The Flower Games [SV]

Nymfadora Tonks: Som sagt, ta så lång tid på dig som du behöver. Vi väntar

Tack ska du ha ♥
Jag har skrivit lite mindre än halva kapitlet nu

Oooo, i am happy ♥

Fallet

Lupinfan slöt ögonen, det hade varit två ansikten han sett på himlen.
MadEye Moody och Lisen563.
Nu ville han sova och hoppas på att inget djur skulle stulit den frukt han hade samlat ihop vid solnedgången.
Han la sig så utsträckt han vågade på grenen och försökte sova.
Men det gick inte bra, allt var så ljust.
För ljust.
Han satte sig upp, fanns det något som inte lös?
Han sneglade mot stället där han gömt sin frukt, drygt två meter över sig.
Nej, ingenting.
Han började famla sig upp och kände snart frukten, den fanns där.
Men lös inte, perfekt.
Han tog en mandarin och började skala den.
När han ätit upp den, efter att få spotta ut många kärnor, tog han mandarin skalet.
Han drog av en av de långsmala löven från trädet han satt i.
Han gjorde två små hål i skalet, ett vit varje kort sida.
Sedan fäste han det långa lövet ,som påminde mycket om ett grässtrå, i hålen och satte sedan mandarin skalet över ögonen.
Som en ögonbindel.
Nu kunde han sova, å vad skönt.
Han la sig ner över grenen igen och somnade nästan omedelbart.


LauraTree sög ut den sista benmärgen ur ett av fågelns vingben och la det sedan på den lilla högen men ben som hon hade byggt upp.
Hon tittade på benhögen, hon kunde göra dem till spjutspetsar, om hon slipade dem till lagom storlek.
Så hon började slipa dem mot stenblocket hon suttit på när hon åt.
En halv spjutspets senare kom hon att tänka på fjädrarna, de lila och blå fjädrarna som hade klätt fågeln i en vacker skrud.
Hon reste sig upp och började samla ihop de fjädrar som inte blåst iväg för långt.
Hon stoppade fjädrarna i sina kängor och gick sedan tillbaka till spjutspetsen och stenblocket.
Det var varmt.
Hon funderade på att ta ett dopp i floden, men hon bestämde sig för att jobba klart först.
När hon slipat fram en spjutspets och en knivliknande sak så började hon leta efter ett ställe i floden som hon skulle bottna i.
Hon kom fram till ett väldigt strömt ställe.
Hon bottnade absolut inte där, men hon stannade ändå. Om det fanns någon typ av farliga djur i vattnet, vilket det med säkerhet fanns, så var det för strömt för dem här.
Hon skar loss en lian med sin hemmagjorda kniv och fäste den i sitt bälte.
Sedan satte hon fast den andra änden i en bastant trädgren som stack ut över floden.
Hon kände det svalkande vattnet mot sin varma hud och suckade av lättnad, det var skönt.
Hon tvättade sig i ansiktet och skulle just börja ta av sig kläderna för att tvätta dem när hon hörde hur en känga sättas ner på en sten eller kanske en trädbit.
Hon snodde runt men hann inte se mer än ryggen på personen hon hört.


ronnyponny pekade på lianen som var bunden runt grenen.
”Vi kapar den.” Viskade hon till PotterHunger.
”Okej.”
De började hjälpas åt att såga igenom den starka lianen med kniven som de hade.
ronnyponny var den som fick av repet.
Men LauraTree hade tagit sig upp på land en liten bit, ronnyponny fick dra för att hon skulle falla ner i vattnet igen.
Strömmen var så stark att den drog ronnyponny från grenen, i sista sekund fick PotterHunger tag i hennes hand, den hon höll kniven i.
PotterHunger gav ifrån sig ett litet skrik när hon fick ett sår från handleden till tummen, men hon höll kvar i ronnyponny.
”Släpp mig. Vi kan ändå inte döda varandra, jag dödar henne och så ses vi kanske.” ronnyponny fick tårar i ögonen när hon sa orden till PotterHunger.
”Nej, jag släpper dig inte.” PotterHunger fick också tårar i ögonen men hon försökte att hålla bliken klar.
”Jag kan skära loss dig från lianen.” PotterHunger nickade mot lianen som trasslat in sig i ronnyponnys ben.
”Nej, det går inte. Släpp taget, snälla jag ber dig.”
”Men du får ta kniven.” ronnyponny försökte få [/user]PotterHunger[/user] att ta emot kniven.
”Nej, du ska ju slåss nu, du behöver den.” PotterHunger försökte att övertyga sin vän.
”AJ!” ronnyponny skrek till.
LauraTree hade lyckats klänga sig upp ur strömmarna och hade bitit sig fast i ronnyponnys ena ben.
”Ta den!” ronnyponny stack fast kniven i grenen och ryckte sedan bort PotterHungers grepp.


