~~Hedviggs liv~~

Jätte bra!!!!!

Kapitel 51
OLYCKA!!!

Nästa dag när jag vaknade upp i min otroligt bekväma kändes någonting fel, jag hade inte behövt skicka ett ända brev, och Sirius Black hade varit dr.
Jag ryste till.
Trött reste jag mig upp och satte på mig mina kläder, jag gjorde som vanligt och knöt min slips som jag brukade.
Min borste låg framme så jag tog den och drog den genom mitt lena hår.
Jag öppnade en låda i nattduksbordet och tog fram det havsblåa diademet som jag hade ibland.

Jag gick ner för trappan så att jag kom till uppehålls-rummet.
Nästan ingen var där, bara Luna som satt ensam i en fåtölj och läste i en konstig bok med väldigt färgglad framsida.
Utan att hon märkte mig smög jag ut ur uppehålls-rummet och ut i korridoren.
Korridoren låg öde så jag behövde inte smyga längre.
Jag sprang till uggle-salen. Där min privata pinne låg, var det ett brev.
Det stod: Snuffels.
Vem i Merlins namn är Snuffels? Tänkte jag.
Adressen var nära, i Hogsmead.
Jag förvandlade mig och hoppade ut genom fönstret.
Mina vingar flöt i vinden och jag stängde mina ögon för att njuta av luftdraget.
Längre hann jag inte njuta för när jag öppnade ögonen var det försent, ett träd var rakt framför mig.
Jag hann inte reagera utan jag flög rakt in i det.

En dunkade smärta kändes överallt.
Plågsamt slog jag upp mina ögon, men ångrade mig genast.
Det var alldeles ljust, så ljust att jag blev bländad.
-Hon har vaknat! Sa Carolle och tittade på mig.
Jag satte mig upp och fick se fler en jag hade väntat mig.
Joanne, Carolle, Cedric och Harry stod rakt framför mig.
-V-varför du här? Frågade jag, men jag antog att det lät ganska oförskämt för Harry såg lite generad ut.
-Du.. hade mitt brev, sa han.
-Just det, mumlade jag.
-Hur fick du det? Undrade han.
Jag svarade inte utan log ett snett leende mot Cedric.
Cedric log tillbaka och dörren stängdes.
Harry var inte längre där.
-Cho, jag måste gå nu, sa Cedric och kramade mig lite lätt för att sedan springa iväg.
-Joanne...kan jag få prata lite med Cho ensam? Frågade Carolle.
Joanne såg sur ut, men gick iväg.

-Vad hände? Brast Carolle ut.
-Jag skulle lämna ett brev och, och råkade flyga in i trädet, så ja antar att Joanne är bättre på Spådomskonst en vad man tror, sa jag och tog ett stort andetag.
Carolle såg bekymrad ut och svarade inte.
-Så du....började jag, men dörren öppnades och en illröd Joanne stod där.
Hon hade lyssnat..

Jätte bra!!! nej nej bäst!!!!!!

Braaaaa

Åhh, tack
Blir dubbelkapitel idag!
Kapitel 52
HUR KUNDE DU?
Innan skrev jag Uggle-salen, men det ska vara uggle-tornet.
~

Joanne

Den första tanken som slog mig efter vad Cho hade sagt var, ''vadå lämna brev?''.
-Vad är det ni håller hemligt? Sa jag och gick rakt på sak.
-Ehhm, Joanne...Började Carolle.
-Nej, jag vill höra! Sa jag bestämt.
-Jag trodde vi var bästa vänner, fortsatte jag.
Cho såg tveksam ut.
-Joanne, jag...Cho såg fortfarande tveksam ut.
Cho tog ett djupt andetag och skulle precis öppna munnen när Carolle tystade henne.
-Vi ville berätta, inte såhär, men...Carolle såg också tveksam ut.
Mina två bästa vänner hade hållit någonting ytterst viktigt hemligt för mig, förtjänade inte jag att veta?
-Jag är en animagus, en uggla, jag heter egentligen Hedwig och jag är Harry Potters uggla, sa Cho tillslut.
I en sekund kändes allting alldeles normalt tills jag utan viljan sa med gråt i halsen:
-Hur kunde du?! Min bästa vän, varför berättade ni aldrig?
-Joanne, jag, jag är ledsen, men...Började Cho eller Hedwig, tanken fick mig att vilja springa iväg, men jag stod still och rörde mig inte ur fläcken.
Ingen sa någonting.
-Förlåt, mumlade Cho/Hedwig och gjorde någonting som jag aldrig hade sätt förut!
Hennes armar eller armar och armar, nu var dem vackra vita vingar och hennes glänsande svarta hår var förvandlat till vita fjädrar.
Hon hoppade ut genom ett fönster trots hennes skada.
Hedwigs ena vinge var bruten, den svävade konstigt, men trots detta flög hon iväg, var visste jag inte.

~

Hedwig

Jag hoppade ut genom fönstret trots smärtan i min arm/vinge.
En enorm skuld känsla vilade på mina axlar och allting kändes förfärligt.
Min ena vinge kändes klumpig, men jag försökte så gott jag kunde att flyga normalt.
Jag hade fortfarande brevet så jag tog ett fastare grepp om det med näbben och den här gången var jag försiktig och tittade var jag flög.
''Hitåt'' Tänkte jag och flög lite lägre till en grotta.
Jag landade utanför och för andra gången fick jag se Sirius Black, så det var han som var Snuffels.
Black såg lite orolig ut och jag överlämnade honom brevet för att sedan så snabbt jag kunde flyga därifrån.

