LotR privatroll mellan Tamburlaine och Dragon Fantasy

Tamara log bara kvar då lorden slungades från henne och en kvinna kom fram till henne och la varsamt lakanet över henne. När lorden dog, eller när Daeron drog av han ringen släpptes äntligen förtrållningen och kontrollen av henne och Tamara kom äntligen upp till ytan och blev sig själv. Men hon vart inte sig själv eller den hon brukade vara. När allt hade släppt kunde hon inte återfå sin vanliga självkontroll, och Tamara kände hur tårarna började strömma ner för kinderna. Tårarna som hon hade hållt inne med under hela sin uppväxt. Hon darrade under lakanet som den okända kvinnan lagt över henne och kröp ihop och gjorde sig liten. Hon hade vart med om det en gång till och även denna hade satt skräck i henne. Kvinnan mummlade tröstande ord och strök henne lugnande över håret.

Daeron betraktade kvinnorna någon sekund medan han lade ringen i fickan. Hatet och rädslan började ge med sig, och Daeron kände sig skamsen.
"Vi måste ge oss av", sade han slutligen och gick fram till Tamara och Antonia. "De kommer att märka vakterna snart." Han såg sig om efter Tamaras klänning. Hon skulle inte hinna klä på sig den, men underklänningen var en simpel sak, och Daeron räckte den åt Antonia så hon kunde dra den över Tamaras huvud. Han vände bort blicken, för att inte se något, men också för att inte behöva se på tårarna. Det var oroande att se Tamara gråta.
Då hon hade underklänningen på sig gick Daeron fram.
"Vet du någon sidoväg ut härifrån?" frågade han av Antonia, som nickade. "Kan du gå själv?" sade han sedan lägre, mer oroat åt Tamara.

Tamara lät henne dra på sig underklänningen, men hon hjälpte inte till av egen vilja, hon orkade helt enkelt inte eller brydde sig inte längre. Då Daeron kom fram till henne hade hon inte slutat att gråta, men de rann nu bara tyst efter kinderna. Vid hans fråga lyfte hon inte ens huvudet till svar och inte svarade hon heller. Hon hörde hans fråga, men det var som hon inte orkade svara ens. Nej, kunde de inte bara låta henne ligga här? Så hon sakta kunde få dö eller något? Varför hade hon ens gått med på detta? Hon hade inte kunnat göra något åt det, inte kunnat skydda sig alls mot lorden. Det var som förra gången men ändå inte, skulle hon ens komma över det?

Tamara svarade inte, och Daeron tog det som ett nej. Så varsamt lyfte han upp henne och hoppades på att hon inte skulle dra sig loss. Men hon verkade ha tappat all förmåga att kämpa imot.
Antonia ledde dem ut ur slottet, och Daeron vacklade inte under Tamaras tyngd, även om han kände sig svag. All mgi utan hjälp av staven som han utfört den dagen hade sina krav.
Ingen såg dem då de lämnade slottet genom en sidoport. Antonia erbjöd sig att hämta deras hästar, och den gången kom Daeron ihåg att ge rätt namn. Hon sprang iväg, och Daeron lade försiktigt ner Tamara på egna ben i skuggan av muren.
"Allt är bra nu", mumlade han, utan att veta vad han borde göra.

Tamara gjorde inget ljud ifrån sig eller rörde sig över huvudtaget då Daeron bar henne. Vilket i vanliga fall aldrig skulle ske då hon satte en ära i att klara allt själv och aldrig ville ta hjälp av någon. Men hon hade tappat allt detta och lät sig bara följas med. Hennes tårar slutade tillsist att rinna då hon äntligen kände den kyliga nattluften ute. Då kvinnan försvann och Daeron la henne ner på marken kröp hon åter ihop i sittande ställning och drog benen under sig upp till hakan och kramade om dem. Hon hörde Daeron, men orden lugnade henne bara ytterst lite, som om inget nådde fram till henne längre. Men så hör hon och för första gången ger hon ifrån sig någon reaktion överhuvudtaget, Nyx gnäggningar och de kom närmare. Hon ser upp och ser sin häst, sin vän komma emot henne ledd av kvinnan som också har Daerons häst.

