Törsten efter blod. (privat)

Alice sjönk ned bredvid Roses kropp. Hon ville svära åt henne eller något, hur skulle det nu vara möjligt för henne att ge sig av?
Jägarna rusade fram och plötsligt knuffade Alice åt sidan. Redan tidigare gillade hon inte jägarna och nu gjorde de henne förbannad.
”Släpp fram mig”, sade Alice med en hög och bestämd röst som ekade i den stora salen.
Trotts det gjorde ingen det. Alice drog kniven i bältet men kom sedan på andra tankar och lät den glida ned i skidan igen för att sedan ge sig in bland jägarna med knytnävarna. Visst var de jägare men de hade enbart varit det i några timmar. Hon, Alice hade varit halvvampyr hela sitt liv och inte nog med det hade hon blivit tränad av en mästare, levt ett liv fullt med faror och växt upp med sina bröder.
De två första föll till marken innan någon hann reagera, medvetslösa genom ett välplacerat slag i naken sedan började de bli medvetna om hennes attacker. En stor, långhårig kvinna satte efter henne men tillskillnad ifrån Alice drog hon ett långt svärd. En suck smet ut mellan Alice läppar innan hon, snabb som hon var undvek svärdet. Vid kvinnans tredje försök parerade Alice med ett av sina armskydd som hon bar, gav kvinnan en höger för att sedan tvinga svärdet ur hennes grepp. Det hade enbart tagit en millisekund och Alice hade klingans egg emot kvinnans hals.
”Nu gör ni som jag säger, låt mig komma fram eller så svär jag till Djrina själv att jag komma döda varenda en av er.”
De gav henne endast en mycket skeptisk blick då en hög röst ljöd genom stället.
”Vad är på gång? Alice, låt genaste henne gå!”
Rösten tillhörde Erik men aldrig förr hade Alice hört Erik låta så bestämd.
”Säg till dem att låta mig komma fram först.”
Erik gav jägarna en nickning och det bredde väg för Alice. Alice anlände till Roses kropp och den mörka pölen av blod blev endast större och större.
”Vad hände?” frågade Erik något oroat och lade sina händer över Roses huvud.
”Hon föll”, sade Derek.
Vart hade han tagit vägen och varför hade han inte hjälpt Alice?
”Kommer hon bli okej?” frågade Alice Erik oroligt samtidigt som hon gav Derek en ilskblick.
Erik enbart nickade.
”Bra, säg henne att hon enbart behöver kalla på mig eller att hon gärna får komma och se mig hos min familj. Ifall det skulle vara så, så hittar hon dit.”
Alice riktade orden emot Erik och lämnade dem inte förrän hon fått ett okej ifrån honom. Sedan så begav hon sig av den fördömda ön och dess magi.

Några kalla händer rör vid mitt huvud, ansikte, axlar och nästan hela min överkropp.
"Rose, kom igen nu. Rose..." mumlar någon. Jag slår upp ögonen men då jag märker att ljuset är alldeles för starkt så stänger jag de igen.
"Tacka de stora makterna!" utbrister Steve.
"Inga makter har med de här att göra, jag helade henne, så enkelt är det", svarar Erik.
"Bry dig inte om honom. Han är bara orolig." Dilara. Vart är jag?
Jag kisar och kollar in i Eriks blå ögon. Ett skrik råkar slinka ur mig. Erik ryggar förskräckt tillbaka.
"Hon har väl inte tappat minnet?" frågar han oroligt.
"Ah, men, snälla", muttrar jag. "Om jag hade det så skulle ändå jag minnas eftersom att ön skulle ge tillbaka de." Jag försöker sätta mig upp men då kommer en blixt från bar himmel och når mitt huvud.
Jag skriker till igen.
"Du sa att du hade helat henne!" säger Steve argt.
"Jag höll på!" fräser Erik och lägger sedan händerna på mitt huvud igen. Genast känner jag ett lugn inom mig.
"Tack", viskar jag och blundar.
"Somna inte, min fru. Du måste äta. Du har legat här i tre dygn." Dilara igen. När jag känner att jag kan sätta mig upp så gör jag det.
Jag Erik en kyss och ser mig sedan om.
