LotR (Privat)

Keya nickade, han hade rätt, "Tack" sa hon och log snett, hon var ovan vid hjälp sådär.
Inte ens då han la handen på axeln verkade hon reagera nämnvärt. "Nej, eller vatten. Hur är det med dig?" sa hon och studerade honom.

Han drog upp ett vattenskinn från en av väskorna och tryckte det varsamt i hennes hand.
"Jag mår bara bra faktiskt. Tur för oss så var det inte för många orcher.", sade han och korslagde benen. Han log lite trevande.

"Tack" sa hon och drack ur vattenskinnet törstigt. Hon nickade och log och var glad att han mådde bra."Tur det." nickade hon och skämdes nästan att hon blivit skadad. "Jag blev yr, huvudet." sa hon halvt förklarande och såg på honom.

Han skakade på huvudet.
"Du behöver inte förklara dig. Förresten kan även den bäste bli skadad."
Banner trummade med fingrarna på knät.

Hon nickade, men hon skämdes, hon hatade sig själv för det. Att hon skadat sig, inte klarat det. Att han gjort det och varit tvungen att hjälpa henne.

"Tänk inte för mycket på det nu, Keya.", sade han varnande och hötte roat med fingret åt henne.

Keya såg lite roat på honom och kommer mödosamt på fötter. Hon vacklar lätt till då hon kände sig yr, men ignorerade det och hon var fast besluten att ta sig vidare, att hennes svaghet inte skulle sinka dem. "Ska vi gå?" sa Keya och log för att spela att allt var bra trots att hon var blek av smärta och blodförlust.

Han tittade på hennes med skeptiska ögon och en skåra av fundersamhet dök upp i pannan.
"Är du säker?", frågade han vaksamt och reste på sig långsamt.

Keya nickade, vad hade hon att skylla på? Huvudvärk, yrsel, nej det var bara sådant tarvliga adelsdamer höll på med. Smärtan däremot skulle man härda ut och ignorera, så gjorde en äkta krigare.
"Jo, det är okej, vi måste vidare." sa hon och satte på sig sin packning som nu kändes hur tung som helst.

"Jag tar den där." Han sträckte fram handen när han kastade sin packning över axeln.