Ännu ett awesome Mugglis games

Tack för alla fina kommentarer, de är så viktiga när man skriver. Här kommer nästa.

Kapitel 4

Jag vaknade upp tidigt, vid åtta tiden. Jag hade bara sovit tre timmar, så man kan säga att jag var trött. Jag gick upp och byte om, tog bort rullgardinerna, det var så häftigt att titta ut. Solen höll på att gå upp. Man såg några hus på kullar. Vi var nog i ettan eller tvåan. Jag visste inte, allt jag visste var att det var vackert. Vackert var det verkligen. Man såg alla husen och ängarna, kullarna och allt annat som finns. Och så soluppgången. Det vackraste av allt. Jag stod där ett tag och fantiserade mig bort, långt långt bort. Mot en värld utan några Hungerspel. Mot en rättvis värld. När jag hade stått där ett tag kom en stum med ett meddelande till mig. Det stod att det var frukost på en liten lapp. Det syntes att det var Petra som hade skrivit den, den var så prydlig. Jag gick ut utan att bry mig om den stumme. Det ville jag, men jag visste att jag skulle hamna i trubbel då.

Väl i matsalen så var jag sist igen, de andra såg ut att ha väntat ett bra tag på mig, precis som dagen innan. Al log mot mig, Petra satt och försökte se fin ut och Haymitch. Ja han var bakis helt enkelt.

-Godmorgon Tonks. sa Petra tillgjort.
-Godmorgon. sa jag ungefär lika tillgjort.
-Haymitch, kan jag få några av de där råden nu?
-Ja, överlev. Han skrattade och drack lite mer. Han hade tydligen glömt vad han sa igår. Men han skulle väl komma ihåg det någon gång, hoppas jag.

Sen kom frukosten in. Det var en buffé med allt man någonsin hade velat ha på ett frukostbord. Det var så mycket så att det nästan var helt omöjligt att förklara, och äta.

-Har ni sovit gott? frågade Petra.
-Tja, inte så vidare. sa jag sömnigt.
-Inte jag heller. sa Al snabbt.
-Det är fullkomligt normalt. Jag har aldrig mött någon Deltagare som sovit gått just den här natten.
-Jag tänkte att vi kunde gå igenom dagens schema. sa Petra och för första gången under hela resan såg hon riktigt glad ut.
-10:00 är tåget framme vid en station. Därifrån ska vi åka och hälsa till publiken tills 10:30 när vi är framme. Där framme hjälper era assistenter er. Era stylister kommer ni träffa där. De kommer att ta hand om er. Sedan vid 19:00 så börjar invigningen. Fler instruktioner får ni av era stylister där framme. Ikväll ses vi och äter tillsammans. Hängde ni med?
-Ehh, ja. sa jag tvekande. I själva verket sa hade jag knappt lyssnat. Det kändes så ointressant. Jag hade fattat vad vi skulle gör idag. Men exakta klockslag? Nej det hade jag inte kommit ihåg. Jag hade aldrig riktigt brytt mig om klockslag. Kanske skulle Petra få mig att göra det.

-Ja det blir jätte bra. sa Al. Sen titta han på mig och vi skakade båda lite diskret på våra huvuden.
-Vad bra, alla säger att jag är så bra på att gör scheman *fniss fniss*

Vi satt alla och åt ett tag till, och pratade lite ointresserat med varandra. Det kändes fel. Jag satt nu och pratade med en fullfrämling, en huvudstadsbo och min bästa vän. En konstig blandning var vi. Och så var vi på väg mot huvudstaden. Ett ställe där jag hoppades jag skulle slippa åka till. Det fejka paradiset som varje år tog 23 barns liv. Ganska udda ställe när man tänker på det. Vi satt ett tag till och pratade ointresserat tills Petra flög upp ur stolen.
-Vi åker igenom huvudstaden om 5 minuter! hennes röst var panikartad.
-Barn, gå in på era rum och vinka därifrån. NU!

Vi gjorde som hon sa för det var vi tvungna, för att få sponsorer.

Alldeles riktigt så när jag kom in i mitt rum så höll vi på att lämna stationen. Jag fixade till håret och ställde mig i fönstret.

BOOM! Stationen hade varit grå och brun men nu såg man folk överallt med extremt färgglada färger samt en stad av färg. Alla försökte ta på rutan för att få känna på mig. Jag skickade slängkyssar och var fjantig. Det var väl det de ville, antar jag. Jag hade en klänning på mig och började därför snurra runt, runt och runt. Jag kunde inte se publiken. Men jag kunde nästan höra dem, trots att det var meningen att man inte skulle kunna höra in. Jag slutade efter en stund. Rädd att jag blivit yr och fortsatte sen att vinka, ge slängkyssar och niga. Väl framme vid en annan station så var jag slut. Jag hade aldrig sett så mycket mycket folk, så mycket färger. Och absolut aldrig några som var så glada som huvudstads borna. Jag gick ut ur rummets för att komma ut i den friska luften. Jag möte Al ute i korridoren. Han såg lika trött och chockad ut som jag kände mig.

-Det där var galet. sa han.
-Ja verkligen.
-Ganska irriterande också. Alla tittar på en. Kändes så konstigt.
-Håller med, och jag blev så yr. Jag snurrade ett tag.
-Snurrade? Vem var det som sa att man inte skulle smöra.
-För dem ja, men huvudstadsbor är en annan sak.
-Jaja, då går vi väl ut då.
-Jag antar det.

Det var så skönt att gå ut att äntligen få känna den friska luften i hela mig. Om man nu kan kalla huvudstadens luft för frisk...

superbra, förästen tänkte jag på att du skrev jätte bra istället för jättebra. inget jag stör mig på men så att du vet till nästa gång.

AWESOME

Oj, skriver så snabbt att det blir fel ibland. Tack för att du sa till

Ja särskrivning är svårt ibland när det går fort.

Jättebra skrivet

Jättebra

superduper ultramega awzome

Super! Men när kommer jag igen? ._. *smått ego*

Jag kommer ha med alla på invigningen. Fast det kommer bli mest Tonks...