Lily~James - Always and forever [SV]

Gud va sorgligt sitter och gråter och lyssnar på någon depp låt! Men jätte bra kapitel som vanligt

Naawwwww ♥ Stackars James...


REMUS!!!!!!!!!!!!! XDXDXD

Jag lovar att jag sitter här och gråter. Så otroligt sorgligt men ändå ett fantastiskt kapitel.

Stackars James

ÅÅH GUD VAD SORLIGT!!!!

Supersorgligt men jättebra!

Stackars James! Men ändå, Supermegafoxieazomehot kapitel!

Det här kapitlet var både jättebra och jättesorgligt!

"snyft"JÄTTE BRA!!!!!!

Ånej, jag fick er att gråta


Nu lägger jag ut en liten random text jag skrev nyss. Den har ingenting med Harry Potter alls att göra, men allting är sant och jag skrev den för att tja, det är en ganska rolig historia faktiskt läs om ni vill. (Om ni vill hoppa direkt till det lite roliga, skippa första stycket)


När jag var två år flyttade vi till Torpa. Torpa var en liten by skulle man kunna säga, där fanns sex gator (Tallåsvägen, Björkåsvägen, Granåsvägen, Ekåsvägen, Lärkåsvägen och Pilåsvägen, där jag bodde.)
Man kände de flesta som bodde där, eftersom det var ca 100 människor som bodde på en halv kvadratkilometer…
Jag och min familj bodde i drömhuset. Det var ett ganska stort, mörkblått hus med vita knutar och vit betongggrund. Eftersom huset låg i en backe var det så att huvudentrén låg på övervåningen och sedan fanns ett trappa nedåt. Detta är ju inte så vanligt, det brukar ofta vara att man går inte på nedervåningen och så finns det en trappa uppåt. Annars betyder det ju att nedervåningen ligger under marken…
Huset hade en stor balkong, med vitmålat staket. Eftersom huset som sagt låg i en backe, var det en liten grusväg för att komma upp till parkeringen.
Längs med grusvägen stod det vackra kandelabrar, vita och såna där gammeldags, med fem lyktor och massa ’’snirklar’’. Det var som sådana lyktor man kan vänta sig få läsa om i Narnia.
I trädgården stod också två träd med japansk körsbärsblom en rabatt med blommor och buskar samt tre rabatter på andra sidan huset – två för blommor och en för grönsaker och sånt.
Just det – i vår trädgård fanns det äppelträd, päronträd, plommonträd, körsbärsträd, vinbärsbuskar, hallonbuskar, björnbärsbuskar, jordgubbar, smultron, fläder, krusbär, blåbär, rabarber och vindruvor. Så blev man utelåst var hungern knappast det man skulle oroa sig för först…
I trädgården stod också en jättestor björk. Bakom björken låg ett berg – berget låg inte i vår trädgård, men för att gå upp på berget behövde man vara i vår trädgård. Alltså var det ingen förutom jag som upptäckte att man faktiskt kunde gå upp på det! Jag märkte det inte förrän jag var åtta år gammal.
Från berget hade man utkik över hela Torpa – man såg verkligen alla husen.
Mötesplatser i byn var lekplatsen – en stor gräsplan där alla firade midsommar. Det var ingen vidare lekplats egentligen, där fanns ett par gungor och en sandlåda.
Den andra hette diamanten. Det var ett ställe som man ’’inte bara råka se när man gick förbi.’’
För att komma till diamanten behövde man gå upp för en brant backe, och igenom massor av snår. Jag visste bara om det för att min mamma var med i styrelsen, och det var deras ’’mötesplats’’.
Diamanten var ett hus med fem knutar – ett lusthus helt enkelt. Ett väldigt stort ett. Utanför stod några bänkar, där jag och mina vänner brukade ha picknick.
Under de åtta år som jag bodde i Torpa var jag ute det mesta av min lediga tid – tillsammans med mina vänner utforskade vi, upptäckte nya ställen och platser vi aldrig varit på.
(Jag är trots detta säker på att vi inte ens upptäcke hälften –runt själva byn där alla bodde fanns det skog, stigar, grottor, kullar, berg, kojor…)
Jag kan berätta om ett ställe vi hittade;
Det fanns ett ställe som kallades Soptippen. Egentligen var det ingen soptipp, utan mer en kompost, med högar av grus och folks gamla julgranar. En dag var vi där och lekte – Anna, Kalle, Filip och jag, och plötsligt tog någon – jag har för mig att det var Kalle – ett steg för mycket bakåt. Han ramlade helt enkelt ner någonstans där vi inte visste att det gick att ramla ner. Vi klättrade såklart ner efter honom, och det visade sig att stället där han ramlat ner var som en helt annan värld – det låg UNDER soptippen. Vi fick syn på en stig och följde den, när vi plötsligt kom fram till en koja. Vi blev inte glada, för om en koja stod där betydde det såklart att vi inte var de enda som upptäckt platsen. Men vi gick närmare, och vi förstod att kojan måste ha stått där länge. Den var så gott som sönder – plankor låg överallt och den plastskiva som måste ha varit ett tak hade antagligen blåst av.
Hur som helst gick vi in, och det visade sig att vi hade haft rätt om att den stått där länge.
’’Joel och Sophie – 1981’’ stod det på insidan. Vår första tanke var att någon tyckte det var kul att skriva att det var äldre än de var – men Joel och Sophie, vilka de än var, hade nog faktiskt inte skojat.
Vi hittade en liten låda i kojan – i den låg massor av gamla cigarettpaket, söndermöglat godis och tidningar. Tidningar från 1980 till 1983.
Det var nog den coolaste upptäckt vi gjort.

