PRS Mellan Melissa Malfoy och Lolly0101

"Du har rätt" sa jag och ställde mig längst framme vid svenen för att se om min plan skulle funheta.

Det var en olidlig tystnad i ca 4 sek . ingen sa ett ord

Jag såg hur bödeln gick upp på scenen gill den unga pojken. Han fäste snaran runt hans hals och hjälpte honom att resa sig upp. Han fick gå upp på det lilla podiet under galgen. Allt var tyst. Jag såg skräcken lysa i pojkens ögon och hur gärnapaniken ville tränga fram.

Jag kunde knappt titta bödeln drog i snöret och ...

Jag såg hur podiet under pojken drogs bort, och snaran tunt hans hals srogs åt. Under de tio längsta sekunderna i hela mitt liv såg jag hur pojken blev rödare och rödare i ansiktet. Sedan brast snaran och pojken föll ner på scengolvet. Han tog flera flåsande och ansträngda andetag. Sedan reste han sig skakamde upp. Han såg stilla på publiken med rödgråtnaa ögon. Sedan sprang han ner för scenen och rusade genom publiken. På vägen stötte han till mig med armbågen. Han såg panikslaget på mig. Han trodde förmodligen att jag skulle bli rasande. Men han fortsatte springa. Jag vände mig om och sprang det snabbaste jag kunde efter honom.

Jag bara såg hur Amelia började springa , Sedan började jag . Jag hittade även hästarna på vägen ((Haha random... )

Jag märkte att Jag hade bättre kondition än vad jag brukade efter flera dagars resande. Jag började komma ikapp pojken framför mig nu. Jag tog tag i hans axel och stannade honom. Han vände sih om och såg på mig. Kag hade inte sett honom på nära håll innan men nu kunde jag granska honom ordentligt. Han hade mörkt lite rufsigt hår och smala mörka ögon. Han hade lite rikemanskläder, men de var smutsiga och slitna. Han såg inte ut att vara äldre än 12 år.Han såg på kniven i mitt bälte.
"Snälla" sa han med viskande och panikslagen röst. "Jag vill inte dö"
"Var inte dum" svarade jag "Du ska inte dö!"

(Typ så här ser pojken ut, fast utan ögonlappen)

(Ändrar att syldokka är en stor mustang !)

Jag kom med en liten stund ikapp . Hästarna bakom mig började trava och efter ett tag så kändes som att hästarna skulle springa över mig . När jag kom fram så stogd Amelia med pojken ,
"Hej !" Sa jag till Amelia

"Hej" sa jag när Miranda kom. Jag höll fortfarande den skräckslagna pojken i armen. Han andades snabbt och hans blick flackade mellan mig och Miranda.
"Ta det lugnt" sa jag och tog tag i hans andra hand. "Vi ska inte göra dig illa!! Varför tror du då att jag skulle ha skurit av repet till snaran?"
"Va!" utbrast pojken. "Var det du?"
"Så klart att det var jag dumbom" sa jag och skrattade nästan. "Jag kunde inte bara stå där och se dig dö. Du påminde så mycket om..." Det högg till av smärta när jag tänkte på min bror. "Du påminner så mycket om min bror, Samuel"
Plötsligt kände jag hur det snurrade runt i huvudet. Jag föll ihop på marken och jag kände hur varje nerv och varenda muskel i min kropp spändes. Var det dags för en av mina "Samuel-syner" igen?

( Aahahahah , vart va vi ? )