Hunger spelen roll (Privat)

Jag visade tummen upp, samma sak gjorde Cato och Nemo.

Jag gjorde tummen upp till de andra.
Jag kände hur svävaren landade. Vi var framme. Nu skulle spelen börja.
Snart skulle jag stå i hissen och höra hur de räknade ner till starten. Snart skulle jag dö.

Jag gick ut ur flygaren.

Jag gick nervöst ut ur svävaren. Sedan gick jag till distrikt elvas korridor. Jag och Nemo gick tillsammans hand i hand tills vi skulle skiljas åt och gå in i varsitt rum.
Vi stannade. Jag tog båda hans händer och ställde mig mitt emot honom. Jag grät, men jag brydde mig inte om att torka bort tårarna. Nemo sträckte fram handen och smekte min kind. Jag snyftade till. Han böjde sig fram och kysste mig.

Innan jag gick in i District 12 korridor gav jag Cato en stor kram.
Vi skildes åt och jag gick sakta in i korridoren.
"Tror du du kommer vinna?" frågade pojken från min District.
"Det kan gå hur som hälst!" sa jag och gick in i mitt rum.
Cinna stod där med öppna armar.
"Har du någon plan?" frågade han.
"Ja, vi ska ta Louis först och sedan ska vi skapa en allians!" sa jag när Cinna räckte mig jackan.
"Med vilka?" frågade han.
"Nemo, Denise och Cato!" sa jag.
Cinna öppnade jackans krage lite.
Jag såg märket som min mamma haft.
"Den är min mammas!" sa jag.
"Ja, hon vann med den, jag hoppas samma sak händer dig!" sa Cinna.
"10 sekunder!" sa högtalarna.
Jag närmade mig hissen

Jag hörde högtalarna och släppte snabbt Nemo. Med tårarna rinnande ner för kinderna sprang jag in till rummet med hissen. Jag ville säga hejdå till min stylist Finn också.
"Finn" sa jag när jag kom in i rummet. "Jag kommer att sakna dig så!!"
"Du kommer att komma ut därifrån levande" sa Finn, men jag såg på honom att han inte alls var säker på det.

Cinna gav mig en puss på pannan.
Han följde mig till hissen.
Vi åkte upp och jag såg på arenan.
Den såg nästan ut som den mamma spelat på.
"5,4,3,2,1!".
Gånggången ljöd och spelen hade börjat.
Jag sprang mot pilarna och bågen.
Jag fick tag i bågen och pilarna samt en ryggsäck.
Jag såg Cato springa in i skogen tillsammans med Meno och Denise.
Jag sprang efter dom, men såg någon försöka döda Katy.
Hon låg på marken.
Jag sköt en pil mot flickan och träffade.
Katy såg så rädd ut, hon trodde jag skulle ge mig på henne också.
Någon tog tag i mig bakifrån.
Det var Harry, han ströp mig.
Cato vände sig om och sprang mot mig.
Han slog Harry i ansiktet och kastade en pil som träffade honom i bröstet.
Nemo och Denise stod och tittade på.
Cato hjälpte mig upp och vi sprang in i skogen.
Jag tog Cato i handen när vi sprang.

Jag hörde att de räknade ner från 5 nu.
Jag gick sakta in i hissen. När dörrarna stängdes om mig var jag som i en helt annan värld. Jag hörde inget, kände inget, jag bara såg rakt in i Finns ögon. Jag hoppades att han förstod hu mycket han hade hjälpt mig med att få sponsorer.
Närjag var uppe på arenan såg jag ig om. Det var en ganska bra arena, men ingen arena var perfekt. Det Inns alltid något som är fel. Det har jag lyckats lära mig av alla gånger jag hade tittat.
När gånggången ljöd sprang jag allt vad jag hade mot Nemo, om sprang snabbare än mig, men som var på väg in i skogen.
Cato sprang plötsligt mot Laura som höll på att bli strypt. Jag stannade förfärat upp, och såg hur Cato försökte hjälpa henne. Plötsligt knuffade Nemo till mig. Jag blev livrädd, för jag trodde att han skulle döda mig. Men så såg jag att ett spjut hade träffat marken, precis där jag just hade stått. Nemo hade räddat mitt liv. Vi sprang vidare en bit in mot skogen. Vi fick leta upp de andra sedan.

Vi se några cm ifrån Nemo och Denise.
Jag snubblade och gjorde en kullerbytta.
När jag reste mig kände jag något fina ner för pannan och från läppen.
Det var blod, jag blöde för jag slagit i en sten, hårt.
Det gjorde ont i huvudet.
Vi stannade bör vi såg en klippa, det var för långt för att hoppa över.
Vi vände tillbaka, fast där stod Louis.
Jag vände om och hoppade ner i klyftan.
Jag föl flera meter ner.
Cato och Nemo hade hoppat efter.
"Plask!" lätt det när jag föl ner i vattnet.
Jag öppnade ögonen och vattnet var rött.
Säkert efter mitt blod.
Jag simmade upp på stranden och la mig ner och andades tungt.

(Är inte Nemo med Denise? De sprang ju igenom skogen. Jag skriver det som om han är med mig, men vi kommer att leta upp Cato och dig snart. Vi måste bara överleva lite först... )

Skräckslagen sprang jag allt jag kunde med min konstiga fot. Åh, nu önskade jag på allvar att den var normal. Jag märkte att Nemo saktade in för att jag skulle hinna med.
"Du måste lämna mig!" halvskrek jag. "Du kommer aldrig att överleva om du ska vänta in mig!!"
Men Nemo skaka de på huvudet. Jag visste att han aldrig skulle lämna mig. Jag borde inte ens ha sagt det. Han skulle finnas med mig ända till slutet. Jag blev tårögd, men jag pressade mig till det yttersta för att fortsätta springa. Men jag kunde aldrig acceptera att de här dagarna skulle bli mina sista med Nemo. Jag hade inte insett det tidigare.
Men jag förstod nu att jag älskade honom.