Robin Hood (fyra personer)

Sidara såg upp då hon hörde sitt namn och såg att det var Roger. Han, Allan, Much och, något som inte Sidara uppskattade Robin, hon rynkade lätt pannan och fick syn på Minda.
"Vad har hänt?" sa hon med oro i rösten och satte upp på sin häst och red mot de andra.
"Feber troligen, hon behöver komma till en läkare." sa Robin i den röst som om det varit hans plan hela tiden, vilket Sidara skarpt gissade att det inte var.
"Så trevligt att herrn verkar bry sig helt plötsligt." sa Sidara i en vänlig ton där sarkasm doldes bakom vart ord och Much skrattade roat åt henne och Robin tänkte ge svar på tal med Sidara ignorerade honom och såg på Roger.
"Självklart kommer jag med." log hon lätt mot den storvuxna mannen och var glad att han frågat, att de ville ha henne med, att hennes närvaro räknades. Självklart ville hon hjälpa Minda, men hon ville också bort från lägret där hon kände sig allt för instängd och allt för många blickar på sig.
De begav sig av från lägret och ut på stigen, en grupp laglösa skulle söka läkarvård, detta kunde vara spännande.

(Skriver lite då Minda typ ändå är halvdöd xD)

(Haha bra Tessan, det var liksom min avsikt att ni skulle skriva innan xD)

Midna kände hur hon rörde på sig, men det var ute hon som gick. Någon verkade hålla fast henne och efter en stund som kändes som en evighet insåg hon att hon satt på en häst. Hon satt obekvämt men det var inget hon direkt tänkte på. Hon var snarare bekymrad över hur mycket hon frös.
"Håll i henne hårt Allan och se till att igen drar ner henne från hästen" sa en bekant röst. Långsamt insåg hon att det var Robins röst som talat, något som förvånade henne. Så det var Allan som höll fast henne, något hon var tacksam för då hon misstänkte att hon inte skulle kunna rida själv.
"Jag är ingen idiot Robin" svarade Allan och Midna fann det roande. Hon försökte öppna ögonen men de var som någon hängt stenar på ögonlocken och höll dem nere. Snart befann hon sig i mörkret igen för att strax åter vakna upp. Den här gången lyckades hon pressa upp ögonen, det starka ljuset sved i hennes ögon men hon stängde dem inte, hon ville inte somna igen. Hon försökte minnas hur hon hamnat här men allt hon mindes var att hon gått ner till sjön. När Midna öppnade ögonen lite mer så hon att inte bara Robin och Allan var med henne han även Roger, Sidara och Much, något som fick henne glad. Hästen ryggade plötsligt till och Midna kved till av smärta då Allans grepp hårdnade runt hennes mage.
"Se vem som vaknat" sa Robin och log emot henne, hon var förvånad inte bara över leendet utan också över att han var här. Varför var han det? Midna vred på huvudet för att se vart de var, snar gick det upp för henne att de var i Nothingham.
"Allan" sa hon med en svag röst och Allan förstod vad hon ville och lossade taget en aning och hon kände genast smärtan i magen försvinna. Midna undrade varför de var i staden och varför de tagit med henne dit, det hade varit enklare att lämna henne lägret, om de inte var här för hennes skull? Men hon frös endast, det var inte en anledning till att rida in i staden. Midna hade inte varit här på flera år, inte sedan hennes far dog. Hon såg sig omkring och hur allt förändrats, människorna här led, de hade det svårt. Samtidigt som de rika verkade roffa åt sig mer. Midna tittade in i borgen när de red förbi. Där inne gick sheriffen i sällskap av en man som verkade vara i fyrtioårs åldern. När de red förbi utanför porten vände si mannen åt hennes håll. Midna kände att hon stelnade till, hon huttrade av en annan anledning än kylan.
"Far" sa hon lågt. Mannen som såg på henne kunde inte vara någon annan än hennes far. Hon skulle känna igenom honom vart som helst, men om han levde varför hade han då inte sökt upp dem? Midna försökte få en ny skymt av honom men Allan hade fortsatt rida framåt och muren sålde nu hennes far.
"Sa du något Midna?" Frågade Robin och hon vände sig emot honom.
"Jag såg min far" sa hon och Robin log sorgset.
"Din far är sedan länge död. Du har feber och yrar, du ser saker" förklarade han.
"Jag vet vad jag säg!" Sa Midna och försökte låta bestämd.
"Om du säger det så" svarade Robin, Midna förstod att han inte trodde henne men det måste vara hennes far, det kunde ute vara någon annan, eller? Plötsligt stannade dem och Much kom fram till dem och lyfte ner henne och tog henne i sin famn.
"Far" sa hon lågt, hon kände hur allt började bli suddigt igen och hur hon nu var varm.
"Det blir bra" sa Much och klev in innanför dörren och Midna föll åter ner i mörkret.

