"Ett litet vansinne" Dumbledore/Grindelwald (ogillar du pairings med två killar ber jag dig att undvika detta)

Jättebra! Perfekt att läsa när man kommer hem från ett läger!

Usch och fy, jag förtjänar inte er fina människor..... Det var så längesedan jag skrev här att jag vill gå och gömma mig för att jag skäms. Nåväl, vi har snart tagit oss fram till en upplösning!

Gellert knöt näven så att knogarna vitnade innan han tog ett djupt andetag och försökte slappna av. Idioter! Klåpare! Jävla mugglarslödderpatrask var de allihop, precis som Gellert alltid vetat. Führern var mer ryggradslös än en fladdermask, då han valt att avsluta allt med en kula i tinningen.

Gellert rispade Hitlers bleka bild i tidningen med tumnageln. Han hade god lust att göra en inferie av honom, bara för nöjet att få döda honom själv; men hans kropp hade blivit bränd inte långt efter hans död. Amerikanerna hade dock förvånat Gellert, och få saker gjorde den åldrade mannen förvånad nuförtiden. De hade nästintill utplånat två japanska städer med sina så kallade atombomber.

Att bevittna konsekvenserna av bombernas oerhörda kraft hade fått Gellert att känna sig mer levande än på länge, och det förvånade honom att Albus låtit det hända. Men, det brittiska trolldomsministeriet och brittiska trollkarlar i allmänhet hade alltid haft en notoriskt dålig relation med amerikaner, så kanske var det bristande kommunikation som var orsaken. Men bomberna innebar att Gellerts sista livlina bland mugglarna, japanerna, var avskuren.

Mycket var förlorat; mugglarvärlden hade sluppit ur Gellerts händer, men han hade fortfarande tid att erövra trollkarlsvärlden, och en gång för alla besegra den som hemsökt hans tankar under så många år nu. Detta tänkte Gellert där han gick på en övergiven Londongata som var dammig av bombsplitter och där vånda fortfarande tycktes eka mellan väggarna.



Fawkes gav ifrån sig ett mjukt läte och solen målade guld på hans djupröda vingar. Albus strök honom över fjädrarna, tacksam över att kunna ha med sig en sådan kamrat in i den strid han visste var oundviklig. Han var tvungen att göra det här, för att rädda unga trollkarlar och häxor från att bli som Gellert, för att rädda sådana som Tom.

Hans hjärta värkte när han tänkte på det man fått läsa om misären i Japan efter atombomberna, men Tom hade varit uppsluppen och viftat med tidningen omkring sig, och pratat om dumma mugglare som mördade varandra. Som om de vore någon slags lek, djur; som tuppfäktning eller myror som flydde undan den brännande strålen ifrån ett förstorningsglas.



Premiärministern Winston Churchill vankade omkring på sitt kontor. Överallt firade folk, men Churchill hade fått förklarat för sig att faran inte var över för britternas eller någon annans del. Han tänkte på sin stackars föregångare, Neville Chamberlain, som blivit tvungen att avgå. Trollkarlarnas minister Ottaline Gambol hade medgivit sin del i att Chamberlain förklarat krig mot Tyskland, och hon hade förklarat situationen kring Grindelwald, och mannen som tycktes vara det enda de kunde hoppas på: Albus Percival Wulfric Brian Dumbledore.

OMG! Det gör verkligen inget att vi fått vänta lite på det här kapitlet för det var definitivt värt det! Wow, säger jag bara

Håller med J-star Black, det var definitivt värt väntan!

Så himla bra! Har läst allt nu.

*bevakar*

Albus styrde målmedvetet stegen mot den röda telefonkiosken som var en av ingångarna till ministeriet, med hår och skägg som hängde i stripor på grund av vätan, när en arm plötsligt lades runt hans hals bakifrån.

”Hej”.

Rösten lät äldre och armen var kanske inte lika stark som förr, men Albus skulle ha känt igen dem var som helst.

”Är det verkligen så här du vill ha det, Gellert? På en gata bland mugglare, med ministeriet ett stenkast härifrån?”

Albus kunde känna rörelsen när Gellert skakade på huvudet.

”Nej gamle vän. Jag hade tänkt att vi skulle uppsöka en något mer privat plats, om du inte har något att invända” svarade Gellert och petade spetsen av den beryktade fläderstaven i sidan av Albus hals, så att han tvingades vända på huvudet.