Jag är i mitt rum.
Raul, Dilara, Stella, Erik, Steve och Derek är här.
"Hon har gett sig av", säger han med tom blick.
"Va?" frågar jag samtidigt som Dilara sätter fram lite mat framför mig på ett fat, trots att jag sitter i sängen.
"Alice. Hon gav sig av." Det sticker till i hjärtat istället för hjärnan den här gången.
"När?" undrar jag förfärat. Hon menade allvar ändå. ..
"När jag sa att du kommer bli bra igen, ho slog ner några Jägare också då, men de blev helade." Jag ser på Erik.
"Varför?"
"Hon tröttnade väl." Det är inte Erik som svarar, utan Derek. "Jag trodde faktiskt att vi skulle vara tillsammans den här gången."
"Sa hon något mer innan hon gick?" frågar jag till... vem som helst.
"Att du kan kalla på henne om du vill", säger Erik.
"Och att du gärna kan komma och hälsa på hennes familj, hon sa att du skulle hitta", säger Derek och tittar på mig med någon underlig blick. Vad betyder den? Vad den än betyder så ser han risig ut.
Eftersom att jag inte vet vad jag ska svara så börjar jag äta.
"Alla verkar lite hungriga, kan ni hämta mer mat?" frågar jag Stella och Dilara. "Ni ska också äta av den, jag kan fråga någon annan om ni inte orkar?"
"Det vore vårt nöje", svarar Dilara.
"Absolut", håller Stella med. Jag ler.
Dereks blick gör mig bekymrad.
Erik sätter sig närmare mig och tar min hand och klämmer den.
"Jag älskar dig."
"Jag älskar dig med", svarar jag. Derek fortsätter stirra, men nu på både mig och Erik. Undrar vad han tänker? Undrar han om han och Alice kommer träffas igen? Om deras förhållande kommer funka och bli långvarigt?
Eller tänker han ingenting alls?
Löftet jag gav till Alice gäller Derek också, jag tänker inte tränga mig i och läsa hans tankar.

Stället verkade större än hon mindes det. Det fanns alla slags vampyrer, de som verkade försöka vara normala och försökte att smälta in med människorna, det fanns dem som levde i vampyrsamhällena och levde ganska tråkiga liv enligt Alice, sedan fanns det dem som strövade runt, de fanns dem som levde på att jaga. Helt enkelt fanns det alla olika sorter men Alice familj tillhörde ingen av dem.
Herrgårdens enorma, mörka grindar och murarna som gick runtom hela stället var inte enbart höga och beklädda av murgröna utan de var också genomsyrade av magi. Ingen kunde ta sig in utan godkännande ifrån Herrgårdens ägare, tur väl behövde Alice inte den eftersom blodet som rann genom hennes ådror var det enda som behövdes.
Hon skar upp sin hand lät blodet rinna en stund innan hon tryckte handen emot den kalla, svarta grinden som sakta, gnisslande öppnade sig. Det var tur att hon läkte snabbt för det senast hade hon skärt upp sin hand många gånger. Kanske var det också därför inte många människor använde sig av de urgamla ritualerna, inte många vampyrer heller för den delen.
Sakta tog hon ett steg in innanför grinden.
”Hemma bra men borta bäst”, mumlade Alice för sig själv medan hon betraktade Herrgården och de enorma ägorna.
Det var nästan alldeles för vackert att kolla på, nästan som en vacker tavla. Månens sken fick de ljusa väggarna att se magiska ut vilket de också var.
Tre män dök upp mitt framför ögonen på Alice. Hon kände inte igen någon av dem men hon visste reglerna här och för en gångs skulle kände hon sig bekväm i att komma hem.
”För mig till Derina”, sade Alice med en mycket klar stämma.
De tre männen var alla klädda i uniformerna som bevisade vilka de var. Vakterna som vaktade Herrgården och dess ägare. Var de var för någonting visste Alice inte för inte var de människor men de hade inte heller något vampyrblod i sig men de hade alltid funnits där, i alla fall så länge Alice kunde minnas.

Maten kommer inrullandes på vagnar och alla börjar ta för sig. Ett lågmält pratande börjar och det diskuteras om olika saker.
