In Wonderland (PRS)

"Men vet ni inget om den där bäraren?" Frågar Alexa irriterat, hon är nästan också irriterat på den där personen. Ansvar, det finns ju överallt. Precis överallt liksom, skolan, hemma, här måste det ju också finnas om det nu finns arbete och drottningar och såna saker.

"Nej" sa Hattmakaren och vände sig mot Alexa igen. "Som sagt vet ingen det förutom bäraren själv och kanske...Absolem?". Absolem suckade och blåste ut mera rök ur sin pipa. "Det är bärarens ansvar att själv ta plats och greppa svärdet. Om jag avslöjar något förstörs allt. Men, det finns en till profetsia". Han sög in lite rök innan han fortsatte "Det sägs att bäraren ska vara den mest oväntade person, som kommer från ett fjärran land".

Det känns nästan som att Absolem tittar rakt på henne när han säger det där sista. Fast Alexa liksom vägrar inse det.
"Det närmaste fjärran är väl hon." Säger musen, man förstår nog att det är Alexa hon menar, med illa dold avsky och det var säkert meningen också. Själv så hoppas liksom Alexa på att det sak komma en riktigt ondsint katt och svälja musen hel. Fast det är väl lite onödigt elakt tänkt av henne, vad hjälper det? Fast det drar tankarna på annat innan den där katten dyker upp framför ansiktet henne igen.
"Det var något speciellt med dig iallafall." Säger han med ett stort grinande leende som Alexa inte riktigt ser när hon gömt sig bakom Hattmakaren.

Hattmakaren kunde inte heller låta bli att titta på Alexa och känna sig hoppfull. Det var säkert hon! Det var han säker på. Men innerst inne ville han bara ha något att tro på, så han valde att tro på Alexa.
Han log stort tills katten kom och Alexa hoppade bakom honom. "Försvinn kattskrälle!".
Han vände sig sedan mot Alexa och log igen "Det är du!".

"Jag? Är ni arga på mig då?" Frågar Alexa oroligt, förvånat och verkligen, verkligen skyldigt. "Jag menade inte att låta er vänta..." Fortsätter hon ursäktande och katten, den konstiga filuren till katt, dyker upp en gång till och den här gången verkar han liksom skratta. Chansen att det är med henne är så låg att det är sorgligt att Alexa faktiskt har minsta lilla hopp på att det säkerligen kan vara så.

"Nejdå!" sa Hattmakaren glatt som verkar ha glömt allt annat för stunden. Han försökte dock vifta bort katten, som han verkligen inte gillade.
"Vi måste ta oss till vita drottningen igen!" sa han sedan bestämt men Absolem avbröt honom. "Det är inte hon" sa han med sin sakliga röst.
"Alexa är knappast den ni tror att hon är, än".
(Ja, jag kopierar filmen lite xD)

"Än? Vad menar du med än?" Frågar Alexa förvirrat, egentligen hade det bara varit en liksom hög tanke på något sätt. "Stryk det där sista. Det bådar illa när man lägger till än." Fortsätter hon liksom förklarande för att det ska låta lite, lite vettigare.
"Vi var ju nyss överens om att det var hon! Vad pratar du om ens en gång?" Frågar musen irriterat, innan hon kvickt tystnar när Absolem blåser ut ett stort rökmoln ut sin pipa.

"Alexa är knappast sig själv än, hon är inte den ni tror, än" upprepade Absolem sig. Han tittade på musen och Alexa med en blick som idiotförklarade de lite.
"Ta henne till vita drottningen" sa han bara sen och blåste ut ett till stort rökmoln. Och när det skingrats, var han borta.
"Jaha" sa Hattmakaren, uppenbart lite nere över att det kanske inte var Alexa trots allt. "Vi går till vita drottningen då".

"Okej." Säger Alexa lite nedslaget och skäms lite, är hon inte sig själv? Hur nu det går ihop. Alexa borde väl åtminstone känna sig själv om det finns någon person som hon borde kännas vid så är det väl hon själv?

Hattmakaren började gå med långsamma steg och Mally klättrade upp på hans axel. Chessur var precis bakom honom, glidandes i luften.
"Stick härifrån katt" sa Hattmakaren ganska lågmält och kollade lite bakåt för att se om Alexa var med.
Men katten hade inga planer på att sticka för han hade fått syn på hattmakarens bandagerade axel. "Vad har hänt Tarrant?" spann han och studerade bandaget.
"Inget du bryr dig om" muttrade Hattmakaren till svar.