De störtade fram och tillbaka mellan flodväggarna, slog emot stenar och träd och brottades hela tiden.
Den som var i överläge var också den som fick luft och kunde andas, men plötsligt fick den en kallsup och den andra personen kunde andas.
ronnyponny och LauraTree slogs som två gröna mambor.
Slingrade runt varandra, försökte strypa varandra och få luft med jämna mellanrum.
Men snart blev de trötta och försökte båda två att ta sig upp ur floden.
Men så fort någon av dem fick tag i något så tog den andra tag i någon kroppsdel på den första och då orkade hon inte dra sig upp och det resulterade i att de båda slängdes in i flodbanken på andra sidan och fortsatte sin hemska resa fram mellan djungeln.
En gång såg ronnyponny ett ansikte på stranden, men hon kunde inte avgöra vem det var.
Snart var de båda helt utmattade och brydde sig inte om den andra, de försökte bara att hålla sig kvar vid livet.
Andas, in och ut, in och ut.


Soda svalde och började lina av bandaget som satt runt hennes överarm.
Det var mörkt brunt, genomblött av blod.
Men hon levde, tack vare bandaget och Solkatten.
När bandaget låg på i en kittel med kokande vatten och Soda rengjort jacket började hon att leta efter något vapen hon kunde bära.
Hon var ju karriärist nu.
Hon hittade ett kort svärd som hon förtjust fäste i bältet, sedan började hon undersöka ett kitt med kastknivar.
Hmm, det verkade användbart att ha.
Hon började klä insidan av sin jacka, byxbenen, kängorna och bältet med knivar i olika storlekar.
Hon försökte dölja dem så bra hon kunde.
Om hin hade jackan stängd syntes bara dem i bältet.
Bra! Hon hade bara tre knivar i bältet.


Ekkiis gick till tältet för att slipa sin dolk, nu ville hon döda någon.
MissBlack och Zmaragd, det var bara två.
Hon ville döda flera, minst fyra eller i alla fall tre.
Hon bestämde sig för att döda någon denna dag.
En, kunde det vara så svårt.
Hon gick mot de andra karriäristerna för att säga att hon tyckte det var på tiden att leta rätt på några små ynkliga deltagare.
”Hörni allihop!” Hon ställde sig på en campingstol.
Soda och Solkatten tittade upp från Sodas sår och kisade mot Ekkiis som hade solen i ryggen.
The Noble Lion tittade ut från en trave med kartonger som Ekkiis trodde innehöll livsmedel av olika slag.
”Vad ska vi göra nu då?” Viskade Solkatten sarkastiskt men Ekkiis brydde sig inte om henne.
”Vi är fyra stycken, fyra av elva.
Folk dör som flugor där ute i djungeln, och vi bara sitter här och tittar på.
De kanske också har skapat en pakt nu. Vi vet ingenting om dem.
De kanske kommer mitt i natten och dödar oss alla.”
”Och som om vi bryr oss om de dör som flugor eller inte.” Viskade Solkatten och Soda skrattade.
”Jag menar allvar.” Sa Ekkiis och Soda slutade genast skratta.
”Okej, så vad tycker du att vi ska göra?” Undrade The Noble Lion.
”Vi ska smyga oss på dem, allihopa.
Döda dem en efter en, en mot fyra. Fattar ni?” Ekkiis väntade inte på svar utan klev ner från stolen.
”Packa ihop det ni behöver. Vapen, mycket vapen, vi kommer kanske inte tillbaka hit.
Vatten, kom ihåg att vi bara kan dricka regnvatten, mat och något varmt så att vi inte fryser på natten.”
Hon började genast att packa sin egna väska och när hon var klar hetsade hon de andra så att de skulle skynda sig.
De var klara bara någon kvart senare.
”Så vart går vi?” Soda tittade på Ekkiis som tydligen var ledaren.
Ekkiis funderade en bråkdels sekund.
”Vi följer floden, vissa kanske inte har fatta att vattnet är förgiftat.”
De började gå, fast det var inte svårt att märka att de var där.
”Okej hörni, vi kanske borde dela på oss.” The Noble Lion saktade in.
”Vi hörs ju som en flock med bufflar.”
”Okej. Men då går jag med Soda.”
Ekkiis pekade på Soda som såg förvånad ut.
”Varför?” Hon lät lite rädd.
”För att jag inte litar på dig, och Solkatten och du borde ändå inte gå tillsammans.”
Ingen protesterade fast man såg på både Solkatten och Soda att de gärna hade gjort det.
”Okej.” The Noble Lion bröt tystnaden.
”Jag och Solkatten kan väll fortsätta längst floden och ni kan gå in i djungeln.”
Hon sa så bara för att hon lätt ville kunna hitta tillbaka till hornet.
De andra gick med på det och de två grupperna gick åt olika håll.


