

---

December 1

- Savannahs perspektiv -

Jag vände aggressivt blad i mitt nummer av Häxornas Värld, men såg inte ner. Min blick var som fastgjuten en bit ner vid det avlånga bordet där Rose satt, sida vid sida med Lorcan. Hon hade till och med mage att hålla hans hand! Hon såg upp från deras samtal och mötte min blick, varefter hon diskret tog sin hand ur hans och låtsades att hon behövde hälla upp mer dricka. Mig lurade hon inte. Hennes glas var redan halvfullt och hon kunde likväl ha använt sin andra hand.

Hon sneglade åt mitt håll igen men när hon såg att jag stirrade lika intensivt på henne som tidigare, vände hon bort huvudet. Albus viftade med sin hand framför mina ögon.

“Vad är det med er två egentligen? Har ni bråkat eller något?” sade han och såg mellan Rose och mig.

Just det ja, jag hade inte berättat för honom än om vad som hänt kvällen innan. Jag kände helt enkelt inte för att prata om det. Egentligen var det ju inte min sak att berätta. “Kan man säga ja”, muttrade jag och tog en stor tugga av min blåbärsmuffins för att sätta punkt för samtalet, men Albus ville inte ge sig.

“Ska jag behöva dra det ur dig? Jag trodde vi bestämt att vi inte skulle undanhålla saker för varandra längre?” sade han lite stött och tog muffinsen ur min hand innan jag hunnit ta ännu en tugga för att slippa prata. “Seriöst, Savannah. Jag kan se att detta är mer än era vanliga smågräl om vem som använt upp den andras hårspray.”

Jag suckade. “Rose är otrogen mot Lorcan”, sade jag lågt så att ingen i närheten skulle höra.

Albus höll på att sätta tuggan han tagit av min muffins i halsen och hostade ett antal gånger innan han fick fram, “Hon är vad?”

“Otrogen. Mot Lorcan.”

Albus såg bort mot paret och såg sedan på mig igen. “Med vem?”

“Gissa två gånger”, muttrade jag.

Albus höjde på ögonbrynen. “Scorpius? Du skämtar!”

Jag skakade på huvudet och tog tillbaka min muffins. “Det visade sig att varje gång hon sagt till oss att hon varit och träffat Lorcan så har hon i själva verket smugit omkring med honom. Har han inte sagt det till dig?” sade jag och tog en tugga, föga förvånad.

Nu såg Albus rent ut sagt arg ut och han reste sig hastigt upp. Jag reste mig också lite panikartat då jag var rädd att han skulle börja skrika på Rose inför hela skolan, men han gick på andra hållet - mot Slytherinbordet. Fan, det var ju inte mycket bättre det. Rose såg chockat efter Albus och sedan på mig. Jag vände bort blicken och sprang efter Albus.

“Albus, vänta Albus! Du kan inte--” halvropade jag efter honom.

Albus struntade i mig och fortsatte mot Scorpius som hade fått syn på honom nu. Han ställde sig upp med ett leende men det dog snabbt när han såg Albus min. Innan hann han säga något hade Albus nått fram till honom med mig tätt i hälarna och med knuten näve drämt till honom rakt i ansiktet. Jag kom till ett tvärstopp och såg med stora ögon hur Scorpius stapplade bakåt och hur en bloddroppe letade sig ner över hans överläpp. Scorpius och alla andra som bevittnat händelsen såg lika chockade ut. Albus grimaserade och gned sina knogar.

“Fan vad hård näsa du har”, muttrade han sammanbitet.

Scorpius höll sig för näsan för att stoppa blodflödet och stirrade på sin vän. “Vad fan har jag gjort för att förtjäna det där?”

“Det vet du nog”, sade Albus och sen vände han på klacken. När han passerade mig fattade han tag i min hand och drog med mig. “Kom, vi har trolldryckskonst nu.”

Jag lät honom släpa mig ut ur Stora Salen samtidigt som jag - fortfarande i chocktillstånd - såg mig över axeln på Scorpius, som även han verkade ha svårt att förstå vad som just hänt.

Aaaah!! :' )
ALBUS ÄR MIN NYA BFF, SÅ INGEN FÅR RÖRA HONOM, HEEEE'S MIIIIINEEE!!!!!