Svart EMO

Go ginny

Tack

bra,,,

BRA BRA BRA BRA BRA BRA BRA BRA BRA BRA BRA BRA BRA BRA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

SÅ BRA

Mördade!...

har läst alla kapitel

bevakar
mer mer mer

super meera

Superdupermegabra!!! ♥

Hellu! Här kommer ett till kapitel till er alla! Och glöm inte att skriva ett inlägg och tagga er själva, så jag kan göra en bevakarlista Några har glömt det, och jag vill vara säker på vilka som bevakar …
Nog med mitt flams. Här är ett kapitel!

Kapitel 28

Nicholas
Jag stirrade in i de tårfyllda ögonen, och försökte smälta vad hon sa. Hennes föräldrar var döda.
Och hon hade dödat de.
”Men… varför?” Frågade jag.
”För att de aldrig gjorde något annat än att slå mig” sa hon bittert ”och kritisera allt hos mig. Så en natt, efter att de hade sagt en massa fula ord om mig på en middagsbjudning, gick jag in till deras sovrum med en kniv. Det blev blod överallt. Egentligen skulle det ha blivit en stor utredning, men mina föräldrar kom tillbaka som spöken och sa att jag inte skulle berätta för någon om det. Hela den dagen fick jag städa, så att allt skulle se som vanligt ut. Vi sa till ministeriet att mamma och pappa dött i en olycka. Det var svårt att övertyga de, men till slut gick det.”
Jag kunde nästan förstå vad hon menade. Jag skulle ha tänkt på att döda mina föräldrar om de var så mot mig, men aldrig göra det. Och jag kunde knappt förstå hur Kimberlie gjort det.
Jag tittade på henne, medan hon snyftade med ansiktet gömt i sina händer. Hennes svarta, blanka hår upsatt i twintails, den ljusrosa knälånga klänningen och de långa, vita knästrumporna. Den Kim skulle aldrig göra något sådant.
Men plötsligt kom jag och tänka på första gången jag träffat Kimberlie. Då hade hon hela ansiktet målat med EMO-smink och såg direkt skrämmande ut. Då hade hon varit riktigt kaxig och inte dragit sig för att göra något dumt.
Den Kimberlie skulle kunnat göra det.
Jag tvingade mig själv att sluta tänka på det, och lade en arm om Kim för att trösta henne. Hlea hon skakade av våldsmma snyftningar. En stund senare kom Lucy och Primo in. Lucys ögon lyste av oro och Primo verkade vara på sin vakt.
”Kim!” Sa Lucy och gick fram. Vad är det?
Kimberlie svarade inte, så Lucy tog med sig henne ut ur rummet. Primo satte sig framför mig.
”Vad hände?”
Jag berättade att Dumbledore frågat oss om vi ville komma tillbaka, och Kim hade sagt att det bara fanns problem där och att hon inte ville gå tillbaka, och då hade Dumbledore låtit oss vara och gått.
Primo betraktade mig.
”Kim ville inte åka tillbaka” sa han.
”Nej.”
”Men du då?”
Jag tänkta efter. Saknade jag livet på Hogwarts? Lite. Hade jag varit lycklig där? Nästan inte alls. Var jag lycklig nu? Ja.
”Nej” svarade jag. ”Kim hade rätt. Det finns bara problem där.”
”Okej” sa Primo. ”Låt oss försöka glömma att allt det här har hänt. Jag har börjat med ett nytt projekt, och undrade om du ville hjälpa till?”
Jag nickade och reste mig upp. Vi gick tillsammans till verkstaden.

Fyra dagar senare så hade jag fortfarande inte smält nyheten om Kims föräldrar, men ingen pratade om mötet med Dumbledore. Alla ansträngde sig för att glömma det, men det kändes lite falskt när alla försökte vara glada, fast de var undrande och vaksamma.
Jag kände mig ganska olustig. Jag tyckte det skulle ha varit bättre om vi hade försökt prata om det, särskilt jag och Kimberlie. Men hon vägrade blankt ens minnas händelsen när jag nämnde den.
En dag så var det fest i byn. Borgmästaren fyllde år, och alla byborna hade slitit för att få till en bra överraskningsfest, mitt på torget. Barnen (och tonåringarna, som jag och Kim t.ex.) fick hänga upp dekorationer. Några kvinnor skulle laga mat och abak godsaker, och resten av byborna skulle städa på torget (där festen skulle vara), hugga en massa ved till den stora brasan vi skulle ha och fixa med lite annat. Det märktes att alla gillade borgmästaren.
I början förstod jag inte varför, men det gjorde jag nu. Byn var fridfull, och det fanns alltid tillgång till nästan allt man ville ha. Och allt det hade borgmästaren ansvar för. Dessutom var han riktigt snäll, han var som en farfar till alla barnen, och alla vuxna tyckte också om honom.
Festen började klockan åtta på kvällen, då alla var samlade på torget runt den stora brasan. Det var mörkt och lite kallt, men elden både spred ljus och värmde oss. Borgmästaren kom ut med ögonbindel, ledd av sin fru, och alla hurrade när ögonbindeln drogs av.
Och vilken fest det var! Bord dinglade av läcker mat och dryck, och alla var glada och dansade runt. Det var en av de roligaste festerna jag varit på.
Den kvällen, när vi skulle lägga oss, kom Kimberlie in i mitt sovrum. Hon satte sig på min sängkant.
”Tyckte du det var kul?” Frågade hon mig.
”Jaa” gäspade jag. ”Dudå?”
”Det var roligt” instämde hon.
Sen satt hon tyst någon minut.
”Okej, vad vill du, Kim?” Sa jag till slut, eftersom jag verkligen ville sova.
”Jag bara…” Hon tvekade. ”… skulle bara säga god natt.”
”Okej” sa jag lite misstänksamt. ”God natt på dig också.”
Inte helt tillfredställd gick Kimberlie ut.

Lite tråkigt kapitel, det hände ju ingenting, men jag har slut på ideér Nästa kapitel kommer vara bättre. Trevlig helg!