Raul sätter sig bredvid mig.
"Är du säker på att du mår bra?" undrar han. Jag nickar och granskar hans unga ansikte.
"Får man evigt liv här på ön?" undrar jag. Han skrattar till. Ett skratt som får det att pirras i magen. Ett sexigt skratt helt enkelt. Mina kinder blossar upp vid tanken.
"Nej. Men, jag är fullblodig, vampyrer åldras inte så snabbt som människor eller halvvampyrer."
"Fullblodig, säger du?" frågar jag eftertänksamt. "Då tål du stryk bättre än andra här på ön?" Han skakar på huvudet.
"Det finns många fullblodsvampyrer här, men det är även en nackdel, ön attackerar än mycket hårdare då." Jag nickar.
"Självklart, annars vore det som att ställa 1+1 till en bebis och en fullvuxen person", säger jag. Han ler och nickar.
"Säg mig, har bekantskap med vapen?" frågar jag.
"Självklart", svarar han. "De flesta faktiskt. Och jag är expert på långbåge." Jag tittar skeptiskt på honom. Jag kan knappt föreställa honom med en båge i handen. Han skrattar till igen.
"Åh, du borde se din min, Rosie.
Har du några planer för mig?" undrar han. Jag låtsas inte om mina blossande utan går rakt sak.
"Jag tänkte att de nya Jägarna skulle kunna bemästra vapen och undrar om du skulle vilja lära de? Och om du upptäcker någon som har elementens gåva, skicka då upp de till mig."
"Åh... Så du vill att jag ska bli lärare?" frågar han med ett retsamt leende. Jag nickar.
"Ja, fast tyvärr kan jag inte ge dig någon lön eftersom att det här inte är någon skola."
"Självklart inte", ler han och tar min hand och för den mot sina läppar. Han kysser den lätt och tittar retsamt på mig. "Det hade jag inte förväntat mig heller", säger han och reser sig och försvinner ut ur rummet.
"Behöver jag vara orolig?" frågar Erik som har dykt upp bredvid mig.
"Nej", säger jag och drar ner honom i sängen.
"Lova att inte göra så med honom", säger han.
"Lovar", säger jag och räcker honom en bit av vitlöksbrödet.
"Det här", säger han och tar ett bett. "Är ett bevis på att vitlök har noll effekt på vampyrer." Jag skrattar och lutar mig mot honom. Sedan tar jag ett bett själv. Gott.
Varför skulle en vampyr inte kunna äta vitlök? Jag tar en klunk av vinet och känner blodsmaken.
"Det är blod i."
"Du har rätt. Vi tyckte att det var bäst så", säger Erik. Jag rycker på axlarna. De har förmodligen rätt.

Männen placerade sig runt om Alice, två jämte henne på var sida och en framför. De hade alla mörkt kortklippt hår och helt svarta ögon, utan någon ögonvita. 
De gick uppför grusgången med gruset knastrande under fötterna som ledde till trappan. Alice tyckte det kändes som en evighet, de gick alla i mänsklig takt och trotts att Alice var en av dem så kunde annat uppfattas som hotfullt.
Alice såg fascinerat på det fina stället. Hon hade glömt känslan av de höga taken, kristallkronorna och framför allt magin som genomsyrade stället. Trotts att det bara var hennes bror Miguel som kunde utöva magi så var stället fullt av det och inte någon vanlig magi utan uråldrig som fick Håren på Alice armar att resa sig. 
"Hon är redo att ta emot dig", sade en av männen utan ens lämnat hennes sida. 
Alice visste hur det fungerade, vakterna var herrgårdens och därmed hennes och hennes familjs, vad de än var. De hade inte direkt några tankar utan deras sinnen var inte alls som någon annans, de gick inte ens att känna av dem ifall de inte var ens. Troligtvis hade hennes mor, Derinas gett dem någon order. 
Alice lämnade dem utanför och likt ytterdörren och grindarna så öppnades även dessa massiva dörrar sig själva. Som så ofta satt hennes mor vid det stora, magnifika skrivbordet. Alice nakna fötter kände den mjuka mattan under sig istället för det bara, kalla golvet som varit inne i entren. I taket hängde likaså här en enorm fin kristallkrona med levande ljus i men de droppade inte stearin och behövdes aldrig bytas ut. Inte heller gav de ifrån sig någon värme, inte för att värmen var något problem för hennes mor men kunde vara för hennes gäster. 
