Ett plus ett är lika med fyra

Zuko intresserade sig inte för i fall Aravis skadade någon av männen, de fick skylla sig själva och hon hade rätt att försvara sig.
"Hur fick du ärret?" Frågade Farvi som red bredvid honom.
"Min far" svarade Zuko bara kort. Han märkte att soldaterna verkade lyssna intresserat.
"Du måste ha gjort något jävligt för att förtjäna det" sa Farvi och Zuko log kallt
"Beror på vem du frågar" sa han bara och tittde rakt fram. Det var bättre om soldaterna trodde att han gjort hemska saker emot sin far.

Det började skymma och Aravis tålamod höll på att sina. Männen lät henne inte vara och verkade tycka att det blev roligare ju mer förbannad hon blev när hon ändå inte kunde göra något med fastbundna händer. Dessutom började hon bli hungrig och hon undrade om de inte borde slå läger snart även om hon inte såg fram emot det med dessa män omkring sig.

De män som Zuko såg på höll sig undan från Aravis men han kunde inte se på dem alla. Men de verkade i alla fall nervösa för honom något han fann bra.
"Vi slår läger här" sa Farvi helt plötsligt och Zuko såg sig omkring, han gillade inte tanken att sova mitt ute på ett fält men om det behövdes kunde han sätta eld på omgivningen. Han stannade sin häst och gick över till Aravis och hjälpte henne ner.
"Du där sätt upp ett tält åt oss" sa Zuko till en av manarna som log gillande åt honom. Zuko misstänkte att han hoppades få Aravis för sig själv om han hjälpte honom. Zuko suckade och skakade på huvudet och höll i Aravis rep.

Aravis suckade lättat ut inombords, att få vara i samma tält som Zuko gjorde henne lugnad. Att slippa männen omkring sig, och att kunna bete sig normalt när ingen av dem såg.
"Som om jag tänker tillbringa en till natt med dig." fräser hon åt Zuko och drar åt sig repet så gott hon kan.
"Vet du vem jag är? Du kan inte behandla mig så, min far kommer att döda dig." sa hon hätsk och försökte komma loss, från honom och från männen som såg på dem och bara skrattade roat åt henne.

Zuko såg på henne och log kallt.
"Vill du hellre tillbringa natten med någon av de andra männen här så be my guest" sa han och några av männen gick närmare ihop om att hon skulle välja någon av dem eller att Zuko skulle överlämna henne. Han drog i repet så hon kom närmare.
"Oh ja jag vet vem din far är. Frågan är om du vet vem jag är?" Sa han lågt till henne nästan i en viskning. "Jag är ute den som kommer dö men du lär göra det om din far inte betalar"

"Jag vill inte tillbringa natten med någon av er." fräste hon och bet honom då han drog henne närmare, dock inte hårt mest för att det skulle se ut.
Till svar på de han sagt rycker hon åt sig händerna och möter trotsigt hans blick men tystnar då han pratade om att hon skulle dö. "Du skulle bara våga döda mig, min far skulle....." men hon tystnar låsas vara besegrad och sänker sitt huvud.

Zuko svor till när hon bet honom, inte för att det gjorde ont men för sakens skull.
"Du borde lära henne hur man uppför sig" sa n man och drog en kniv.
"Skadar du henne så är det dig jag använder kniven på! Jag behöver henne hel för att få mina pengar!" Sa Zuko och såg på mannen som stoppade undan kniven och Zuko log kallt. Han vände sig om emot Aravis.
"Duktig flicka, du verkar veta när du skall vara tyst. Fortsätter du vara snäll kanske jag ger dig lite mat" sa han och männen skrattade. Zuko kände avsky gentemot hur dem var.
"Tältet är klart sir" sa soldaten och Zuko nickade och gick emot tältet med Aravis efter sig.

Aravis ryckte bakåt då mannen drog en kniv, hon ville inte bli uppskuren men som tur var ordnade Zuko det. Aravis höll tyst och följde med mer eller mindre utan motstånd. Repet hade börjat skära in i handlederna och hon ville inte göra värre än vad det var. Tältet som var uppsatt var inte överdådigt stort men inte heller i minsta laget. Då de kom in var det utbrett skinnfällar på marken och en påle av något slag vid huvudändan, hon gissade att där skulle man binda fast hennes händer så hon inte kunde rymma men mannen ändå kunde få ha sitt roliga. Vad hon var glad att allt bara var ett spel från bådas sida.

Zuko såg på tältet och ryckte på axlarna, det var inte i hans smak men det fick duga, det var bättre än grottan de bott i innan. Han hade aldrig förstått varför människor uppskattade att ha skinnfällar som golv. Han tittade på sängen och suckade. Han vände sig om emot Aravis och försäkrade sig om att de var ensamma och att tältöppningen var stängd innan han skar loss hennes händer.

"Tack." mumlande hon tyst då han skar loss hennes händer och hon masserade handlederna som trots att de varit försiktiga hade skavst upp och Aravis gjorde en grimas som sa vad hon tyckte om männen där ute innan hon satte sig på sängen och såg på Zuko. De kunde inte tala vidare högt då männen fanns därute.