Krig, Påskägg & Lustigkurre (Privat)

Jag ler lite och lutar mig närmre Sarah då vi ger oss av igen.
- Jag känner mig märkligt glad idag! Skrattar jag.

"Du är inte själv!" skrattar jag medan jag manar Tornado framåt. Nu har du fått vila i en evighet, nu ska du kämpa lite, tänker jag. Och Tornado och jag verkar ha ett psykiskt band då han verkar veta vad jag säger och höjer farten.
Nu, Long, min kära, nu ska du se vad min älskade häst går för, tänker jag. Högt säger jag något annat.
"Hoppas du känner dig hedrad! Det är inte många som får sitta på Tornados rygg, speciellt inte samtidigt som mig", säger jag lekfullt och hoppas att han hör mig trots vindarnas tjutande.

Jag ler stort och blundar. Vinden omsluter mig och jag hör inget annat.

Du jag inte får något svar tillbaka så antar jag att han inte hörde mig. Jag ler för mig själv. Kanske lika bra det med tanke på att jag inte vill framstå som allt för arrogant.

(Gah! 3 minuter kvar! O.O Shit... 3 Minuter till Nanowrimo!)

(Wää vill inte skriva jag vågar inte
Kan vi hoppa tills de kommer fram??)

(Ja! x)
Startade nyss... ._. x'( )

(Kan inte skriva inatt, inte imorgon heller, är med en väninna . Prioriterar henne.)

De kom fram...

(Haha x) )

Jag ser mig runt och hittar sedan huset jag letade efter med blicken. "Stanna här, jag ska bara titta till Leonard och se till att hans familj fick allt", mumlar jag till Long och hoppar sedan av Tornado. Jag smyger sakta fram till gården som var övergiven förra gången och ställer mig vid ett träd och tar skydd av det.
Framför mig ser jag en man som skrattande tar upp sitt ena barn i famnen. Barnet börjar också skratta medan fadern - Leonard - svingar runt honom. Jag ler för mig själv när jag inser att Leonard har lagt på sig några kilo sedan sist. Sist jag såg honom hade inte hans familj något hus, än mindre mat till alla tre barn, bortsett från hans hustru. Jag gav honom nyckeln till det övergivna huset som låg nära en lika övergiven åker och sedan lite kläder och mat. Lite sädeskorn, en och annan lie och så. Sedan verkar affärerna ha gott bra sedan dess.
"Kom nu", säger Leonard med sin brummande röst till barnet när han sätter ner den lilla sonen. "Mor ropar på oss. Lunchen är färdig, du är väl hungrig?" undrar han och böjer sig framför sin son. Sonen nickar och springer sedan in i huset Leonard skrattar lätt innan han följer efter.
Jag ler lätt för mig själv medan jag betraktar dem gå in i huset. Jag lyckades hjälpa dem...
"Jag lyckades hjälpa dem..." viskar jag högt för mig själv och ler sedan stort för mig själv.

Jag betraktar Sarah och ler när hon gör det, hennes leende smittar av sig. Hon ser yngre ut men samtidigt vuxnare...
- Sarah? Mumlar jag tyst för att mannen, och barnen vid huset inte ska höra.
- Sarah varför gjorde du det? Varför hjälpte du dem?

"För att ingen annan skulle göra det", säger jag och hade väl halvt och halvt väntat mig att han skulle följa efter. "Ingen annan skulle göra det... Och, jag ville hjälpa till. Plus, jag kan hjälpa till, vilket betyder att jag gör det så ofta jag kan. Oftast handlar det om pengar, och det har jag på tok för mycket av. Och... Jag vill vara en värdig prinsessa, jag vill att folket ska acceptera mig som deras drottning i framtiden... men, de kommer ändå inte veta om det här, när man tänker på det. Så, jag antar det egentligen är för att jag vill hjälpa dem... eller liknande... jag vet inte, jag gör det bara för att mitt hjärta önskar det, och jag lyder mitt hjärta", säger jag leende och vänder mig om. Jag ställer mig på tå. "Precis som det här, mitt hjärta önskar det", viskar jag lätt innan jag kysser honom.