Någon som vill rolla?

Jag lägger handen på Zoeys axel.

"Zo,vem är martin?

Zoey tittar ner på sina fötter. Kommer ihåg vad hon brukade säga till sig själv. Var kall. Vis inga känslor. Känslor som inte syns finns inte. Martin syns inte. Han finns inte. Det här är bara en dum berättelse. 'Martin....han...' hinner Zoey säga, men rösten stocka sig och Zoey kan nästan inte prata mer. Hon börjar snyfta förtvivlat, ingen borde se henne så här. 'Jag skäms, skäms så mycket! Jag skäms och jag kan inte göra något åt det. Gud vad jag skäms!' snyft-viskar Zo.

Lia kramar om Zoey. "Vill du berätta?" frågar hon och stryker handen över hennes rygg.

När Lia strycker henne över ryggen känner hon sig lugnare. Hon tar ett djupt och darrigt andetag. Och berättar, allt. Hur de träffades, våldtäckten, hur han gömde sig efter att Zo ringt polisen, då hade hon bara blivit misshandlad, hur han kom tillbaka och tog hennes jungfrudom mot hennes vilja, allt. Och hela tiden viskade hon, grät mer och mer, rev sig själv och skakade något förfärligt.

"åh Zo!" viskar Lia nästan ohörbart och kramar henne hårdare. Hon fäller några tårar själv. Tänk hur dåligt hon har haft det.

När Zoey berättat allt som finns att berätta sitter hon bara där och stirrar tomt framför sig, händerna darrar i hennes knä. 'Kan...kan ni säga till Snape att...att jag inte kommer till lektionen sen?' mumlar hon sedan. Hon glider av bänken de sitter på och börjar springa mot skogen.

"Snape...Snape är på sjukhuset.sa jag lågt

Zoey stannar upp samtidigt som det. Det är högt och brett, har sex smala, pinniga, håriga ben. Och det har en enorm mun med vassa tänder i flera rader. Dess andedräkt är förfärlig. Zoey skriker. För högt. Och det, eller nåja, den ryter, och börjar gå närmar Zo.

"Nej!" skriker Lia och ställer sig framför Zo. Hon går närmare den och hytter med fingret.

Jag springer mot det.

"Avada kedavra,skriker jag.