PRS Selma...|AlexZz

"Hyron tillåter inte att du tar tillbaka henne hit, han har nämligen förstått hur han ska få det han vill genom henne och det gynnar mig." Säger Tríwaña till prinsen, denna är dock inte där på riktigt vilket vem som helst ser. Hon är nämligen genomskinlig. "Så lycka till." Säger häxan leende och försvinner lika fort som hon dykt upp.

"Du är vaken igen, sessan." Konstaterar Ethan där han sitter som vakt i hörnet av rummet. Sessan? Al blinkar till, försöker ta grepp på saker och ting. Det dyker dock bara upp lösa bitar som alla innehåller ormmannen Ethan.
"Du smakar beskt, sessan." Ekar ett av minnena och om Al hade kunnat liksom andas normalt utan att känna sig som om hon skulle somna om och inte vakna på ett långt tag.
"Ah, just det. Du är i framtvingat koma av och till. Tänkte bara berätta det. Grim planerar att ta tillbaka sitt livs kärlek och för det behöver han dig levande." Berättar han som om han pratar om vädret. Hon förstår inte, han vet att hon inte gör det. "Jag hoppas prinsen dyker upp, då kan vi hitta Jayden och Natasha." Fortsätter han och Al drar ett djupt andetag, men hon kan knappt hålla sig vaken på grund av det. Hon känner inte ens sina lemmar. Hon kan inte röra sig, hon andas inte ens luft längre.

Rin svär som en sjöman och går bärsärkagång runtom i hennes stora runda rum och drar ut nästan varenda bok hon har. Hennes bord är täckt av dem.
"Det måste finnas någonting, någon formel, någon vers. Något som gör att jag kan gå runt Hydras korkade ankare! Vad har hon satt det vid? Vad har hon gjort dem av? Hon vet ju vad de är! Var är Seigo, formeln borde ha tagit hit honom för länge sedan!" Skriker och gastar Rin och välter nästan bordet när det blir uppfångat av Kenchi som samtidigt håller böckerna på bordet.
"Nu ligger hon mellan liv och död och prinsen rusar rakt i armarna på Grim, varför spelar de hans spel!? Varför ser det ut som att han vinner spelet? Tríwaña ska inte komma tillbaka dit, över min döda kropp så kommer hon tillbaka till de levande!" Fortsätter hon skrikande.
"Mor, du måste andas och lugna ned dig." Säger Kenchi och rättar till en bokhög.
"Jag tänker inte lugna ned mig!" Skriker hon till svar. "Hur kommer det sig att jag har lyckats i generationer men nu, nu vinner dem!?"
"De har inte vunnit än, mor." Säger Seigo som precis kommit in.
"Du! Du din..." Rin var väldigt nära att krossa honom där han stod. "Nej, vet du vad? Jag tänker låta Celine ge dig din förhoppningsvis sista dom!" Säger hon och knuffar honom åt sidan såpass hårt att Seigo slår i en av väggens tjocka bokhyllor och en av böckerna ramlar ut. Rin är före Kenchi med att plocka upp den.
"Varför har jag kvar den här?" Suckar hon och ser på den tjocka boken som är det hon skrivit ned allting om Hyron och Tríwaña och den tredje som hon inte ens kan namnet på. Hon trycker den i famnen på Seigo och svär ännu mer.

"Lever hon?" Frågar hennes röst.
"Av och till, antar jag." Svarar Hyron mumlande.
"Prinsen kommer komma hit." Säger hennes röst med en suck och Al kan fokusera tillräckligt för att se någon som ser ut som henne. Det var väl hon som gav henne halsbandet? Det är hon som är Celine? Men det är fel, nu när hon ser henne. Det är fel. Har hon fel?
"Kronprinsen menar du?" Frågar Hyron och suckar. "Han kan komma, jag kan hålla honom under kontroll så länge jag har henne såhär."
"Så d-" Sedan blir det svart igen.

Hydra har gömt sig i skuggorna på planet längst ned och där är också Max. De säger ingenting till varandra, de är helt tysta. Men man märker att de är på sin vakt, även om den ena av dem ligger och tänker om allting som hon kallat liv en gång i tiden och den andra sitter och svär i sitt stilla sinne för att han låtit det gå så långt.