När de red genom stadens portar log Roger brett, han drog huvan till hans mantel över ansiktet så att det doldes av skuggan; manteln var helt svart. De andra i gruppen hade liknande kläder, ingen av dem var egentligen välkommen där och de visste de om. När de red nedför gatorna, förmodligen mot en läkare, så började Midna att yra, hon yrade om sin far men de andra sade att han var död. Däremot så tittade Roger fundersamt på kvinnan som låg där, förmodligen i feberyra, kunde hon ha sett rätt? När allt kom omkring så skulle mer än en död man komma tillbaka denna dagen. Medan de red längs med gatorna så tittade Roger på den misär som hade drabbat staden, e gatorna han hade vandrat och några av krogarna som han hade startat bråk på; för att bli skyldig till mord vid ett flertal tillfällen. Snart kom gruppen till den destination de andra hade letat efter, en läkare och förmodligen trogen Robin. Gruppen hoppade av sina hästar, Much stannade kvar för att vakta dem, medan resten gick in; Allan bar Midna då hon inte var i tillstånd att gå själv. Väl där inne möttes de av en läkare, det var en äldre man och han nickade mot en av sjuksängarna som fanns där; Allan lade Midna på den utpekade bädden. Mannen gick fram till henne, lade en hand på hennes panna och konstaterade det de redan misstänkt; hon hade feber.
"Jag förväntar mig att ni sköter det här väl, du ser ut att kunna dina saker men jag vill vara säker.", Sade Roger med ett litet leende på läpparna även om hans ögon inte log och hotet var underförstått.
"Du behöver inte oroa dig, i min vård kommer vi nog få bukt med det här.", Sade mannen och återgäldade leendet, däremot log han med ögonen om än trotsigt. Roger skrattade till, han gillade den här mannen och sedan vände han sig till de andra.
"Jag går ut en stund, behöver sträcka på benen och se hur staden förhåller sig sedan senast jag var här.", Sade Roger och utan att få ett svar steg han ut ur läkarens hus, han gillade inte att bara sitta och vänta på besked. När han steg ut så tittade Much förvånat på honom men han log bara mot mannen och klappade honom på axeln.
"Hon kommer att bli bra.", Sade han med ett leende, försökte att lägga så mycket tröst han kunde i rösten men det kändes nästan ihåligt. Däremot verkade Much uppskatta gesten och han nickade, nu med ett svagt leende medan han mumlade fram ett "tack". Roger lämnade mannen i ensamhet och drog sig in i en av gränderna, en av de han kände bäst till. Det tog inte lång tid innan en pojke kom fram till honom, med händerna utsträckta och ett förväntansfullt leende i ansiktet.
"Pengar, herrn?", Sade han, leendet visade att hans tänder trots den unga åldern var halvruttna och några saknades; antingen på grund av dålig tandvård eller slag, Roger misstänkte att det kunde vara lite både och.
"Ser jag ut som en man med pengar, unge?", Svarade Roger honom med ett brett leende och hans kalla ögon mötte pojkens, däremot ryggade inte ungen tillbaka utan stod där med öppna händer även om illviljan fanns i hans ögon.
"Nej, men Agg gör. Minns inte ormen sina underordnade?", Sade tiggarpojken, illviljan spelade nu för fullt i ögonen. Roger log tillbaka, böjde sig ned och greppade pojken kring strupen; hårt och kvickt. Sedan lyfte han upp honom en bit så att pojken var tvungen att stå på tå för att inte lyfta från marken.
"Vad har jag sagt om att använda det namnet här ute, pojk? Nästa gång förlorar du tungan." Tårar bildades i tiggarpojkens ögon, hans naglar försökte leta sig genom tyget till Rogers, nej, Aggs arm men han nickade för att visa att han hade förstått. Att han förstått en order.

