Love at first sight - PRS, Jessica Tonks och Sannie

Pontus skrattade kort.
"Visst", sa han och log brett. Ethan fann tydligen golvet intresserat igen och Pontus lade huvudet lite på sned, leendet försvann sakta.
"Dina ögon är fina, Ethan, låt mig se dem", sa han och gav en skämtsam blick. Han brydde sig inte om ifall det lät konstigt eller... udda. Det kändes som om Ethan inte skulle bry sig om det, det kändes liksom okej.

Ethan rodnadr smått. Hans ögon? Fina? Han drog håret från ögonen och tittade upp. Han mötte Pontus blick, fortfarande med röda kinder.
Han var så fin...Trots att han nyss blivit slagen. Han fick plötsligt god lust att säga det. Och han gjorde det. "Du...du är fin du med" stammade han fram.

Pontus skrattade lite igen.
"Aa, visst", sa han och pekade menande på sitt blåslagna ansikte, "Verkligen."
Han flinade skämtsamt men det övergick snart i ett varmt leende.
"Men tack", sa han, någorlunda allvarligt.

Ethan blev mer bestämd. "Jo....du är fin...riktigt riktigt fin". Det höll nästan på att slinka med några fler ord men han lyckades stoppa sig. Han ville så gärna säga hur mycket han tyckte om honon...Men han vågade int.
"Hur mår du nu? Ska jag stanna?".

Pontus såg på honom. Ethan. Han visste inte vad han skulle säga... Han var inte beredd på dem orden, bara...
"Ööh, du får så klart gå hem om du vill", sa han, fortfarande tagen av orden han fått ur sig, "Det spelar ingen roll."

Ethan slog ner med blickrn, han kanske intr skulle ha sagt det där..."Jag går nog då" mumlade han. "Om du inte behöver mig då, jag ska göra läxan". ,Han vände honom ryggrn.

Pontus bet sig i läppen, och utan att hjärnan hängde med tog han ett steg framåt samtidigt som hans fingrar sträckte efter Ethan och slöt sig om hans handled.
"Gå inte", slapp det ur munnen på honom då han lyckats stanna honom. Hans ögon sökte kontakt med Ethans.
Pontus bara stod där. Tittade på honom. Längtan efter att få komma nära brann inuti honom...

Ethan vände sig förvånat om då Pontus tog tag i hans handled. Men han såg hoppfull ut. "Pontus?" sa han frågande och tog ett steg närmare honom så de nästan stod intill varandra. Han såg upp på honom och på hans vackra läppar...Så lycklig Alice måste vara för att få ha honom...Pontus skulle nog aldrig kunna bli hans...Men så gärna så ville han få känna hans läppar....
Han mötte Pontus blick och hans känslor avspeglades svagt i hans ögon.

Det kittlades i magen, han kunde känna hur hjärtat bultade.
"Jag...", sa han högt, och fortsatte i tankarna: 'Tycker om dig Ethan... Mycket.' Men dessa ord sa han inte högt, utan fortsatte stamma på sitt "J-Jag..."
Han suckade lätt och såg bort för ett ögonblick för att samla sig. Men han såg tillbaka till Ethan snart igen.
Ögonen Ethan bar sa något. Påminde om dem känslor som Pontus bar inom sig.

Ethans hjärta började bulta snabbt och orytmiskt, som om det skulle hoppa ut ur bröstkorgen på honom.
Då Pontus började försöka säga något så såg han mer hoppfull ut. "Jag...." började han med men stannade då han fastnade i hans ögon. "Du är min enda vän och...". De orden som fattades var jag tror jag älskar dig.