Jag blir kvar stående när jag har rest mig, ovetande om vad jag ska göra. Vad ska jag packa? Mat? Nej, jag jagar. Vatten? Jag vet inte ens vart trädet hittar sitt vatten. Vapen? De ligger där jag somnade. Kläder? Jag har inga andra förutom dem jag har på mig och de behöver tvättas. Något annat?
Vad sägs om ett bra vapen, Petrov? undrar trädet.
"Som om du vet något om bra vapen", muttrar jag surt.
Något kan jag ju, och jag kan inte låta dig gå och dö, hur mycket du än önskar det, svarar trädet.
"Jaså? Vad är det andra jag har att välja på? Galenskap?" frågar jag sarkastiskt.
Magi kommer med ett pris, Petrov, låtsas inte om som om du inte visste det. Du vet vad du gick med på när du började ge mig order.
"Det kanske jag gjorde", muttrar jag.
Så, säg mig, vill du ha vapnet eller inte?
"Vad är det för något?"
Det bästa du kan hantera: svärd, dolk och kniv i ett.
"Va?"
Du kan inte mycket om magi, du inte, va? Vapnet du ska få skulle till och med kunna skära igenom mina väggar... Det vapnet du hotade med att önska ifall jag inte fick hit Celine, och som du ser så har jag inte någon Celine i hennes säng, så vapnet skulle du få oavsett vad egentligen. Vapnet du kommer få kan omges av flammor lika varma som helvetet själv, eller is när du önskar det. En enkel tanke och svärdet omges av det element du tänker på.
"Men till vilket pris?" undrar jag.
Ditt liv. Du måste lova att återvända hit levande och sedan ge ett viktigt minne som betalning. Som betalning för allt. Ifall minnet är tillräckligt så har du betalat för allt, Petrov. Då kan du återvända till ditt land åter igen och aldrig behöva se mig igen.
Jag blir stum. Ett minne, är det allt? Och sedan är jag... fri?
"Om jag inte gör det då?"
Då är du fast här för all framtid, Petrov. Din själ kommer jag ta och plåga, krama ut varenda droppe av skräck tills du är helt värdelös, sedan så hamnar din ruttna själ i helvetet.
Okej, det här trädet kan vara skrämmande. "... Har jag något val? Du kommer väl ta min själ även om jag inte tar emot vapnet? För min skuld är stor, eller hur?"
Ja... Men... Den skulden, om du går och dör nu, överförs till nästa person i din släkt, och det kommer bli din älskades första son, Petrov. Det är det verkliga priset. Inte din förstfödda son, utan din älskades.
"Jag tar emot svärdet och lovar att återvända!" utbrister jag genast. Med svärdet kanske jag har en chans? Eller inte. Jag ingick just i en pakt med djävulen själv. Lurad till att svärdet kan hjälpa mig. Jag kommer bli dödad oavsett vad, jag borde ha tänkt lite. Skulden kommer bli större nu. Hur kunde jag?
Varsågod, Petrov. Må Döden och Livet finnas vid din sida under denna vandring.
"Bla bla bla, du lurade mig."
Verkligen, Petrov? Jag gav dig just vapnet som kan döda mig. Döda mig och all skuld tas bort, men då försvinner även vapnet.
Ett svärd dyker upp i min hand och jag vet inte vad jag ska göra. "Menar du det?" frågar jag och en gnista av hopp föds inom mig. En liten gnista bara, det är allt.
Petrov, jag skulle säga att du skulle kunna pröva, men då blir jag skadad, och självklart är det ditt val, men ifall jag är försvagad så är även vapnet försvagat.
"Behandla dem väl medan jag är borta", säger jag istället och börjar sedan sakta gå med Shadowfax i hälarna. Hur kunde jag inte tänka på hur svårt det var för henne att gå upp hit när vi kom hit?
Det blir mitt första löfte till dig, svarar trädet.
Jag tackar inte utan nickar bara kort som om det var en person mitt framför mig.
"Förlåt mig, Shadowfax, jag var verkligen rädd när jag vaknade", mumlar jag. Hon frustar till svar och slänger med huvudet.

"Hon var precis här." Mumlar Hydra och Max ser på henne.
"Vem?" Frågar Max till svar.
"Vem tror du?" Svarar Hydra som ser allt annat än frisk ut.
"Jag bara hoppades på att det skulle vara någon annan." Svarar Max och ser på henne. "Kan du hitta henne?" Frågar Max lågt.
"Jag vet knappt var hon är, men tillräckligt för att hitta henne." Svarar Hydra och Max drar upp henne på fötter.
"Bra, då sticker vi." Svarar Max och bryr sig inte direkt om att trädet börjar röra sig som smått. Självklart, de får inte lämna det.
"Hydra?" Flickans hår har fått en matt färg, hon har stora svarta cirklar runt ögonen och det verkar nästan som hon börjat torka ut med sin bleka hy och spruckna avsmalnade läppar. "Kan du fixa det?" Frågar Max, även om det är mer en sarkastisk fråga. Flickan tar tag i hans handled och bokstavligen drar honom igenom trädets vägg. På andra sidan har det slutat regna och åska. Himlen är inte röd åtminstone. Morgonrodnad slask i hatt, kvällsrodnad vacker natt.
"Vad nu?" Frågar Hydra hest.
"Vi hittar henne, tar med henne hem och så blir det." Svarar Max och Hydra nickar kort när en mörk häst dyker upp från skuggorna. Hydras häst. Max svingar genast upp och drar upp Hydra innan de drar iväg. Hydra har blicken vänd bakåt även om hon inte ser något egentligen.