Det var svårt att se genom det strilande regnet, det mjuka vårmörkret och de disiga gatlyktorna, men Albus lyckades kisande urskilja ett tjugotal mugglare, alla med en mantelklädd gestalt bakom sig och en trollstav mot halsen.

”Nej, bara du låter dem vara” sade Albus sammanbitet.

Gellert log och förde dem båda till en plats som verkade ligga i det förgångna, men som i själva verket bara var ett ställe där minnen dröjde som skuggor i gränderna, där en lillasysters röst ekade mellan väggarna, en lillebrors raseri skar igenom luften och där två unga, passionerade trollkarlar både fann och förlorade varandra.

När Albus plötsligt kände kullerstenar under fötterna igen slet han sig loss och snodde runt för att se sin utmanare, och världen tycktes med ens svaja till. Det var visserligen en äldre man som stod framför honom, men ynglingen tycktes lysa igenom. Ryggen var alltjämt rak och hållningen stolt, och ögonen lika blå som för 47 år sedan, även om håret var grått.

Albus såg sig omkring, betraktade huset han vuxit upp i med vemod i blicken. Han tog upp något som liknade en tändare ur fickan, och lät ljusklot ifrån större delen av gatlyktorna i Godric’s Hollow susa in i det lilla instrumentet, tills allt som lyste upp var de båda trollkarnas trollstavar, och det enda man såg var deras glödande, av åren och sorgerna fårade ansikten.

Gellert höjde nästan lättjefullt sin stav, men Albus hann ändå inte reagera.

”Legilimens” sade Gellert, och Albus tog sig stönande om huvudet när ett medvetande trängde in i hans eget.

Ariana, Ariana och återigen Ariana. Som skrattade, sov, skrek, grät. Och Aberforths anklagande blick, och föräldrarna som förlorades alltför tidigt.

Tårar strömmade nerför Albus kinder, men han var stark och en skicklig duellant, så dte tog inte lång tid innan det var Gellerts tur att vackla till.

En midsommarnattsdröm, eller mardröm? En sjö, och en pojke som kysste en annan, med alll den glöd och motstridiga känslor han kunde uppbåda.

Plötsligt var kontakten bruten, och luften mellan dem sprakade, lyste upp hela det lilla torget.

”Du har visst aldrig riktigt glömt?” sade Albus, men tvingades plötsligt ducka när Gellert snärtade till med staven med samma raseri som när han var sjutton, och sköt röda gnistor som brände fräsande hål i husväggen, men missade Albus.

”Sade jag inte den gången” flämtade Gellert ”att jag skulle döda dig om du någonsin gjorde så igen?”

”Man säger så mycket när man är ung” sade Albus och svepte med sin egen stav, så att regndropparna i luften stelnade och susade mot Gellert med ett vinande ljud. Gellert parerade med blåaktiga flammor och sveptes in i ett moln av ånga när de sylvassa isnålarna förångades.

Albus tog några steg närmare molnet, och de utomordentligt begåvade trollkarlarna slogs med enbart några stegs avstånd mellan varandra, skickligt parerande varandras attacker.
Några högljudda knallar hördes i luften, när ett helt kavalleri av aurorer dök upp, ledda av Albus gamle vän Elphias Doge. Han var den ende som rimligtvis kunde gissa vart Albus tagit vägen, men både Albus och Gellert hejdade sig mitt i striden, utväxlade en blick och skapade med gemensamma krafter en barriär mellan sig och Albus undsättning, för att återuppta striden.

”Men vad tar du dig till?!” tjöt självaste trolldomsministern Ottaline Gambol.

”Det är min strid!” svarade Albus, och Gellert log till svar. Det var Gellerts målmedvetenhet som fört honom dit han nu var, men det var den förestående duellen med Albus han levat för i alla dessa år, det insåg han.

Gellert frammanade rökiga skuggor med vidöppna käftar, men plötsligt svepte Fawkes ner genom barriären och hög klorna i skuggestalterna, som gav ifrån sig ett isande skri och försvann.

”En fenix” sade han, och Albus nickade.
”Honom har jag med mig idag. Men du står visst utan dina följeslagare, dina icke magiska följeslagare?”

Gellert spottade i förakt på marken.