EMELESEL spanade efter de två kämpande i floden.
Hon började gå efter dem men floden var snabbare en hon.
Varför skulle hon följa efter?
Det skulle ändå bara leda till att hon tappade bort sig, inte för att hon visste var hon befann sig men ändå.
Hon började snart springa, så gott det gick genom skogen.
Det var skönt att springa.
Efter någon timme stannade hon, hon hade stannat fler gånger för att svalka sig i floden, dricka lite och knyta skorna.
Men nu stannade hon för att hon såg att hon inte kunde fortsätt.
Marken tog slut framför henne, ett stup ner ner ner.
Hon tittade på vattenfallet, de måste ha slungats ner båda två.
Men hon hade inte hört kanonen, hade hon varit för trött för att höra det?
Eller för långt ifrån?
Nej, det andra alternativet var omöjligt.
Hon rotade igenom packningen hon hade tagit av MadEye Mody som i sin tur tagit den av Twix som hade packat ner Ekkiis:
”Tandborste?!” EMELESEL såg undrande på den glitriga eltandborsten.
”What a fuck?” Hon la den ifrån sig och fortsatte leta.
”Tandkräm?” Fanns det inget användbart i den här ryggsäcken?
Jo, där var det. Ett grovt rep.
Hon packade ner tandborsten och tandkrämen i väskan och fäste sedan repet i midjan.
Hon band fast sig i ett när växande träd och började sedan att klättra ner för det nästan trettiofem meter tvära stupet.


”Hahaha!” Ekkiis drog ut sin dolk ur Ronald Weasleys kropp.
Hon och Soda hade hittat honom sovande under ett träd och Ekkiis hade inte varit sen att sticka dolken i hans hals, och sedan mellan hans skulderblad och sedan lite här och var tills kanonen skjutit ett skott.
”Nu letar vi efter någon annan.”
Hon torkade av kniven på Ronald Weasleys redan så blodiga jacka och stoppade den i skidan.


PotterHunger vandrade längs floden som snart blev till en vild fors.
Hon hittade en jacka som fastnat i en gren som stack ut, hon tog upp den.
På insidan av jackan fanns en prästkrage, ett styng av saknad, saknad efter sin vän.
Vart var hon?
”ronnyponny?” Hon viskade med om ronnyponny var i närheten skulle hon ändå höra, om hon var vid medvetande ja.
Vart var hon, hon måste leva.
Då såg hon en lång figur på andra sidan bäcken, EMELESEL gick försiktigt på andra sidan forsen.
Hon följde forsen.
PotterHunger fortsatte också gå, men nu mer noga.
Hon ville inte bli upptäckt av EMELESEL, inte i det här skicket.
Efter några minuter förvandlades forsen till ett vattenfall.
Nu kunde PotterHunger inte vara tyst längre.
”Nej!” Hon föll ner på knä och tittade över kanten, det var omöjligt att överleva ett sånt fall.
Hon vände sig mot EMELESEL, övertygad om att hon nu skulle bli dödad.
Men EMELESEL hade inte hört henne.
Hon hade kanske själv sagt något samtidigt.
”What a fuck?!” EMELESEL trodde förmodligen att hon var ensam här.
PotterHunger la sig ner på marken och försökte att inte synas, hon ville inte leva längre.
Så varför visade hon sig inte för flickan som stod på andra sidan och svor?
Eller hon kunde ju hoppa, ja det kunde hon.
Men hon orkade inte, ronnyponnys försvinnande hade drabbat henne hårt och hon orkade inte ens vända på sig.