Sidara såg efter Roger som förman men med en nick åt ett par stolar satte sig hon, Allan och Robin där. Dock tänkte Robin protestera något om att han allt skulle berätta och visa vem han var. Allan harklade sig lätt och Robin tystnade faktiskt innan han ens hade börjat. Sidara satt tyst med huvan djupt uppdragen för att dölja sitt hår och ansikte annars skulle hon säkert lätt bli igenkänd. Blev någon av dem påkommen var de alla så gott som dödsdömda. Ja, alla utom möjligtvis Minda men hon befann sig tyvärr med fel gäng för at de skulle skona henne.
Då Sidarastankar åter gick mot Minda såg hon dit, mannen höll fortarande på med henne men han sa dock att febern snart skulle sänkas och då skulle hon bli bra.
"Jag måste få luft." sa Sidara plötsligt och lämnade dem med förvånade blickar efter sig. Att bara vänta utan att göra något gjorde henne nervös och hon klarade inte bara av at sitta och se på att febern skulle lämna Mindas kropp. Hon kom ut och log lätt åt Much som höll vakt, var hade Roger tagit vägen? Utan att behöva fråga svarade Much på hennes tankar, och nickade in i en gränd.
Sidara nickade till tack och undrade om hon borde se vart han blivit av? Men han kanske ville vara själv och gränder var inte hennes starka sida även om det var där hon befann sig då hon var i staden.
Hon bestämde dock att gå dit och stannade upp mitt i gränden, Roger? och en pojke, en pojke i strypgrepp, vad hade hänt? Sidara hade inte hört något av samtalet, eller jo ett namn, men var det Roger? Hade han dolt sanningen för dem alla? Hon hade litat på honom, ärligt hon hade det och här såg man hur det gick när man trodde att man hade folk som man litade på. Hennes ögon utryckte besvikelse då hon betraktade honom, inte för att det syntes så bra, hennes huva var alltjämt överdragen.

Midna hörde röster långt bort, de var som i en dimma. Hon öppnade långsamt ögonen och såg en okänd man, en man hon antog var läkare.
"Se vem som är vaken" sa mannen och log "jag är doktor Gregory"
"Midna" svarade hon med en svag röst och såg på Allan och Robin som var i rummet, hon undrade var de andra var.
"De är ute" svarade Allan och hon nickade. Midna såg på Robin.
"Har min far varit på besök?" Frågade hon och Robin såg genast plågad ut.
"Han är död Midna, kommer du inte ihåg det?" Frågade Robin och Midnas blick mörknade.
"Jag såg honom!" Sa hon bestämt.
"Du yrade" svarade Robin och försökte avsluta diskussionen.
"Jag vet vad jag såg!" Sa hon och Greg gick emellan dem.
"Det räcker nu!" Sa han och såg på dem båda. "Damen behöver vila! Ut allihop" sa han och puttade nästan ut dem och stängde dörren efter sig. Midna låg i rummet med en trasa på pannan. Hon tittade upp i taket, lyssnade till ljuden utanför och funderade. Hon visste vad hon sett, det kunde inte vara någon annan än hennes far. Hon var tvungen att veta, om det var någon annan så fick det vara så, men om det var hennes far så ja då skulle hon få se honom igen. Hon reste sig långsamt upp ur sägen och tittade på fönstret, hon skulle bege sig till Nothingham castle.