"Alice", utbrast Derina reste sig och var framme vid henne.
Hennes nästintill vita armar slöts sig kring Alice i en omfamning som Alice Inte besvarade. 

"Åh, Rose!" utbrister hon när jag kommer till matsalen. Hon kramar mig så hårt att det känns som om hon knäcker några revben. Jag grimaserar till och ser Erik, och Raul - till min förvåning - som ler retsamt.
"Åh, hej, Rita!" säger jag och kramar henne. Och bara för att vara elak så kramar jag henne ungefär lika hårt som hon kramar mig, utan svårigheter.
"Om du vill ta kål på mig får du allt försöka mer", säger hon och backar ett steg för att kolla på mig. Hon nickar gillande.
"Du har i alla fall fått bröst sedan sist", mumlar hon och mina kinderna blossar genast upp igen. Jag som aldrig brukar rodna rodnar mer än någonsin! "Hm... Men har du gått upp i vikt, vännen?" frågar hon och ser sorgset på mig.
"Det är det som sker om man tränar tillräckligt mycket och får muskler", pressar jag fram. Jag tar mod till mig och ser på Raul och Erik. Båda stor och flinar som dårar.
Jag ska döda er... tänker jag till de vilket får de att bara le ännu större. Men Erik vrider lite på huvudet och får syn på Raul. Hans blick mörknar lite medan Rauls blir allt mer glad.
"Så du vill att jag ska lära dig magins sanna skepnad?" frågar hon och ser upp på mig.
"Ja", klämmer jag fram. "Mig och Derek." Genom ett trollslag så kommer Derek in i matsalen och Rita ser honom och vänder genast blicken mot mig.
"Vad har han gjort?" frågar hon.
"Va?"
"Vad har han gjort?" upprepar hon tålmodigt.
"Jag gick i lära hos fel mästare", säger han. "Men Rose har raderat den kunskapen och gett min gåvor."
"Ja, jag märker det. Du lyckades riktigt bra", berömmer hon mig och vände tillbaka blicken mot mig.
I eldstaden brinner elden som lyser upp rummet tillsammans med de många ljusen på det långa bordet.
"Du renade honom också, men det har gjort spår i själen, vet du det?" frågar hon med en genomträngande blick.
"Sluta få mig att framstå som skyldig. De var redan där innan, inget jag kunde göra åt. Läka skadan kan jag göra, men ärr förblir ärr."
"Väl talat. Kom nu, så börjar vi", säger hon och sveper ut från matsalen.
"Vad hände just?" frågar jag. Ingen svarar mig. Derek följer efter Rita och Erik kommer och drar in mig i en omfamning. Han kysser mig i exakt samma ögonblick som Raul går förbi och drar lätt med fingret över min nakna arm. Jag ryser till och kysser Erik tillbaka medan jag mer och mer känner mig som en slampa. Han tittar lojt och retsamt på mig och jag låter honom fortsätta se på mig sådär och hålla mig i handen så länge han bara tror att jag ryste till av kyssen och inte allas av Rauls beröring.

”Mor”, svarade Alice stelt.
Hon visste precis hur Derina skulle reagera på hennes kyliga hälsning men även om det hade gått år så fanns det saker som inte kunde förlåtas med tiden. Då hon åter igen släppte Alice så hade hon ett något bistert uttryck.
”Vad du luktar, är det människa jag känner? Och vad har du på dig?”
Alice tvingade fram ett leende. Innan hon hade begett sig hade hon åter igen tagit på sig sina egna kläder, kläder som hennes mor aldrig skulle godkänna och trotts att Alice valt att lämna några av sina vapen så var ett vapen, ett för mycket för hennes mors smak.
”Mor, jag har rest i tre dagar och inte hunnit ta mig någon dusch och under tiden jag varit borta har jag träffat en del människor så det skulle inte förvåna mig.”
