Narnia

Sam följer med fru bäver in i tältet och somnar nästan genast. Dagen hade varit händelserik och träningen intensiv, hon var helt enkelt trött och somnade genast tungt.

När Andrew vaknade igen kändes det som att han inte sovit något alls. Han vaknade av att någon blåste i ett horn. Det lät hemskt men han var snabbt på fötter, tog tag i sina vapen och sprang ut ur tältet. Väl ute såg han att det måste vara soluppgång. Och bortom fältet skymtade han något som såg ut som något i rörelse. Först några sekunder senare förstod han att det var Vita Häxans så kallade arme.

Sam hörde hornet och kom snabbt ut med de andra medans hon spände på sig svärdet. När hon såg häxan och armen försvann färgen från hennes kinder och hon blev kritvit. Inte för armens skull, nej för häxans och de dar hon hölls fången, minnerna sköljde över henne och fru bäver kom oroligt fram till henne, hon såg förmodligen ut som hon skulle svimma vilken minut som helst.

När Andrew ser Sam, är hon så blek så Andrew tror först att hon är på väg att svimma. Han gick oroligt fram till henne, som även fru bäver hade gjort nu.
"Hur är det?" frågade Andrew, och höll försiktigt om henne, ifall hon skulle trilla omkull. Andrew förstod att det måste ha att göra med att Vita Häxan närmade sig, och att det förstås påverkade Sam då hon hade blivit torterad av henne tidigare. Eller ja, för några dagar sedan bara.

Sam ser på Andrew som kommer mot henne och sätter sig med darrande ben på marken och ser på honom. Hon drar ett djupt darrande andetag och säger sedan, "Återupplevde bara allt med häxan." sa hon svagt och nickade sedan, "Men det är bra, eller snart sa hon." och var fortfarande skakig av minnerna som hade sköljt över henne.

Andrew nickar. Han vill inte dra upp det för mycket, så hon slapp tänka på det alldeles för mycket. Och sedan får han de där tankarna om kriget. Tänk om han dör? Tänk om han faktiskt inte klarar sig igenom det här? Eller tänk om Sam inte klarar sig? Det gjorde honom alldeles nervös.

Sam ser alla rusta sig och Oreius gör truppera klara, "Ska vi ut i krig nu redan?" sa Sam och kände att hon borde skärpa sig och drog ett djupt andetag och ställde sig upp. "Allt bra mitt barn?" hör hon en djup röst säga och Aslan kommer fram till dem. "Jo, det är bra, nu." ler Sam och ser över de varelser so gör sig redo, redo för strid.

Då Aslan kom fram till dem, log Andrew emot Aslan. Inte för att han pratade med honom, men han nästan spred någon sorts glädje runt om sig. För han kände sig mycket gladare då han var i närheten. Oreius verkade göra trupper klara. Han kom sedan fram till dem och sa:
"Andrew, vi behöver dig bland bågskyttarna." Och med det sagt så får Andrew helt enkelt säga hej då till Sam och Aslan och gå iväg med Oreius, som berättar lite om vad bågskyttarna ska göra.

Sam ser efter Andrew och hoppas att det inte är sista gången hon får se honom vid liv, hur skulle hon klara sig då?
"Sam" skrek en i hennes trupp med de som bar svärd, eller som dvärgarna som bar yxor. Längst bak stod jätten Vimmleväder och såg lite dum och förvirrad ut, men jättar var inte särskilt smarta hade hon lärt sig men modiga som få var de.

Andrew blev försedd med en sköld. Ifall han skulle vara tvungen att ge sig in i slagfältet skulle han alltid ha den till hands, så han inte kunde bli mördad alldeles för enkelt. Sedan blev han placerad någonstans i mitten av hela ledet, efter att de intagit sina positioner så skulle de vänta. Och vänta. Det dröjde kanske en timme innan Oreius gapade "Avfyra pilarna!", vilket fick Andrew att släppa strängen på noll tid och försökte följa den med blicken. Men han tappade bort vilken som var hans i virr varret av pilar. Fast alla pilar träffade någon i Vita Häxans arme, som nu gick fullskaligt på hans 'kamrater', och därmed också Sam.