Hunger Games....Sweden (Rollspel)

"Visst, bär blir jätte bra" säger jag och tittar upp. Jag möter Ryans blick för att sedan maka mig närmare så att jag når bären. Jag tittar på bären.

Jag ler. Det känns bra att ha Annie här. Jag vet inte ifall jag hade klarat det här då, sorgen, ångern, allt. Det känns så mycket lättare när man är två även fast vi inte känner varandra så bra. Det känns som isen imellan dem inte riktigt är bruten än.

Jag ler lite tillbaks mot Ryan. Vi äter av bären. "Ska vi röra på oss, kanske?" säger jag och ställer mig upp. Solen hade rört sig en bit upp på himmlen nu.

"Okej"
Jag ställer mig upp och tar täten in i skogen. Gräset blir högre och högre. Jag tittar ner i det för att hitta vilka otrevligheter som kan tänkas finnas där. Medans jag gör det ser jag att jag lyckats samla på mig en fästing på smalbenet. Jag stannar upp och tar ett stadigt grepp om den och rycker bort den.

Jag stannar när Ryan gör det. "Vad gör..." hinner jag säga innan jag ser att han tar bort en fästing från benet. "aha" Jag tittar ner på mina egna ben men ser inget. Vi fortsätter gå och gräset blir allt högre och högre. Jag stannar. " Du Ryan, jag ser inga träd längre" Jag hoppar för att se över gräset. Jag får en snabb skymt av skogen en bit bort. "Vi hat lämmnat skogen, vi är på något sorts fält"

"Ducka!" är allt jag hinner skrika innan en pil skjuts iväg mot oss. Jag hinner precis ducka innan pilen susar förbi över mig.

Innan jag hinner reagera så får jag pilen i axeln. Jag sluter ögonen och faller ner på knä. Jag öppnar ögonen och drar ut pilen. Det börjar rinna blod, men det verkar inte vara så djupt. Men det gör ont. Som tur var det vänster och inte höger. Jag drar mitt svärd och ser mig omkring.

Jag spänner bågen och spanar försiktigt ut över ängen över gräset. Men ingen syns till. Jag vrider försiktigt huvudet åt Annies håll. Snälla låt henne inte vara död, snälla säg att hon lever. Jag pustar ut. Hon lever i alla fall fast hon blöder förskräckligt mycket i vänstra axeln. Jag ålar mig fram till henne. Tar fram sovsäcken och lindar in axeln med den.

Jag står fortfarande på knä med svärdet i handen när Ryan kommer och knyter fast sovsäcken runt mitt sår. "Tack" viskar jag och min röst är ostadig. Jag tar ett djupt andetag och ställer mig upp. Jag snurrar runt för att se om det finns någon där. Men jag ser ingen. Vem kan det ha varti som sköt?

Jag forsätter spana omkring mig men det tjänar inget till, vem det nu var som sköt är den borta.
"Vi sticker" viskar jag i Annies öra.