Mordet - Dramione

När kommer mer?

Ja,när kommer du att skriva mer??

BRA

Superbra!

meraaa

Hermine, nu får du faktiskt sluta leka player. Du kysser (Antagligen) snart en person vars bröllop du hjälper till att fixa.

Längtar, längtar, längtar och längtar efter nästa kapitel!!!

BRRRRRRAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Bra!

Tack för alla underbara kommentarer! ♥
Förlåt att jag inte har hunnit skriva så mycket den senaste tiden, har haft massa prov och sånt skit i skolan > Men här kommer ett långt kapitel

Kapitel 20

Hermione:

Massa tankar far genom huvudet när våra läppar närmade varandra. Vad håller jag på med?, tänkte jag sen och vände bort huvudet precis innan våra läppar möte varandra. Först Ron, sen började jag gilla Draco och nu Harry. Du måste skärpa dig! Jag tog snabbt det steg bakåt på balkongen och stirrade på Harry.
"Vad håller vi på med?", frågade jag honom, och gick med snabba steg mot dörren som ledde in till lägenheten, men en hand tog tag i min arm och hindrade mig.
"Släpp mig!", väste jag ursinnigt, men så tyst så att Ginny och Ron inte skulle höra det. Men Harry släppte inte och höll kvar mig i samma järngrepp.
"Sluta!", fortsatte jag väsa allt mer förtvivlad, och slog honom på handen, med min fria, för att han skulle släppa mig.
"Hermione", försökte han med mjuk och lugn röst, men jag vägrade lyssna.
"Släpp mig", viskade jag ynkligt och sjönk ihop på en rostig stol som stod ute på balkongen alldeles vid ingången. Jag var nära till tårar nu, men ville inte att Harry skulle se det. Så jag stirrade envist ner i balkong golvet. Harry satte sig på huk framför mig och släppte äntligen greppet om min hand. Min första tanke var att rusa upp och springa in i lägenheten, in till det trygga. Men det skulle sätt fånigt och varit pinsamt. Så jag satt kvar på stolen.
"Titta på mig", bad Harry, men jag stirrade envist ner i golvet, framför hans sko. Han suckade.
"Snälla". När jag fortfarande vägrade, tog han handen under min haka och tvingade mig att titta på honom.
"Vad är det?", snäste jag surt, och kände hur tårarna vällde upp i ögonen, utan att riktigt veta varför.
"Förlåt, jag vet inte vad som hände...", började Harry och tvekade innan han fortsatte "Jag vill inte att du ska tro att det är något mellan oss nu. Jag gjorde ett misstag, men jag kommer alltid älska Ginny. Okej?". Harry tittade ängsligt på mig för att se om jag hade tagit illa upp.
"Jag förstår vad du menar. Jag skulle aldrig älska dig, det är bara Ron som finns i mitt hjärta", svarade jag elakt, och såg hur det glimmade till i Harry ögon, och han såg nästan sårad ut för ett ögonblick, men sen försvann det. Inom mig stred mina känslor och det gjorde så fruktansvärt ont. Betydde jag verkligen inget för Harry? Inte ens det minsta lilla, hade han aldrig tänkt på mig som något annat än vän? Själv hade jag tänkt ge upp Ron för Harry en gång. Det var när Ron lämnade oss i jakt på horokroxorna(stavning?), och jag hade faktiskt nästan trott, eller hoppats på att han gillade mig då också. Och trots det hade gått så många år trodde jag att det fortfarande fanns något speciellt mellan oss, sen de veckorna vi letade ensamma. Inte för att jag hade tänkt på det särskilt mycket, men ändå. Jag suckade inom bords, och något gick i sönder inne i hjärtat, där Harrys plats hade varit. Det blev en pinsma tystnad, och båda stirrade ner i golvet utan att säga något.
"Vad bra, då förstår vi varandra", sa Harry tillslut och bröt den jobbiga tystnaden. Han vågade sig på ett blekt leende, men nådde inte ända vägen upp till ögonen. Harrys gröna ögon, som brukade blänka och se glada ut, var nu tomma. Vad hade jag nu gjort?, tänkte jag och tittade förtvivlat på honom. Jag hade säkert sårat honom ganska hårt. Han menade jo inget illa med det han sa, och sen ville jag att han skulle veta hur det kändes när han sa så. Så då sa jag något dumt. Ohhh! Varför skulle allt vara så komplicerat. Precis när jag tänkte be om förlåtelse, reste han säg upp.
"Det är väll bäst att gå in till de andra, de börjar snart undra var vi blir av"
"Ja", jag nappade snabbt på betet och reste mig upp. "Så lång tid tar det jo inte att röka en cigg"
"Exakt", Harry gav mig ett litet leende, men det var lika fejkat som det innan. Vi gick in, han först och jag efter. När jag hade gått in stängde han dörren och jag hade bara hunnit gå ett steg innan han sa mitt namn igen och jag stannade upp.
"Ja?", frågade jag
"Det här stannar väll mellan oss?", sa han med ett bedjande tonfall.
"Ja", sa jag igen och nickade. Aldrig i livet att jag skulle berätta för Ron att jag var nära på att kyssa hans bästis.
"Jag och Ginny är så lyckliga nu, vi sak gifta oss snart, och få en bebis. Så jag vill inte att det här ska förstöra allt vi har byggt upp. En sak till", Harry sänkte rösten. "Jag vill göra det lika mycket som dig i det ögonblicket", viskade han lågt och gav mig en sista blick innan han med självsäkra steg gick in i sovrummet där Ginny och Ron satt och skrattade.