Nu ska jag inte gå in på detaljer på nästa ämne – då kommer jag aldrig fram till huvudämnet.
Hur som helst, 2008 var det allt annat än lugnt i Torpa. Jag och mina vänner lade märke till en läskig gubbe i blå overall som gick runt dagarna i ända och puttade en soptunna framför sig. Han tog kort överallt – han tog kort på oss när vi gick förbi. Det var inget som lite mindre barn inbillar sig – en dag vaknar jag och Anna efter att ha sovit över hos henne – och finner att gubben står utanför hennes fönster och tar kort på oss genom fönstret – när vi ligger och sover. Ingen trodde på oss. Inte förrän vi ställde oss allihop på balkongen – Hon, hennes föräldrar, Kalle, som var hennes bror, och jag – och tittade ner trodde de på oss. Det gick fotspår från vägen ner till hennes fönster – som sedan hade vänt och sprungit tillbaka.
Stora fotspår.

Nu går vi äntligen in på det som var meningen med denna texten – torpet.
2009 gjorde vi ännu en spännande upptäckt – vi gick upp för en backe vi inte varit på – och fann ännu en helt ny värld. Där fanns skogar, gläntor, ängar och ett torp.
Torpet var inte så stort, men det såg väldigt gammalt ut. Vi var säkra på att ingen bodde där så vi ryckte lite i dörren som stod på glänt. Där inne fanns en säng, en stol, ett litet kök med skåp och sådant. Vi öppnade försiktigt skåpen, och hittade precis vad en vanlig familj skulle kunna ha i sina skåp, tallrikar, glas, bestick. Vi hittade också en burk ögonkakao.
Det fanns ett skåp till – det innehöll en stor, svensk flagga och några tidningar.
Tidningarna var väldigt gamla, från sextiotalet.
Vi skulle ju kunnat säga det till någon – det var ju ingen dålig upptäckt vi hade gjort här inte. Men vi bestämde oss för att låta det vara vår egen hemlighet.


Idag, tre år senare, den 15 augusti 2012, två år efter att jag flyttat från torpa, går jag ner i köket. Jag är trött, gnuggar mig i ögonen och tar upp en tidning från köksbordet på måfå.
På framsidan är en bild på en dörr, och en man som bär ut gamla grejer.
Under bilden står följande;

Hans-Olof Inghammar visar upp en vasskam, en kälke och en högaffel, alla fjorda av Elias Henriksson. I huset, som nu kallas ’’Emmastugan’’ bodde Emma Henriksson i över 80 år. Hon flyttade in med sina föräldrar 1896 och hade aldrig el eller rinnande vatten i stugan. Sidan fyra.

Jag bläddrar fram till sidan fyra. Här finns nästan ett helt uppslag om Emmastugan. En stor bild – på vårt torp.

’’Avlång gamla stuga vid vägens slut’’ lyder rubriken tvärs över uppslaget. Massor av små bilder på sängen vi sett och stolen som stod i ett hörn.

Jag har inte längre någon kontakt med någon av de som var mina bästa vänner. Anna och Kalle flyttade, sedan flyttade jag samma år, och tillsist flyttade Filip några månader senare.

Men jag är säker på att de läser tidningen, och just nu sitter och har ett hemligt leende på läpparna precis som jag.