Derina gav en gest emot en av fåtöljerna framför den enorma öppnaspisen där det knastrade en eld som kastade ett mysigt sken över rummet. En något besviken min visade hon men lät den sedan försvinna. Var det inte nog med att hon var tillbaka?
”Vi måste ha en stor fest. Dina bröder kommer att bli så glada och du måste berätta allt om din resa.”
Det var så typiskt Derina. Alice hade nästan glömt det spel som alltid spelats inom Herrgårdens murar och att hennes bröder skulle bli glada tvivlade hon starkt på.
”Hur går det med affärerna?” frågade Alice och nickade emot skrivbordet där det fanns papper i mängder.
Alice kom inte hem för att träffa sin familj. En liten plan hade skapats i hennes tankar men hon var noga med att dölja dem ifall någon skulle ta sig in i hennes huvud.
Rose hade sin arme och ifall kvinnan som skapat hennes blodsband var den hon trodde hon var skulle folket ställa sig bakom henne då tiden var inne. Alice skulle bi tvungen att försöka ena det folk som hennes familj
tillhörde.
”Inte ska vi tala affärer, Alice”, sade hennes mor.
Alice hade gärna kommit med en giftig kommentar men höll den tillbaka.
”Du har rätt, jag är ganska trött. Är mitt rum iordning?”
”Det är precis som du lämnade det, självklart har Patrica städat och hållit det iordning till din hemkomst.”
Alice nickade, hon hade vetat svaret innan det kommit. Alla i familjen hade ett rum som alltid hölls i iordning ifall de var borta så allt skulle vara klart då de återvände hem för på något sätt återvände dem alltid hem.
”Jag ska dra mig tillbaka, vi får tala imorgon.”
Det sista sade Alice enbart som en artighet, egentligen hade hon inget intresse av att tala med sin mor. Visst var hennes mor väldigt skarp, duktig affärskvinna som hade med ett finger i nästan allt men trotts det ville Alice inte trassla in sig i hennes lögner och spel alldeles för mycket.
”Och så måste vi ha en stor fest, jag ska genast planera och bjuda in våra närmsta vänner. Jag tror att Jeremy har saknat dig något.”
Alice dolde sin missnöje men det var ett tillfälle för henne att visa sig och försöka skaffa bundsförvanter även om hon inte hade någon aning om var hon skulle börja eller vem hon kunde lita på men hon var tvungen att i alla fall försöka.
”Mor”, sade Alice som avskedshälsning och lämnade rummet.

"Tala om vad magi är", säger Rita och kollar på mig.
"Ehm... Vänta... Det här ska jag kunna!" utbrister jag. Hon suckar missnöjt och vänder blicken mot Derek.
"Magi är bland annat energier, ens tro och massor av annat man inte kunnat identifiera hittills."
Hon nickar gillande.
"Absolut. Även om man har kunnat ta reda på att ens magi är baserad på ens tro och energin som finns runt än och ens egna vet man ännu inte vad det egentligen är. Kom ihåg det, Rose", säger hon med menande blick. Jag stönar till och mumlar ett "okej".
Erik har gått upp till vårt rum men Raul är kvar och är med på lektionen som hålls på samma plats där jag dödade den där kvinnan som kom med Derek. Eller, som Derek kom med. Eller... Aja, någon av de tog hit den andra, vem av de nu var spelar ingen roll.
"Om hon glömmer så kommer vi ha en lektion i det efteråt", lovar Raul Rita. Hon ger honom ett av sina sällsynta leenden som faktiskt innehåller bara värme och tacksamhet.
"Tack, du har alltid funnits vid Rose sida." Ja, herre... Bara han inte gillar mig. Då har jag problem.
"Och kommer alltid att finnas", säger han högtidligt. Japp... Jag har problem...
"Då så... Vem av er vet hur man kombinerar elementen med magi? Eftersom att ni båda har minst ett element är det bra att veta det också", säger hon. Hon tittar på mig och när jag inte kommer med något svar ser hon på Derek med hoppfulla ögon.
Och Derek börjar förklara. Jag suckar. Jag kommer aldrig lyckas.
Jag seglar på Raul och ser honom avfyra ett litet retsamt och sexigt leende. Det vanliga leendet som jag har kommit att börja gilla...