När Roger stod där, med handen i strypgrepp kring pojkens hand så slängde han en flackande blick, en diskret sådan, mot ingången till gränden och mördaren förstod att någon stod där. Irriterat släppte han ungen och puttade undan honom så att han stapplade bort mot väggen för att falla ned.
"Jag har inga pengar, unge. Nästa gång du försöker ta något från mig förlorar du handen.", Sade han bara och när han gick förbi pojken så tackade han Roger över hans godhet, över hans förlåtande. Allt var självklart ett skådespel men han hade valt sina informatörer med varsamhet och många var duktiga på det de gjorde. Med ett litet leende fortsatte Roger gatan ned och när han kom till slutet av den så såg han det han hade letat efter; kvarterets horhus. Det var längesedan han hade varit här och när han steg in i huset, Sidara skulle förmodligen aldrig följa efter här, fylldes hans näsborrar av den bekanta luften. Däremot var det som att någon hade blåst ut alla ljus och tagit ut all värme ur huset när han, Agg, steg in genom dörren. Männen fortsatte att skratta och le men många av glädjeflickorna gjorde det inte, de stirrade med förvånade blickar på honom; likt han hade återuppstått från de döda.
"Så, har servicen blivit så dålig här? Det minns jag inte, jag vill ha den vanliga tack.", Sade han bara och snart kom en flicka framskyndande mot honom, tog honom i handen för att dra upp Roger till ett diskret rum. När de steg in genom dörren slog hon igen den och stirrade på honom med ett leende, ett leende han återgäldade med ett av sina kyligare. Försiktigt närmade hon sig och han kunde se att hon hade blivit lite äldre men att denna lek fortfarande var en del av hans besök. Med en van hand lossade hon på sina kläder och blottade hennes kropp i all sin prakt, Agg, lyfte bara på ena ögonbrynet.
"Du vet att jag är här för det gamla vanliga, inte det du erbjuder mig nu. Mina ursäkter men du intresserar mig inte.", Sade han enkelt och hon tittade trumpet ned i marken för att sedan ta på sig sina kläder igen, något som gladde honom då han egentligen inte var den typen av man som tyckte om glädjeflickor; ointressanta människor till stor del. Med en van hand förde han in ena handen under sängen och lyfte enkelt bort en del, vilken var gömd för andra, när gången nedåt visade sig så slog en fuktig vindpust upp mot honom; det luktade unket. Med en grimas sänkte han ned kroppen till midjan, tittade på horan och log.
"Får någon reda på det här så vet jag var du finns, tala är silver och tiga är guld.", Sade Agg innan han sänkte sig ned i hålet för att försvinna, när han var nere tittade han upp och såg att hon hade stänkt lönngången igen. Det gladde honom att människorna på sina håll inte hade glömt vem han var, inte helt i alla fall. Trots att gången var becksvart så började han att arbeta sig genom den, framåt och detta för att han, Agg, hade använt den vid så många tillfällen tidigare; alla för att försvinna medan den som följde efter honom tråkigt nog fick stå utanför horhuset och vänta. Sidara skulle aldrig ha följt efter honom, nu fick hon stå sitt kast; han ville henne egentligen inget ont men synen av att härskarens gamla leksak stod utanför och väntade på honom fick ett brett leende att klyva hans ansikte där han gick i mörkret.

Roger eller vad hon nu skulle kalla honom? hade haft rätt. Sidara följde inte med som han hade listat ut även om hon inte vetat det. Hon visste vad som låg i slutet av gränden och dit ville hon inte alls gå. Där hade kungen hotat med att hon skulle hamna då han tröttnat på henne, inte för att hon trodde att han någonsin skulle göra sina hot till liv.
Åter gick Sidara tillbaka i sina egna tankar av allt hon fått reda på, eller det hon hört vilket inte var mycket egentligen. Men Roger var i sannerligen inte den han utgav sig för att vara. Kunde de ens lita på honom? Tänk om han tillhörde en av kungens spioner eller liknande och i detta nu skulle de komma hit. Kungen hade länge velat komma åt den beryktade Robin Hood och hans män. Sidara och Minda var säkert bara ett plus i räkningen. Men hon tvivlade på att Roger tillhörde kungen, men man visste aldrig.
Allt gick bra tills Sidara stöter ihop med någon, deras blickar möts och mannen drar efter andan för att kalla på vakt. Snabbt som ögat kväver hon mannens ljud med handen och låser hans armar bakom honom.
"Ett enda ljud och ditt liv hänger på en skör tråd." väser hon i hans öra och undrar vad kungens skrivare gör här på gatan, oskyddad innan hon drar in honom i en mörk gränd.