”Ta honom du.” Soda blev förvånad när Ekkiis erbjöd henne att få döda Lupinfan.
”Okej.”
Just då vaknade Lupinfan, han fumlade med det orangea skalet som satt fast över hans ögon, han hade hört dem.
Skrek till och tappade balansen vilket resulterade i att han ramlade ner ur trädet han sovit i.
Väl nere på marken hade Soda övertaget, och om det inte varit så hade Ekkiis hjälpt till.
Soda tog fram en av de synliga knivarna och Lupinfans skrik blev till en gurgling och till slut försvann även den.
Ett kanon skott till.


En död kropp, mycket mer hade de inte hittat, The Noble Lion och Solkatten.
De hade hittat ronnyponny drunknade lik precis innan svävarna.
Så de gick därifrån och letade vidare.
Någon hade säkert puttat ner henne i floden och så hade hon åkt ner för fallet.


LauraTree hade klarat sig nätt och jämt, hon hade landat på något mjukt vilket hon trott var ronnyponnys kropp.
Men när hon kom upp till ytan fanns ingen att kämpa mot längre.
Hon hade kravlat sig upp på stranden och hostat upp kaskader av vatten.
Då fick hon syn på EMELESEL som kom nedklättrande för bergväggen som var bredvid fallet.
Ja så kunde man ju också göra, om man hade tid, ett rep och inte någon som försökte slå in skallen på en. Då kunde man tänka på det, och kanske försöka klättra ner.
Fast förmodligen skulle man ramla mot sin död.
Men EMELESEL var duktig på att klättra ner på ett rep, jäkligt duktig faktiskt.
Det gick sjukt snabbt, det hade gått snabbare att ta den vägen som LauraTree tog men det var nog bekvämare med det första alternativet.
När EMELESEL var nere såg LauraTree att hennes händer var blodiga och skinnflådda.
Hon kom fram från sitt gömställe och visade sig för EMELESEL.
”Du är duktig på att klättra.” Sa hon.
”Du är duktig på att simma, det måste du vara annars skulle du vara död nu. Eller så hade du jäkligt tur.” Svarade EMELESEL utan att bry sig om berömmet.
”Det lutar med åt det andra är jag rädd, jag kan faktiskt inte simma. Jag tror att jag bara gjorde det i rena förskräckelsen.” LauraTree bet sig i läppen.
”Du glömmer att jag kommer från maskrosen, alla kan klättra ner för ett rep där.
Alla som börjat jobba i gruvorna i alla fall.”
”Och det hade du?” Frågade LauraTree.
”Ja.”
EMELESEL tittade ner på sina händer.
”Kan du kolla i någon av mina väskor om det finns något förband eller något.” Hon nickade mot sina väskor hon hade slängt vid slutet på repet, hon hade varit tvungen att hoppa de sista fyra meterna för repet hade varit lite för kort.
Hon hade landat i en buske med mjuka stora blad så hon hade klarat hoppet bra.
LauraTree rotade fram några bandage och en salva som hon sedan la på på EMELESELs sår.
På kvällen satt de och åt av EMELESELs Twinkies.
Snart visades de dödas ansikten på himmlen.
Ronald Weasley, Lupinfan och ronnyponny, inga flera.

Jättebra!

Å tack! ♥
Jag hinner tyvärr inte skriva så mycket mer den närmaste veckan

Ta den tid du behöver!

Bra!

Jättespännade!
Men varför ska jag alltid vara så korkad!
Så fort jag försöker göra något så blir det fel, men så brukar det vara! xD
R.I.P Ronald Weasley trogna distriktsvän!

Jättbra! Jag är ännu inte död!