Army, War and hard friendship. (Rollspel)

"Jacob, förmågan är det inget fel på, men den tär på mig. Den tar av min livskraft och energi! Jag behöver inte ens dö för en fiendes hand, det kommer sluta med att jag dör för att min kropp ger upp. Min far såg till det!" Svarar Olivia irriterat på Jacobs uttalande. Sedan ser hon Kol.
"Tja Kol! Uppe sent?" Frågar hon glatt som om det hon sagt nyss aldrig hänt.

Aleyna struntade i Olivia och Jakob för någon minut och såg Kol gå emot dem.
"Hej." sa Aleyna och försökte torka bort tårarna, men hon förstod att hon var väldigt rödblommig på kinderna.

Jacob hade lust att ge Olivia ett kaxigt svar men kom inte på något utan nickade bara mot Kol och blängde sedan på Olivia.

"Cha!"svarar Kol och kommer fram till de andra. "Jag kunde inte sova, Jack snarkade så högt."
Han rufsade genast om sitt hår med högra handen och lade ner Christal på golvet med den vänstra eftersom hon vägrade vara still inuti fickan.
"Vad talar ni om?"frågade han.

"Nej inget speciellt." Säger Olivia med ett bekymmerslöst uttryck. Med en droppe falskhet som avslöjas i ögonen. De ser smått ledsna ut men ögonen är ju trots allt själens spegel... eller något.

Kol rynkar pannan och ser Aleys ögon.
"Vad har ni hållit på med?"frågade han och ser på var och en av dem. Ingen verkade precis munter, hade de bråkat?

"I..Inget." sa Aleyna medan hennes blick skiftade på Olivia och Jakob. "Inget speciellt." Hon försökte att låta som vanligt men rösten bröts.

"Vad fan är det ni inte berättar?"utbrast han högt. Irriterad var han också över att de inte kunde berätta för honom. Christal nafsade honom i hans jeans men han brydde sig inte om det.

"Pratat." Svarar Olivia och blundar. "Med Aley om talanger." Detta är bara undanhållande av sanning, inte lögn. "ellerhur Jacob?"

Aleyna hoppade till.
"Vi pratar om..." Aleynas röst bröts och tårarna började rinna igen. Hon grävde ner huvudet i hennes knän och försökta att ta bort världen runt omkring henne, men det gick sådär...