Midna landade på marken och tittade upp emot fönstret, hon skulle inte kunna komma tillbaka den vägen, men det spelade inte så stor roll, hon hade viktigare saker för sig. Hon började gå emot slottet men stannade sedan, så som hon var klädd skulle hon inte komma in. Midna såg på en ung kvinna i hennes ålder gå längre fram på gatan. Midna skyndade sig fram emot henne och drog in henne i en gränd när ingen såg. Midna la handen över hennes mun, kvinnan såg skrämt på henne.
"Var tyst annars dör du, ge mig klänningen" sa Midna och kvinnan började skrämt ta av sig klänningen och Midna tog den i famnen, hon tog sedan kvinnans skor och log elakt innan hon puttade ut henne på gatan i bara underklänningen. Midna ansåg att kvinnan behövde lära sig hur det var att leva på gatan. Midna drog på sig den fina klänningen och satte på sig skorna, det var länge sedan hon hade haft något liknande på sig på flera år. Midna satte upp håret i en snygg uppsättningen innan hon klev ut på gatan. Människorna såg efter henne men hon log bara gillande, hon visste att hon såg bra ut och klänningen var knappast diskret. Hon kom fram till slottets portar och vakterna nickade bara men hon gick endast förbi dem. Midna var glad över att det här inte var hennes första besök i borgen, hon hade spenderat många långa dagar här och kunde den tack och lov. Hon började gå upp emot trappan, nu skulle hon bara finna sin far.

(Längre inlägg på gång; Oäktings svärd (Bastard Sword) "uppfanns" egentligen inte förrän 1300-1400 tal tror jag det var så ja, det kanske inte är helt i enlighet med tiden men jag hoppas ni överlever.)

Efter en ganska lång vandring i mörkret började gången att luta uppåt, Roger hade sin högra hand mot vägen som trevande gjorde att han hade kunnat ta sig igenom den säkert; när han började närma sig slutet höll han händerna framför sig, likt en blind och mycket snart kände han en stege som ledde rakt upp. Snart var han hemma igen, efter en lång tid i dvala och en dimma som tycktes lägga många minnen i dimma. Med ett brett leende började han klättringen uppåt och snart kände han hur en blockad uppifrån började närma sig, med ena handen trevande ovanför huvudet så att han inte skulle slå i "taket" och falla medvetslös ned hela vägen igen; det skulle han inte överleva. När fingrarna kände trä tryckte han från med hela kroppen och träet gav vika; luckan for upp, turligt nog utan att ge från sig mycket ljud.
När han steg upp ur lönngången, denna gången hade varit placerad i botten av en garderob, möttes han av mörker innan han öppnade garderobsdörren och ljus letade sig till hans ögon igen. I och med att han hade gått i mörker såpass länge kändes det som att en glödgad kniv hade pressats in i ögonen på honom; det sved något otroligt och han gned sina ögon ett tag innan de vande sig vid ljuset. När ögonen hade vant sig av ljuset blickade han ut över sitt gamla rum, en mycket fin säng var placerad lite längre bort, ståendes mot väggen i mitten av rummet. Bredvid den fanns ett nattduksbord med en kanna på; konstigt nog verkade vattnet rent och nyss bytt; där fanns även en spegel och något som liknade en kniv. Det fick Agg att le; skägget hade börjat klia och snart skulle han bli kvitt det, äntligen. När han snurrade runt så såg han även sin bokhylla, inte mycket att skryta med men böckerna han behövde fanns där och när han korsade rummet, till en annan dörr log han, Aggs hand följde handtaget som i en smekning. Det var så otroligt länge han hade varit här inne, så länge sedan han hade sett det som gömde sig där bakom och känt dess tyngd även om han nu mindes den mycket väl.
När han öppnade dörren log han stort, ingen hade rört den och om någon hade gjort det skulle personen få offra sitt liv genom handlingen. Likt den hade varit ny hängde hans gamla rustning där inne, stålet glänste i svart och den såg lika imponerande ut som den alltid hade gjort. Bredvid den hängde ett svärd, svärdet använde man med en hand men var även lämpat för strid med två händer om man så önskade; för långt för att endast vara ett svärd man bara kunde fatta men en hand men för lätt och kort för att kunna klassificeras som ett tvåhandssvärd. Det var en oäktings svärd och hans herre hade ansett att det passade honom; oberäknelig som han var och alla visste att oäktingar inte var att lita till, då de var födda ur ren lust och inte plikt. Förmodligen var det en påminnelse om vad han, Agg, var och att han förstod att lika oberäknelig som en oäkting var, lika osäkert var det vem som skulle spetsas av Aggs svärd. Svärdet var av finaste stål, handtaget var svart likt rustningen men klingan var ljus, nästan vit, vilket skapade en stor konstrast till resten av rustningen. Längst ned på svärdets skaft fanns ett ormhuvud med öppen mun, i ögonen fanns det rubiner och mellan ormens tänderna glittrade en röd smaragd; Agg hade fått byta ut ädelstenarna efter strider då de enkelt kunde lossna i stridens hetta och enda anledningen att han lagade svärdet var att visa att det var ett dyrt svärd, ett fint svärd. När han hade granskat sin gamla vän fördes hans blick till nästa vapen, en kniv, handtaget var kolsvart och likt svärdets blad lös det i en nästan vit färg; Agg misstänkte att kontrasten fanns där för att blodet skulle synas extra tydligt när han dödat någon, det skulle glimma rött och skrämma människorna han slogs mot, förmodligen hade det haft önskad effekt tidigare; Agg kunde inte fråga någon då dessa människor inte längre var i tillstånd att svara.
När han hade begrundat sina gamla vänner stängde han igen dörren och gick bort till kannan med vatten, förnöjt slängde han av sig manteln på sängen för att sedan dra tröjan över huvudet och lägga den bredvid. Nu stod han barbröstad framför spegeln och såg musklerna som spelade under den ärrade huden, skägget vilket dolde hans stiligare drag och den skorpa runt halsen hängningen hade orsakat. Medan han nynnade en låt så gick han loss på skägget med kniven, han var fast på handen och medan han rakade sig såg han hur hans gamla jag växte fram bit för bit. Äntligen var han hemma och det var dags att skrida till verket, vad skulle de andra tro? Han nej, Roger, hade gillat Much, Allan, Midna och Sidara men även han kände ett litet sting i bröstet när han tänkte på de människorna som hade räddat honom, oavsett hade de räddat hans liv en gång och för det var han tacksam. Förmodligen var kvinnorna de han skulle sakna mest, deras temperament och nyckfullhet hade minst sagt varit roande; skulle han få uppleva den igen? Det var frågan och av någon anledning besvärade den honom, besvärade den man som aldrig kände liknande känslor. Sådana känslor hade berövats honom för många år sedan.

