And what about home? [Rollspel]

Janice har stannat bakom de andra. En ganska bra bit bakom dem. Hon iakttar scenen med ett roat uttryck i ansiktet. Kan anses sjukt, men hon har inte den sortens medlidande som de flesta har.

Klaus beskådade människorna som inte anade något om att han var där, lutandes mot ett träd med ett stillsamt uttryck i ansiktet. De var fyra stycken, två män, två kvinnor, som just lagt upp ett tält. De talade högljutt med varandra för att överrösta radion som högt spelade vid sidan om elden.
Han skulle snart gå fram, de skulle se honom, fråga vem han var och sedan ångra att de någonsin kom på idén att ens köpa ett tält...

Evelyn såg att Klaus tittade på människors vid elden och hoppade ner från trädet för att gå fram till honom.
"Ska du äta de stackars människorna?", frågade hon och höjde på ena ögonbrynet.

"Äta dem?"sade Klaus utan att titta på henne. "Snarare leka med dem. " han blinkade åt henne innan han gick fram i ljuset. Precis som väntat vändes de allas blickar mot honom, de verkade vara i tjugoårsåldern. Förmodligen såg de honom som en skrattretande person eftersom han inte var vuxen längre...
"Vem är du?"frågade en av männen och steg lite framför de andra. Klaus flinade, hånfullt.
"Ingen alls", svarade Klaus. "Ställ dig på ett ben."
Genast gjorde mannen som han sagt, det var nog det bästa med att vara en vampyr av hans sort, han kunde tvinga vem som helst att göra vad som helst.
"Nu så", fortsatte Klaus och pekade på den andra mannen. "Då din kompis faller så slår du ihjäl honom med den där käppen."

Evelyn reagerade snabbt. Hennes knytnäve hade slagit till Klaus ansikte innan han ens hade avslutat meningen. Han trillade.
"Ditt äckel", väste hon mellan tänderna.

blixtsnabbt var Klaus på fötter igen och stirrade ilsket på henne. Människorna kunde ändå inte göra annat än titta på, onödiga saker. Han lade huvudet på sned.
"Jag skulle inte testa mina nerver, sweetheart", sade han varnande. "Den förra som gjorde det mista sitt hjärta, bokstavligen."

Evelyn bara stirrade på honom. Med hat i blicken.
"Var tyst", sa hon sammanbitet. "Äckliga sak. Du ska inte gå runt och tro att du kan göra vad som helst."
Hon gav ifrån sig så mycket kyla att människorna vid tältet kröp ihop och stirrade förvirrat på de två vampyrerna framför sig.

Klaus skrattade hånfullt innan han lutade sig närmare henne.
"Du vet", viskade han. "Att vara jag, så betyder att jag kan göra precis vad som helst."
Han lutade sig tillbaka och var snabbt framme vid en av kvinnorna. Han drog upp den på fötter och smekte bort hennes hår från halsen.
"Som vampyr så är det meningen att vi ska döda människor, om du inte visste det", sade Klaus innan han bröt nacken av människan. "Upps..."

De andra människorna skrek till och försökte fly därifrån men istället snubblade dem och låg där, darrande på marken.
"Vafan bryr jag mig", sa Evelyn medan hon väste lågt och hon kände hur ögonen blev röda och tänderna längre. "Vafan bryr jag mig! Ditt äckel. Din snuskhummer. Din jävla sak. Stick och brinn! Gå och dränk dig! Vafan bryr jag mig!!!"
Nu skrek hon och hennes röst blev också gällare.
"Du förstör din heder. Du vill bara detta för att du njuter av det! Inte för att du blir tvingad till det! Jag hatar dig!"
De sista orden slungade hon ut med sådan kraft att människorna på marken darrade ännu häftigare.

Klaus klappade dramatiskt i händerna.
"Ja, exakt", sade han och flinade. "Det här är roande, att se människor lida, blöda, dö... Det är det som är meningen med det hela."
Han tänkte på Rebekah och Kol, de var ungefär likadana som honom. Männsikor fanns för att vampyrer skulle ha något roande. Allting hade börjat på grund av honom själv, utan honom så skulle det inte finnas vampyrer av hans sort.
"Skrik lite till bara", sade han och förändrade sina ögon gula, små svarta streck uppenbarades under hans ögon och tänderna blev spetsiga.
"Och det där att du hatar mig så är jag inte förvånad över, alla hatar mig. Lev med det", fortsatte han. "Originaler gillar ingen, inte heller hybrider."
Hans vampyr-fejs försvann och han drog upp den andra kvinnan på fötter. "Spring." kvinnan kunde inte göra annat än springa, han älskade byten som sprang för livet.