”De var alltid bara redskap” sade han och slet bort armbindeln med hakkors som han bar runt ena armen, och lät den andra armbindeln sitta kvar, den med bröderna Peverells symbol.

”Tänk om du hade valt min väg! Jag har funnit en av de tre dödsrelikerna, avslöjat många av mörkrets väl dolda hemligheter, och vad har du gjort? Du är lärare på en skola. Ett sådant slöseri med genialitet! Jag hade gjort dig till världens mäktigaste man tillsammans med mig, Albus”.

Gellert var märkbart mer ansträngd nu, med Fawkes som högg ner mot honom i tid och otid. Han virvlade med staven, som plötsligt sög åt sig luft i en spiral.
Albus tog sig om halsen och kippade efter andan när syret plötsligt försvann runt honom, samtidigt som hans ansikte blev rött av den plötsliga tryckförändringen, men skar av strålen av virvlande luft med en snärt av sin trollstav, så att den uppfyllde utrymmet mellan dem igen.

Samtidigt angreps barriären gång på gång utifrån, utan någon framgång. De var så skrämmande jämlika, Dumbledore och Grindelwald, och duellen pågick i timmar, tills de båda männen darrade och de båda var täckta av brännsår och blödde ymnigt.

Gellert var en svår motståndare, men ännu svårare var det att stå emot de tankar som studsade i Albus huvud, och slutligen fann en av dem vägen ut.

”Jag glömde dig aldrig” sade Albus och yttrade de första orden på mycket länge, och plötsligt vacklade Gellerts försvar. En bländande blixt ifrån Albus stav, som eggen på ett svärd - skar ett snitt över Gellerts bröst, samtidigt som köttet brändes och rykte.

Gellert segnade ner på marken, med stön som kom djupt nerifrån halsen. Albus gick stapplande fram för att plocka upp staven som rullade ur Gellerts hand. Han sträckte fram den mot Gellert som låg på marken.

”Du får en chans till”.

Gellert sträckte med ryckiga rörelser fram handen och slöt den om staven, och gjorde ett sista, desperat utfall, men missade Albus med flera meter.

”Den lyder inte mig längre” sade Gellert med insikten som plötsligt fick grepp om honom och stönade igen, med ett medvetande som gled allt längre bort.

Albus föll ner på knä bredvid sin forna kamrat, mannen han älskat, hans fiende.

”Jag skulle läka dig nu om jag kunde, men allt har ett pris. De sår som åsamkats med den formel jag använde kan inte läkas med vanlig magi” sade Albus, med ett litet styng av sorg i rösten. "Inte ens med fläderstaven. Hur blev det såhär, Gellert?”

Gellert såg på honom genom halvt slutna ögon, med ett leende som ryckte i mungipan.

”Världen var inte stor nog åt oss båda” sade han, innan han gled in mörkret.

Utan Gellerts kraft falnade barriären, men ministeriets utsända höll sig på avstånd medan Albus lade en av Gellerts grånande hårlockar till rätta. Om det nu var så att Gellert var död nu, så skulle den obrytbara eden inte gälla längre. Han kunde berätta om sig och Grindelwald, han kunde tillåta sig att glömma - men han insåg att han inte skulle göra något av det. Hemligheten skulle fortfarande gå i graven med honom.

Tårar trängde över bräddarna, letade sig genom fårorna i Albus ansikte.

Plötsligt slog sig Fawkes ned bredvid honom, även han med tårar i sina pärleögon. De rann över bågen som hans näbb bildade, ner på Gellerts sargade kropp. Plötsligt började såren läkas, och Gellert gjorde en plötslig inandning.

Albus insåg vad det innebar. Att Fawkes helat Gellert med sina tårar - det betydde att Gellert i sitt hjärta alltid varit lojal mot Albus. Albus strök tårarna ur sitt ansikte, med en skugga av sitt artonåriga jag i leendet som ofrivilligt formades på hans läppar.

Amazing bra skrivet

Ååh :ccc Man vill ju att det ska bli dem två.

Men jättebra skrivet!

Tack så jättemycket allihopa, de som har följt den här fanficen sedan i våras och de som nyss upptäckt den. Antingen så väljer jag att avsluta precis här, eller så fortsätter jag tills våra stackars små älsklingar ligger i graven båda två. Vad föredrar ni?

Jag vet inte, det är ju sorgligt när Dumbledore dör också. :c