This feeling I have...Could it be... love?

Hej♥ Skönt att du är tillbaka, självklart förlåter jag dig

Hej hej igen ^^ Litet mini kort kapitel för att jag så dåligt samvete

---

Kapitle 27 - Samtal mellan de båda

Albus

Sätena skakade under oss, de vanliga skramlande ljuden av tåget vibrerade i öronen. Joseph såg på mig, med många olika känslor och uttryck i ögonen. Nyfikenhet, förlägenhet, förvirring, osäkerhet samt mycket annat. Jag skruvade på mig där jag satt, rullade axlarna, kände hur jag var stel av resan. Shit, vad skulle jag egentligen göra? Killen som jag varit kär - nåja, förälskad - i i drygt ett år satt och såg på mig då vi var helt ensamma, och dessutom såg han inte ovänlig ut. Vem skulle egentligen inte känna sig osäker?
Joseph harklar sig, skruvar på sig precis som jag. Jag känner att jag vill bryta tystnaden som fyller kupén, så tjock att den går att skära med kniv. Nästan.
"Är du mugglarfödd?" frågar jag i brist på annat att säga. Joseph ser generad ut och rycker på axlarna.
"Jag vet faktiskt inte. Jag är adopterad" svarar han. Jag höjer förvånat på ögonbrynen.
"Är du? Från var?"
"Tyskland" svarar han och ler smått, verkar fortfarande osäker. Jag lutar mig intresserat framåt.
"Coolt! Har du träffat dina föräldrar någon gång?"
Han skakar på huvudet.
"Nä... Antagligen precis efter min födelse, men annars nej. Jag blev lämnad på ett barnhus där mina nuvarande föräldrar hämtade mig. Antagligen ganska uppenbart att jag blev hämtad men...". Han sträckte lite på sig, innan han återigen lutade sig framåt.
Vi fortsatte småprata under resten av resan - mest om quidditch, böcker och Green Day. Utanför fönstret sjönk solen längre och längre bakom horisonten.

SuperAwesome!!!

Bra

meraaa , när kommmer det mer om rose o scorpius ? ♥

Gud va bra.♥

Sjukt bra!

Nu typ ^^

---

Kapitel 28 - Ankomst

Scorp

Perrongen i Hogsmeade, återigen. Fortfarande låg ett lätt snötäcke över taken och snöslasket plaskade runt skorna då man gick av tåget. Jag vände blicken uppemot berget där slottet låg, och log smått då siluetten av Hogwarts avtecknade sig mot den mörknande natthimlen. I ögonvrån såg jag en figur med rött hår stiga ur tåget, men jag brydde mig inte om henne. Rose fick skylla sin ensamhet på sig själv. Strax efter henne kom en flicka med barnsliga tofsar på var sida ovanför öronen och runda glasögon ut ur tåget – jag kände igen henne som Daisy Freedom, den konstiga flickan med Naruto-liknande streck på kinderna. Också kallad nörden, samt många andra mer nersättande ord som jag aldrig använt trots mitt elevhem.
Precis som första året fattade jag fortfarande inte varför sorteringshatten hade placerat mig i Slytherin. Jag hade trott att jag hade försonat mig med tanken på att det var arvet under de första veckorna av skolåret, men då jag hade blivit förälskad i en Gryffindorare verkade den anledningen smått orimlig. Så varför? Jag suckade, hade inte tid att tänka på det just nu. De vanliga vagnarna som man tog då man skulle till skolan efter sommarlovet väntade på oss också nu.

Rosie

Jag klev försiktigt ner i snömodden på marken, var noga med att inte slinta. Bakom mig stod Daisy och verkade – precis som jag – försöka ignorera de retsamma ord som några femteårselever från Slytherin slängde åt henne. Egentligen ville jag hjälpa henne, men hon hade förklarat under tågresan att hon hade vant sig och klarade sig själv nu för tiden. Fast att hon fortfarande var glad över att jag hade tagit kontakt med henne.
Bjällrorna som fortfarande prydde vagnarna trots att julen var gången lät muntert klingande i snålblåsten och kylan, och jag och Daisy följde ljudet bort mot platsen där nyss nämnda vagnar stod. De stod där med sina osynliga dragdjur, precis som alltid. Jag visste dock att det var testraler som drog vagnarna – det hade min mamma berättat för mig – och att man bara kunde se dem om man hade sett döden. Som Albus’ och James’ pappa till exempel. Med ens stannade jag. Då jag hade tänkt på mina kusiner drabbade insikten mig: tänk om det var någon av dem som hade gjort slut med Scorpius ”åt” mig?
Daisy stannade också, och såg oroligt på mig.
”Är det något som är fel?” frågade hon. Jag skakade på huvudet, samtidigt som jag vagt tänkte att ingenting kunde vara mer fel än det som hon hade utsatts för, så hon skulle inte komma och säga något. Dock kände jag en viss tröst i att hon brydde sig.
”Nej, det var inget” svarade jag och log svagt mot henne, samtidigt som jag både frös till is och brann upp inuti. Det kändes nu självklart att det var en av dem som hade gjort det. Och jag trodde jag visste vem också.
”James Sirius Potter, ditt jävla arsel. Vänta tills jag får tag i dig” tänkte jag ursinnigt och stegade iväg mot vagnarna.

---

Rose is on fiaaah! 8D

Haha, stackars James! Kan knappt vänta på nästa del

Åh gud va spännande.
Meeeeeeeeer!