Kapitel 53
GROTTAN

Jag landade utanför Hogwarts så att det inte skulle verka misstänksamt., jag förvandlade mig till Cho och smög in till Hogwarts.
Innan jag hann andas ut ropade någon mitt namn.
-Cho! Du borde väll inte vara här? Det var Cedric.
-Å, jag..kunde gå tidigare, log jag och kramade honom lite lätt utan att min arm skulle göra ont, men han råkade stöta till den så jag fick bita i läppen för att inte grimasera.
Cedric verkade lättad och gick därifrån.
Jag skulle precis gå tillbaka till sjukhusflygeln när jag såg Harry.
Tyst tryckte jag upp mig själv i ett hörn så jag skulle kunna se var han skulle.
-Jag skickade just ett brev till Snuffels, viskade Harry till sina kompisar, men han verkade inte vara på väg någonstans.
En sådan där jobbig dragnings kraft kändes som det brukade när jag skulle hämta ett brev.
Jag stönade trött och sprang ut ur Hogwarts för att åter en gång flyga iväg till grottan med Black.

Som jag hade gjort förut stannade jag utan för och lät honom komma ut.
Han räckte mig ett brev och jag flög iväg med brevet tillbaka till Hogwarts ännu en gång.
Jag behövde inte ens flyga till uggle-tornet med brevet.
Harry var på väg dit med sina vänner.
Han log lite konstigt mot mig och fäste sin blick på min vinge.
Rädd att han skulle upptäcka mig flög jag därifrån, men inte långt utan bara till ett hörn där jag kunde lyssna när han läste brevet.
-Han vill att vi ska komma, sa Harry och att vi ska ta med oss mat.
Flickan Granger och Weasley sa någonting som jag inte kunde höra och sedan gick dem därifrån.
Så Harry skulle till grottan, jag log.
Det ska jag också.

Super!!!

Soooooperbraa!!

Tack! Skriver mer snart om jag får en kommentar.

Super duper!!! Älskar denna ff!!!!!!!!!!!!!!!

Tack, så jättemycket, skriver mer nu då :I
Dubbelkapitel Again
Kapitel 54
TYST FLYGNING

Harry och hans vänner vände och gick mot utgången, måste jag gå ut igen?
Jag suckade, men det var ju jag som ville följa med.
När dem gått ut väntade jag i några minuter och gick sedan ut.
Det hade varit för riskabelt att följa efter såhär så jag förvandlade mig och flög tyst efter dem.
Efter någonting (som för mig) känts som en evighet var dem framme vid Hogsmead.
En svart lurvig hund dök upp och verkade komunisera med Harry, Granger och Weasley.
Harry nickade och dem (inklusive mig) följde efter honom till det jag visste var grottan.
Black var också en animagus.
Efter flera minuter (i deras takt) var ''vi'' äntligen framme.
Black förvandlade sig till den smutsiga människan han var och Harry, Granger och Weasley tog fram en massa mat och dryck från sina ryggsäckar.
Black fick allting och han började glupskt äta av det.
Jag satte mig ovanför grottan där jag kunde se vad dem gjorde.
Olyckligtvis kunde jag inte höra vad det sa, men att se var mer en nog.
Harry umgicks med en fånge från azkaban som sades ville döda honom. Undra vad det höll på med?
Så tyst jag kunde flög jag till ett träd närmare där dem var.
En blandning av en örn och en häst kom ut.
förskräckt backade jag undan och råkade med min skadade arm stöta till gren.
Grenen gav ifrån sig ett högt läte och alla kollade dit.
Nervöst hoppade jag ner och flög hastigt därifrån.
Granger, Black, örn-hästen och Weasley hade trott att det var vinden, men när jag flög därifrån kände jag hans blick i ryggen, Hade han sätt mig?

Kapitel 55
AVSLÖJAD

När jag kom tillbaka till Sjukhusflygeln tog en ilsken Joanne och en orolig Carolle argt emot mig.
-Varför flög du bara iväg?! Skrek Joanne.
Jag landade i sängen och förvandlade tillbaks mig.
-Ja, eller hur? Vi var sjuka av oro! Du är ju skadad fortfarande! Carolle var minst lika ilsken som Joanne.
-Förlåt, men jag behövde lämna ett brev, muttrade jag generat.
Joanne satte sig surt på sängkanten och vägrade titta på mig, Carolle däremot såg lugnare ut.
-Vem skickade du till? Viskade hon till mig.
-Du kommer inte tro det här, men....började jag, skulle jag verkligen berätta och avslöja Harry?
-Men, vadå? Carolle såg ivrig ut.
-Öhh...Carolle, jag borde inte berätta, men...
Carolle tittade surt på mig.
Jag suckade.
-...men han skickar till Sirius Black! Väste jag.
Carolle stirrade på mig.
-Sirius Bla....började hon, men jag satte handen på hennes mun.
-Du får inte berätta! Fräste jag.
Carolle såg nöjd ut och sa ingenting mer.
Borde jag verkligen avslöjat Harry? Han såg ju mig, men nu är han det, avslöjad...