Rolla. Nu. Spenc. >:3

Jag tvekade, men eftersom
jag inte kunde komma på
något bättre för tillfället
instämde jag. "Shina, du och
Miranda kan väl gå åt det hållet",
sade jag och pekade bortåt
djupare tallskog. "Så går jag
och Eaton ditåt". Jag pekade åt
motsatt håll som gränsade till
några klippor längre bort.

Jag nickade mot Wounded och började gå tillsammans med Miranda åt det håll draken pekat ut. Vi passerade Eaton som såg upp på oss med en förvirrad min. Sedan såg han bak på Wounded och frågade:
"Vart de ska?"
Miranda hade pilbågen redo då vi gick över kanten till skogens början. Jag hade sinnena på helspänn då vi traskade förbi annorlunda träd med kusligt formade löv och konstig bark.
"Hör du viskningarna?" frågade Miranda med låg röst och jag stannade för att lyssna bättre.
"Ja", svarade jag och såg allvarligt på henne, "Vad är det för något?"
"De är varelser utan utseende. Ingen har någonsin sett dem. Men de är ljusrädda, så om de kommer nära - använd din magi, okej?"
Jag nickade och ångrade mig lite nu för att jag inte hade börjat träna eldbändning. Å andra sidan hade jag inte haft tillfälle.

"Vi ska kolla omgivningarna
bara, då har vi ett övertag",
svarade jag kort och började
gå mot klipporna utan att kolla
efter om Eaton följde med.

Eaton följde motvilligt med. Hellre sällskap än själv, tänkte han, rädd att hans folk skulle hitta honom.
"Den ena flickan litar inte på mig, va?" sa han.

Shina

"Är de farliga då?" frågade jag då viskningarna blivit något starkare.
"Det beror på", svarade Miranda, "Irriterar vi dem kan de bli riktigt elaka. Så lek inte med ljuset i onödan!"
Jag nickade. Kände att jag blev lite nervös.

Jag tittade bak på honom.
"Nej. Men varför skulle hon?"
Jag vände mig åter framåt
och fortsatte gå. Vi hade nu
sten under våra fötter.

Eaton höjde på ögonbrynen.
"Gör inte du det heller?" frågade han förvånat. Sedan rynkade han på pannan och såg ner i marken. Sten. Det var han ovan vid. Hade bara sett berg i horisonten.
"Innan bodde jag i öst, i varma länder", berättade han. Trodde att draken kanske kunde lita på honom om han berättade om sig själv.

"Mhm... Jag med...",
mumlade jag och ökade
takten. Om vi skulle
hinna tillbaka innan
mörkret var vi tvugna
att skynda oss. Jag skulle
bara se vad som fanns
bakom det där stora klippblocket...

Eaton var osäker på vad han skulle säga näst. Han ville inte berätta allt än.
"Vi var goda vänner med drakar då", sa han tyst och sneglade på Wounded.

"Jaså...", längre hann jag inte.
Jag stod på kanten till det mest
våldsamma, vackraste, mest
lockande och mest skrämmande
i hela världen. Jag stod på kanten
av klipporna och stirrade ned
i det som jag bara hört historier om. Havet.

Eaton studerade draken innan han själv såg ner i det mörkblå virvlande saltvattenshavet. Vågorna kastades upp mot klipporna och drog sig tillbaka, bara för att göra om det igen. Det stänkte, det skvätte och det blåste en hård vind, men Eaton var van.
"Hoppar du ner där, kan du inte komma upp igen", sa han och betraktade vågornas arga rörelser, "Vattenströmmarna är kraftigare än du tror."