Åh, Rose... Vad håller du på med? Om jag ändå visste vad jag skulle svara mig själv skulle jag ha sagt det, men saken är den att jag ite vad det är som sker.

Männen eskorterade inte längre Alice utan de hade åter igen försvunnit. Alice gick tillbaka emot entrén och uppför de enorma trapporna. Herrgården var inte direkt liten och tur väl var väll det. Vad Alice visste så bodde sex av hennes sju bröder kvar. Alla hade var sin enorm svit och inte nog med det så bodde alla tjänarna i Herrgården och det var nästan aldrig som någon av dem lämnade sin bubbla. De hade allt de behövde där och var för det mesta ovetandes om omvärlden, i alla fall till en viss del. Alla hade de sina idéer och olika hobbys.
Dörrarna till Alice dörr gick i rött med svarta små, små blommor som dekorerade hela dörren. Alice hade alltid älskat sitt rum. Hon öppnade dörren och doften av liljekonvalj mötte hennes näsborrar tillsammans med dofterna ifrån hennes målningar, hennes kläder, sängen och inte minst utifrån. Balkongdörren var öppen och de ljusa gardinerna rörde sig i den svala brisen.
Ett leende, ett äkta leende prydde Alice läppar. Hon gick fram till balkongen som inte var särskilt stor men lagom för henne. Månen speglades i sjön som befann sig utanför Alice rum och det enorma pilträdet kastade sin skugga över henne.
Ljudet av fötter, en flämtning och sedan ett krasch fick Alice att vakna ifrån förtrollningen. Alice vände sig om och mötte Patrichas bleka ansikte. Vid hennes fötter låg en vas som gått i tusen bitar och blommor, liljekonvaljer som doftade underbart. Då hon såg att det var Alice verkade hon blekna ytterligare.
”N-n-nnnii, är till-l-lbaka”, stammade hon fram och hennes bleka ansikte blev blodrött.
Färgen attraherade Alice. De tre dagar det tagit för henne dit hade hon tillbringat med att öva upp sin förmåga och det var delvis därför det tagit sådan tid. Innan, då hon hade haft all den makten över elementen hade det inte tröttat ut henne så men nu kunde hon knappt skapa en vatten bubbla vilket hon skämdes något över men hon visste att det gällde att träna. Det var som vilken muskel som helst, ifall hon inte övade upp den skulle det aldrig gå lättare.
”Patricha”, sade Alice samtidigt som Patricha visade sin underordnad genom att böja huvudet och inte möta Alice blick.
”Jag är dig evigt tacksam för att du tagit hand om mitt rum”, sade Alice och hörde själv hur myndig hon lät.
Åter igen gick hon in i rummet och de bara fötterna smektes av den vackra, mönstrade mattan. Sängen var enorm, lika enorm som den hon haft i Roses palats men inte alls lika mjuk, av vad hon kunde minnas.
”Jag vill att du städar upp och lämnar mig sedan. Ingen ska störa mig och om någon gör det kommer jag hålla dig skyldig.”
Alice röst vd hård. Aldrig förr hade hon bossat så med hjälpen men ifall hon nu skulle vinna respekt ifrån så många så var det dags för henne att låta sig bli behandlad som en av dem.
Patricha neg lite lätt, precis som hon brukade göra för Alice mor som hon aldrig förr gjort inför Alice och städade snabbt undan och försvann sedan. Alice begav sig in i badrummet, fyllde badkaret och lät sedan sina skitiga kläder falla till marken innan hon sjönk ned i det värmande badet.

Derek verkar gladare efter dagens lektion. Hans ögon har åtminstone mer liv.
Men om jag fortsätter såhär kommer jag att ha döda ögon. Jag vänder mig och precis som jag trott så stöter jag ihop med Raul.
"Vi kan inte hålla på såhär", säger jag och kontrollerar att Erik är i vårt rum. Ja. Jag pustar ut. Han sitter och läser en bok, förvånansvärt nog.
"Hålla på hur?" frågar han och tittar ner på mig med sina mörka ögon. Erik... Erik... Erik... Tänk på Erik! Inte ögonen, inte ögonen!