Daeron drog frustrerat fingrarna genom sitt hår, men då de hörde hovslag lyfte han händerna, färdig att försvara sig själv och Tamara. Men det var bara Antonia, Daeron tog hästarna från henne och hjälpte Tamara upp på Nyx rygg. Sedan vände han sig till Antonia med ett tvunget leende.
"Du är ingen baron", konstaterade hon med ett snett leende. Daeron skakade på huvudet.
"Tack för allt. Du borde gå tillbaka in innan du saknas." Antonia nickade, och kramade sedan om Daeron.
"Kanske vi träffas igen." Och så gick hon. Daeron såg efter henne, men hoppade snabbt upp på Horus och tog Nyx tyglar i handen. De hade varit kloka och packat alla saker med sig då de gav sig av på morgonen. Nu skyndade Daeron på Horus och styrde hästarna mot stadsporten.

Tamara kände sig lugnad då hon kände Nyx varma kropp under sig, hon hade närvaro nog att hålla sig fast på sadeln så hon inte föll av då de begav sig mot stadsporten. När de kom fram kom en sömnig vakt ut men med en enda blick på Tamara släppte han förbi dem. Hon såg väll så oskyldig ut som någon kunde göra, med det blonda håret utsläppt och i den vita underklänningen, så de tänkte nog att de inte kunde vara något hot från staden. Hon satt nu bara på sadeln, med blicken fram men reagerade ine på något, men hon visste att de sluppit ut ur staden.

De red genom hela natten utan att tala. Daeron kastade i mellan oroade blickar på Tamara, men han sade ingenting. Först då horisonten började färgas ljusröd av den stigande solen bad han Horus stanna.
De hade inte följt någon väg, utan ridit rakt ut i vildmarken. De skulle snart in i en stor skog, men för tillfället gjorde de läger vid en björkdunge, som växt sig runt några stenbumlingar. Där var de väl dolda för nyfikna blickar, men Daeron ville inte riskera en eld.
Han kunde inte medge det då Tamara var i så dåligt skick, men han var urtrött efter all magi han utfört föregående dygn, plus den långa ritten.
Daeron grävde fram bröd och ost ur sin förpackning, och bredd ut filtarna för Tamara att sätta sig på. Sen såg han sig villrådigt omkring, och lät blicken slutligen falla på henne.
"Behöver du något?" undrade han försiktigt

Tamara satte sig ner på gräset och drog en filt om sig, hon såg på maten Daeron hade tagit fram men ignorerarde den med. När Daeron tilltalade henne skakade hon på huvudet till svar. Han såg trött ut, hur mycket magi hade han egentligen utfört? Tamara visste att han kunde bli riktigt slut av att utföra mycket magi. Hon pekade på filten vid sig och sa "Sov" det var de första ord hon uttalade sen det hemska. Tamara skulle ändå inte kunna sova och hon skulle lika gärna kunna hålla vakt. Antingen kunde hon väcka honom eller ta hand om fara hotade själv. Hon drog fram en av de dolkar hon alltid hade på sig, denna gång fast vid hennes ben.
Hon såg upp på Daeron och försökte på sig ett leende som misslyckades helt. Sedan drog hon åter filten om sig och såg bara rakt fram med glasartad blick, hon hade åter fallit i sina dystra tankar.

Daeron hade ingen aptit, så han packade undan maten igen och lade sig sedan på marken, då Tamaras uppmärksamhet åter vändes bort från honom. Han klädde av sig jackan och den fina västen, lämnade endast den vita, lösa tunikan på sig då han började sova. Hans kropp var alldeles slutkörd, och likaså hans själ, så det tog inte länge innan han somnade.
Han jagades av en mardröm, dr Tamaras skrik ekade bakom låsta dörrar, men varje gång han kom in i ett nytt rum var hon inte där, utan längre bort. Solen hade knappt stigit då han vaknade med ett ryck och märkte att han andades tungt. Daeron öppnade ögonen och fick syn på Tamara, och synen lugnade honom. Så han stängde åter ögonen och somnade om, den här gången utan att drömma eller reagera på något i sin omgivning. Senast han utfört så mycket magi utan staven hade han sovit två hela dygn i sträck för att återhämta sig.