"Celine." Rösten ekar i vad som Al själv skulle kunna tro vara hela rummet hon ligger i när det egentligen bara är hennes huvud. "Celine, är du där?" Frågar rösten igen och Al försöker se sig om i rummet men det är tomt sånär som på Ethan som fortfarande vaktar. "Celine, säg Tríwaña." Beordrar den kvinnliga rösten och Al försöker forma ordet men hon kan inte. Hon klarar inte av det.
"Vaknar du nu?" Frågar Ethan och reser sig upp. Al börjar röra sig för att hon vet vad som väntar nu. Han går fram till maskinen och trycker på en knapp.
"N...e...j..." Det är med stor möda hon får fram ordet på tre bokstäver och Ethan ser på henne och suckar, men det är inte en äkta suck såklart när han vrider på en ratt och Al tvingas till att somna in igen.

Det är som om en varningsklocka ringer genom mitt huvud, ekar i mitt lilla huvud och får mig att vakna en gång för alla, på allvar.
"Jäkla helvete..." muttrar jag när jag fattar att det är trädets alarm och att Hydra och Max förmodligen kommit ut på något vis. Jag måste se till att döda dem där två, kosta vad det vill kosta. Sedan de där två kom in i mitt liv så har det blivit ett riktigt helvete.
Shadowfax snubblar nästan till i trappan och jag tar tag i hennes tyglar och försöker leda henne så försiktigt som möjligt. Jag måste ge mig av, Max har redan gett sig av, men... jag lär behöva vissa saker som sagt. Fast, de sakerna finns inte i trädet. Eller?
Skulle du kunna få fram några extra... plagg? Till alihop, eller är det för mycket begärt?
"Det är en väldigt billig önskan, Petrov." Jag ler svagt och vet att när jag kommer ner till min sovplats kommer klädesplaggen ligga där, plus andra saker jag kan behöva, och jag har på känn att Jayden och Natashas kommer ligga vid deras sängfot.
Dags att bege mig av för att rädda min förmodligen framtida... vän, tänker jag och stannar till och med upp i tankarna och ändrar "fru" till "vän". Jag har verkligen tappat hoppet. Perfekt...
Det må jag säga, när jag behöver hoppet för att hitta henne är det även precis det jag tappar. Vilken ironi.
Shadowfax frustar irriterat till och jag stryker med handen över hennes man. "Okej, du har rätt. Jag är en skitstövel, men det är inte mitt fel. Lite hjälp från typ Seigo eller vem som helst skulle faktiskt vara skönt. Jag skulle inte heller klaga om Celine återvände med sina minnen, frisk och kry, och nu när vi har dig kan vi rida hem. Natasha och Jayden kan också följa med", säger jag. Hon ser på mig och gnäggar sedan till.
Jag suckar. "Okej, jag vet... Det är för mycket begärt, men skulle inte folk kunna sluta bryta mot trädets regler då? Varför kan alla utom jag bryta mot alla jäkla regler?" undrar jag förbannat medan vi snart är i slutet av trappan.
Shadowfax säger inget men jag känner hur hon nästan himlar med ögonen.

[Om man inte har något att skriva om: skapa en konversation med en häst.]

"VAKNA!" Skriker Rin in i kulan som visar upp Celine. "VAKNA! Jag har ett av ankarna, vakna nu så jag kan tvinga dig använda det!" Skriker hon på den. Hon är ensam, Kenchi har hon försökt skicka till Celine i snart två timmar och Rin skriker och gastar i ilska och raseri när hon inser att drogerna är för mycket för henne. "Fattar ni inte? Ni kommer döda henne! Varför lämnade ni henne i händerna på en magisk ormhybrid?" Frågar hon nästan bedjande. Men de hör henne inte. "Och sedan har vi hennes bror som är påväg och prinsen som inte tycks inse att han beter sig som ett självcentrerat barn som försöker leta rätt på sin leksak." Hon är frustrerat och kanske överreagerar lite grann. Men det är ungefär så som de flesta verkar bete sig för tillfället i den där korkade egocentrerade världen!

"Tror du han förstår?" Frågar Max Hydra som genast skakar på huvudet. "Kronprinsen är inte mycket till lyssnare, lite som du." Svarar Hydra och drar ett hest andetag. "Jag erkänner dock mina misstag, en önskan om att faktiskt få vandra som människa kommer aldrig bli uppfylld." Hydra skrattar kallt, rosslande. "Du vet var du ska?" Frågar Hydra.
"Mm." Svarar Max lite frånvarande.
"Rin är arg... och jag har en känsla att det antingen blir jag eller Rin som får försöka förklara för honom."
"Och Rin kommer troligen krossa honom innan hon hinner så långt som till förklaringen." Suckar Max och stannar av för maxat en halv minut när Hydra hoppar av och börjar gå tillbaka. Max galopperar vidare.