"Du vet exakt vad jag menar", säger jag hårt. Han fortsätter stirra på mig och höjer lätt på handen och rör vid min arm igen. Jag ryser till och hjärtat skenar.
"Det där menar du?" frågar han. Jag nickar stumt.
"Vi är kvar i dungen vet du", viskar jag andlöst. Jag går och kärar ner mig i killar på två sekunder! Åh, gud... Jag är äcklig. En slampa. Slampa. Slampa. Slampa. Slampa. Slampa. Slampa. Slampa. Slampa. Slampa.
Jag skakar på huvudet och inser att mitt tankesätt hjälper mig.
"Sätt upp en barriär om du är orolig", säger han.
"Orolig för vaddå?" undrar jag.
"Det här", svarar han och tar tag i min handled. Och utan att tänka mig för sätter jag upp en barriär med några snabba ord på gamla språket som slinker ur mig.
"Du vill. Erkänn", säger han tät intill mitt ansikte.
"Jag tänker inte erkänna någonting", säger jag trotsigt.
Men när han kysser mig gör jag inget motstånd, utan tvärtom; jag kysser honom mer girigt än jag någonsin har gjort med Erik.
"Jag älskar dig, har jag gjort sedan du var sju", säger han och andas snabbt.
"Varför måste alla plötsligt älska mig...?" råkar jag säga. Han skrattar till och jag inser att jag gillar hans humor. Han är inte lika allvarlig som Erik.
"För att du är älskvärd, Rosie", säger han mjukt. Nej... Nej... NEJ!! SLAMPA! SLAMPA!! SLAMPA!! Erik då? Vad kommer hända med honom? Er?
"Nej. Jag är inte älskvärd. Jag är en slampa", säger jag rätt ut. Han tittar förvånat på mig.
"Har du gått och blivit, ursäkta språket nu med, en idiot?" frågar han rätt ut. Och det konstiga är att det får mig att skratta och gråta på en och samma gång. Han kollar förvirrat på mig.
"Vet du hur länge sedan någon var ärlig på mot mig?" frågar jag. "Ingen som brydde sig om att jag faktiskt äger de mark de står på? Utan att oroa sig för ens tankar? Och jo, jag är en slampa. Annars skulle jag inte ha kysst dig tillbaka", påpekar jag. Han höjer handen och torkar bort tårarna men inte på något "jag-är-snäll-sättet" utan mer på "gråt-inte-det-får-mig-att-må-dåligt-sättet".
"Har du känslor för mig?" frågar han. Jag nickar motvilligt, för det är det ja tror mina känslor för honom är.
"Bra. Har du känslor för Erik?" Jag biter mig i läppen och nickar.
"Bra. Är någon av känslorna starkare än till den andra?" Jag tänker efter i en stund innan jag svarar med en långsam nick.
"Vill du berätta för vem av oss det är?" Jag skakar förskräckt på huvudet. Han bara skrattar och drar in mig i en kram.
"Då är du ingen slampa. Då råkar du bara ha känslor för två personer. Du har antingen tur eller otur. Jag har varit kär i dig hela livet, eller ungefär hela livet. Det känns som en livstid, och jag har haft flera personer efter mig som har velat ha en seriös relation, men jag har aldrig kunnat för varje gång någon säger förhållande eller kär dyker du upp i mitt huvud."
"Ingen... slampa?" frågar jag och känner mig som ett litet barn. "Så du menar att det inte är slampigt att ha känslor för två personer?"
"Nej", säger han. "En gång i tiden var jag fäst vid alla kvinnor i din familj som var på ön då, döm mig inte. Ni är alla otroligt vackra. Men sedan fastande jag hos dig, är jag äcklig, eller slampig för att jag var kär flera gånger men valde kvinnan i mitt liv tillslut?" Jag skakar på huvudet. "Då är du inte det heller." Han vänder upp mitt ansikte med hjälp av en lätt beröring.
"Se mig i ögonen och säg det igen."
"Vad för något?" undrar jag förvirrat.
"Att vi inte kan hålla på såhär. Jag älskar att kolla på dig, även om du skulle tycka att jag är ett avskum." Jag biter mig igen i underläppen. Den här gången så hårt att den metalliska smaken får mig att svara.
