Gatubarnens överlevnad

((Mugglis är faktiskt väldigt toleranta. :3))

(Bara du inte skriver i detalj vad som händer xD jag brukar mer skriva att de gör det ^^ xD)

Fredrika himlar roat med ögonen åt dem, de var för roande ibland och hon kliver ut på den tomma öppna plan där huset stod. Här var det enkelt för stråtrövare och fulla människor att göra vad de ville, våldtäkter och misshandel var vanligt i de här kvarteren det visste hon, både av erfarenhet och att hon hört andra sagt det. Här i närheten fanns det ett par män dit hennes fader sålt henne till.

Ashton följer efter Fredrika ut ur huset. Utanför är det kolmörkt, men det ser ut som att det bara var stora moln som blockerade månljuset eftersom det lite nu och då tittar fram en blåvit ljusstrimma.
"Vilket håll ska vi nu?" Frågar Ashton intresserat.

"Hitåt." säger Fredrika och börjar ta sig längst de folktomma gatorna men väntar upp så att Asthon kan gå vid hennes sida. Även om han var en kille så såg han ut som en liten flicka och risken var överhängande att något skulle hända honom, höll han sig till Fredrika var det mindre överhängande.

Ashton sluter upp vid henne, till och med han förstår att han inte borde befinna sig i området ensam. Fast han är inte precis känd häromkring och han brukar allt som oftast se till att gå åt ett annat håll om det är omedelbar fara på färde åtminstone. Annars så bryr han sig inte det minsta och nu har han en kniv. Må så vara att den är rostig men det är fortfarande en kniv.

Snart kommer de ut utan issöden på den tomma och öde landsvägen. Luften ja allt känns redan friare och det var härligt att slippa Londons trånga gator och allt stinkande avfall, här var allt friskt och fritt.

Ashton betraktar det nya området med vaken nyfikenhet och öppet intresse. Det liknar inte alls staden, inte ens himlen är likadan. Luften är bättre, marken är annorlunda. Allting är annorlunda, men på ett väldigt trevligt sätt. Egentligen går det nya som ett rus genom tretton-åringens kropp och det verkar knappt som att han kan få nog av den nya miljön.

"Visst är det vackert?" säger Fredsrika och ler och pekar på något en bit bort på en jättelik äng, "Det där är en ko, den får man mjölk och ost från. Du ska få smaka på äkta mjölk, den är underbar." ler hon och gissar att Asthon som alla stadsbarn aldrig dett en ko och inte vet vad det är.

Ashton betraktar det underliga kreaturet som står och tuggar, och tuggar, och tuggar. Det har stora ögon, fläckar över kroppen och det hänger något konstigt rosa under dess kropp. Den vänder huvudet mot Ashton som gömmer sig bakom Fredrika inom loppet av sekunder. Som om den skulle attackera honom eller något.

Fredrika kan inte låta bli att skratta åt Asthons reaktion, "Den är inte farlig, den är jättesnäll." ler hon lugnande till honom efter hon har slutat att skrattat och hämtat andan.