LillaMee & Jessica Tonks Privat rs

Jessica tvekade. Om hon gick tillbaka skulle allting bli som vanligt. Men om hon skulle gå, vad skulle hända då? Hon hann inte tänka längre innan hon såg hur illa han mådde. Jessica sprang fram till honom, och lyfte upp hans huvud.
-Kai, viskade Jessica.

"Jag mår bra" ljög Kai. Egentligen var det inget större fel med honom förutom såren. Och det fanns egentligen inget mer man kunde göra förutom att han skulle vila och dricka blod.
"Jag mår bra" upprepade han.

-Ljug inte, sa Jessica. Det fick han inte göra nu, aldrig!
-Du måste till en doktor.
Jessica lät bestämt, och det var hon. Hon ville hjälpa honom, och det hade hon lovat sig själv.

"Jag kan inte" suckade Kai. "Om en doktor undersöker mig...de skulle få misstankar om att jag inte är en människa. Och om de får veta vad jag är så dödar de mig eller fängslar mig". Såren han fått skulle knappt en människa överlevt.

-Du..du måste! Sa Jessica upphetsat. Han skulle annars dö, och det skulle ta så ont att förlora honom.
-Vad ska vi göra då? Sa Jessica hest och tårarna börjae rinna igen. En tår föll ner på Kais kind.

"Du kan hjälpa mig till min säng" sa Kai. Han märkte hennes tår som föll på hans kind. Han höjde sin hand och torkade försiktigt hennes ena kind innan han lät den falla till marken igen. Det gjorde ont att se henne gråta.
"Jag behöver vila...om jag gör det och dricker blod borde jag bli bra".

Jessica släpade honom till hans rum och satte honom på hans säng. Hon hämtade blodpåsar och lag dem på hans säng.
-Du, om du vill kan jag gå, sa Jessica och log lite.

"Nej snälla stanna...det är så ensamt här" bad Kai. Han hade ingen familj, inga släktingar, och Jessicar hans enda vän. Det enda sällskap i huset han hade var tavlorna.
Men han ville ha mänskligt sällskap. Och det kändes som om han skulle dö om hon försvann ifrån honom.

Jessica satte sig på sängkanten. Hon log mot honom. Kai. Han var den finaste personen i världen!
-Okej, du bestämmer! Sa Jessica mjukt.
-Sov nu.

Kai log tillbaka. Hon skulle stanna...Han nickade sedan. Han lät huvudet falla mot kuddarna, slöt sina ögon och somnade nästan på direkten. Så utmattad var han.
När han sov så såg han verkligen försvarslös ut, speciellt med bandaget runt magen.