"Jag kan inte", och jag ser in i de mörka ögonen och ser hur det lilla av det liv som saknades i dem återvänder. Han kysser mig och jag kysser honom lika girigt tillbaka.
Han tar ett steg tillbaka och ser på mig med ögon fulla av längtan.
"Låt oss göra det", säger han.
"Sex?" frågar jag. "Knappast, i såna fall är du lite galen."
"Nej, nej", säger han. "Det andra." Och när han tar upp en dolk ur en liten skida så förstår jag. Och tanken är så lockade. Tänk att få vara med honom för all framtid?
"Svär eden först." Han nickar ivrigt och faller ner på knä.
"Jag, Raul, är vid mina sinnes lugn och gör inget jag kommer ångra. Jag är Rose Bingum evig lojal och kommer aldrig skada henne. Jag kommer skydda henne med mitt liv. Även om hennes ö skulle gå förlorad så skulle jag trofast stå vid hennes sida och inte svika min drottning, Rose Bingum. Jag lovar och svär, på mitt blod som jag snart kommer låter att rinna.
Rose Bingum, tar du emot min ed och därmed mitt liv? Jag är dig evig trogen oavsett val."
"Res dig. Jag tar emot ditt löfte, Raul. Du som har vart beskyddare över mig sedan jag var liten. Din familj må inte ha något efternamn men din familj har alltid varit oss trogna.
Jag tar emot din ed, ditt löfte och därmed ditt liv. Våga svika mig eller bedra mig, om du så bara lyssnar på någon annans order så kommer du dö, ditt blod kommer rinna och din själ dö." Han nickar, fortfarande ivrig och skär sedan ett snitt i handflatan och verkar slappna av.
"Jag lovar att vara dig trogen, om du så hatar mig, eller torterar mig. Vare sig vad du än vill så kommer jag vara dig trogen, Rose Bingum, och endast dig. Om jag har glömt yttra några ord som behövs så låter jag mig bindas vid de också. Du har tagit emot mitt löfte, och jag kommer aldrig skada dig eller bedra dig. Tills döden skiljer oss åt." Han ställer sig upp och kommer emot mig, och ger mig kniven. Jag tar emot den och skär upp ett snitt. Jag pressar handflatan mot hans.
"Tills döden skiljer oss åt. Jag tar emot ditt löfte och ditt liv. Låt oss gå sammanbundna." Han nickar och vi korsar armarna med varandra och suger först ut lite blod ur våran egen handflata, sedan den andras.
"Bara kyssen kvar då..." viskar jag.
"Bara kyssen kvar..." svarar han och böjer sig fram och kysser mig, medveten om alla uppoffringar och risker han tar.
Efter ritualens kyss så kysser han mig igen.
"Jag älskar dig", säger han.
"Jag vet", säger jag. "Vi genomgick just det människorna kallar "bröllop"", skrattar jag.
"Ja... De kopierar våra riter och följer de inte ens till fullo. Hur lång tid kommer det ta innan du svarar "jag älskar dig"? Tills du har gjort slut med Erik?"
"Hur vet du att jag tänker göra slut med honom? Tänk om jag bara utnyttjade dig så att jag var säker på att du inte skulle döda mig? Du kom ju trots att tillbaka från ett ställe jag inte ens vet vart det ligger."
"För att om du inte älskade mig skulle du aldrig ha gjort det här. Och du utnyttjar inte liv, och speciellt inte mitt. Det vet jag", säger han självsäkert.
"Du känner mig verkligen, eller hur?"
"Självklart, Rosie."
"När jag känner att jag offentliggöra mina känslor för dig, eller när jag vågar säga orden utan att vara rädd för följderna, eller något het annat."
"Jag kommer vänta", säger han och det vanliga, retsamma leendet är tillbaka, men med något nytt: Kärlek.
"Jag har gjort ett hemskt misstag, eller hur?" frågar jag och ler.
"Absolut. Nu är du fast vid hela livet ut." Jag skrattar och den här gången är det jag som kysser honom. Och han svarar lika girigt.
Åh... Valet har jämt varit självklart. Jag skulle aldrig kunna välja Erik framför Raul.

[Känner att det här kanske inte blev så bra...]