Kenchi ser sig smått förvirrat om i skogen han hamnat i, hans sex armar är alla redo för strid. Svärd dragna och trots det märker man hur lugn han är. Helt kolugn.

((
Menar du på det Rin sa? XD Cos she doesn't give a fuck. ))

"Minns du mig?" Frågar hennes egen röst och Al öppnar ögonen för att knappt se sig själv sitta bredvid henne. "Fast giftet borde nog ha dankat av din förmåga att tala ordentligt så jag sparar dig besväret att svara." Säger Celine som ler förmätet mot henne. Al ser på henne, förvirrat. "Jag är förresten inte den du tror, precis som du." Säger Celine och leker lite med Als hår. Al inser först nu att hon sagt gift. Hon är alltså förgiftad. Med vad? Kommer hon dö? Är det sådant gift? "Du kommer inte dö." Säger Celine och av någon outgrundlig anledning känner Al sig tvingad att lita på henne. "Såvitt jag vet kan jag inte låta dig dö, för då får inte jag stanna här." Svarar Celine och Al känner sig, igen, tvingad till att lita på henne.
"Problematiskt nog förstår inte din kära prins när det är nog och honom måste jag troligen ta död på." Hon suckar teatraliskt, som om hon bryr sig. Al försöker per automatik att ta sig upp. "Om inte din bror bestämmer sig för att lägga sig i för det gör han lite för mycket. Speciellt eftersom prinsen drog hit honom." Fortsätter hon med nästan samma falska ton. "Och sedan har vi Hydra som du gjort nästintill mäktigare än mig, men tack vare din lilla manöver så är jag riktigt glad över att hon insett hur värdelös och oviktig hon faktiskt är." Hon skrattar skadeglatt. "Och prinsen som gett upp hoppet, och nu när jag är här kan jag ta mig in i hans huvud och krossa honom. Men hans kära träd verkar göra ett bra jobb." Fortsätter hon som om hon var psykiskt störd och bara pratar med sig själv. "Men jag vill verkligen inte att han ska ge några viktiga minnen till det där trädet för om det får några fler minnen kan den få ett fäste, och när den får ett fäste kommer det troligen efter mig." Betoningen på ordet skrämmer Al. Celine leker fortfarande med hennes hår. "Så jag måste döda honom, din prins. Helst så snabbt som möjligt." Säger hon kallt och reser sig. "För du bryr dig väl inte?" Frågar Celine roat.
"J-ja-g... j-aag..." Det var hemskt att försöka forma orden. "J-o, j-ag br-yr mi-" Svarar Al så hackigt och hest att det var ett mirakel att Celine hörde, och Celine blev ilsken och drog upp giftet ännu mer så Al var snart fast i sömnen igen.

(Aha xD Nej, jag menade hästsaken Jag tycker om Rin Hon är sjukt awesome :3 )

Jag går oroligt runt, känner hur magen vänder och vrider på sig, nästan vill spy upp maten jag tvingar i mig. Att äta var ingen bra idé, visade det sig. Jag blir bara sjuk av oro för Celine, och att sedan proppa i mig mat ger mig dåligt samvete, jag vet inte vad jag ska göra. Det är sanningen. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Om Celine mirakulöst nog skulle minnas allt så skulle hon förmodligen bli arg på mig för att ha lämnat Natasha och Jayden ensamma. Eller, skulle hon det? Gud, jag älskar henne men jag vet knappt något om henne. Absolut inget. Jag är helt värdelös.
Den lugna prinsen jag höll på att gå tillbaka till visade sig bara vara skenet som bedrar. Mitt gamla jag var tillbaka i någon sekund nu är jag sjuk av oro igen. Men tanken på att stänga av alla känslor, omvärlden, är verkligen lockande.
Att kunna tänka klart igen. Det låter verkligen fantastiskt, men inget jag kan göra heller. Jag måste acceptera mig själv, vilket är bland det dummaste jag kan göra med tanke på situationen. Jag behöver tänka klart och när jag är ett nervöst vrak kan jag inget göra.
"Okej, det räcker", säger jag och tvingar i mig den sista biten av maten. "Du far jag åt helvete, en gång för alla."
Sedan skyndar jag mig bort till Shadowfax och vet att väskan är packad och ligger på hennes rygg, jag är säker på att allt är där nu. Jag tar ett djupt andetag och häver mig upp tack vare stigbygeln som dök upp tillsammans med henne.