(Tror verkligen inte vi går med på detta!!! Tar du ett sådant svärd tar jag en mobil hehe x))

Sidara såg på skrivaren, han verkade märkbart lugn, för lugn. Han kanske inte visste vad hon kunde? Eller det borde han, hon visste att det ryktades om henne och många soldater hade inte kommit tillbaka då de fått i uppdrag att söka henne. Så varför var han då lugn, som att han visste att hon skulle göra det, visste att hon var här? De visste att de var här, Sidara stirrade på mannen som kallt stirrade på henne tillbaka och hon förstod med ens allt. Hur hade det varit så lätt att ta sig in i staden? Att få läkarvård? Läkaren, mannen, en mycket sympatisk man men vad visste de om honom egentligen? Och Roger sen, vem var han egentligen? Hade han förrått dem? Hon ville inte tro det, men det kunde vara troligt det med.
Allt detta for genom hennes hjärna snabbt medans mannens kalla blick ser henne, snabbt drar hon fram kniven för att få slut på det. Men det är då hon hör dem, stegen och hon är inte längre ensam i gränden. Hon är omringad av soldater, hon har varit det förr, men inte i en gränd utan utrymmen att fly. Hon släpper mannen och ska dra sitt svärd, kniven kastar hon åt en av soldaternas håll. Men innan hon hinner dra svärdet känner hon en pil rakt i handen och ett stönande hörs från henne. Hon försöker, men de är alltför många, snart hade de avväpnat och bundit henne. Än bits hon, det ända hon i sitt tillstånd kan göra, men det ända hon får som svar är att bakhuvudet slås i stenmuren och allt svartnar.
Innan hon förlorar medvetandet vet hon att det är slut för henne, slut på hennes frihet, hennes liv, ja allt. Eller annars skulle kungen ta henne åter, men hon skulle inte behandlas varsamt. Inte för att hon någonsin hade gjort det, att dö här och nu hade varit bättre än det som nu skulle hända. Skulle de ta hennes liv skulle det inte bara vara en enkel halshuggning, nej vad var det för nöje i det? Sidara hade hånat kungen, hade kommit undan hans makt och även om det hade försökts tystnats ner kunde det inte det helt och det förbannade kungen henne för. Att dra sig vid näsan för en flicka, en kvinna som inte visste sin plats, som inte ens ägde sig själv, han skulle bli stormförtjust att se henne igen.

(BTW älskar din bild Cara, bara kast iväg med Simba xD)