Hjärta av silver [SV]

jättebra längtar redan efter mer

helt azome (Ofc)

Supeerbraa ! < 33

meer nuuu , ♥

mer! JÄTTEBRA!!!

AJKHDJHDAJ jätte bra!

aweesomee fortsääätt!

24. Är det nu som det tar slut?

Tåget rullade vidare, och desto längre det fortsatte desto närmare kom stunden då han skulle göra något värre än att dricka te med Mörkrets herre. Han rös. Bara en stund sedan hade han klivit på tåget för att åka till det äckliga Weasley huset. Bara för att fixa sitt hår, som förresten såg idiotiskt ut. Han satt ensam i en kupé för att han vägrade av hela sitt hjärta att sätta sig med dem. Utanför svischade landskapet förbi, i hörnet av sitt fönster såg han platta gråa moln som såg rätt tråkiga och dystra ut, han hade ingen aning om molnen berodde på vädret eller tåget.
”Ska du inte komma... eh... eller nåt?” En osäker och troligen dit tvingad Granger stod i dörr öppningen. Han undrade vem som hade lyckats tvinga dit henne, för vem skulle vilja ha honom i deras kupé?
”Nej, varför skulle jag?” Suckade han till svar, och tryckte sig närmare sitt säte med ryggen, ifall hon skulle börja dra iväg honom vilket han tvivlade, men ändå.
”Idiot.” Sade hon och drämde igen kupé dörren så hårt hon kunde, olyckligt nog hängde inte hennes tröja med i hennes drastiska rörelse och en bit av den fastnade i dörren. Draco hade nog aldrig sett något så pinsamt. Han kunde knappt hålla sig för skratt. Han såg på när Granger försiktigt öppnade dörren en bit, gav honom en blick som kunde döda och drämde igen dörren igen. Så fort hon var utom synhåll släppte han ut sitt skrattanfall. Om folk gick förbi hans kupé skulle nog folk tro att han var psykiskt störd men han brydde sig inte. Till slut skrattade han så mycket så att han ramlade av sitt säte. Och då drogs dörren upp igen.
”Kul att någon har roligt då.” Sade anledningen till att han ramlat dramatiskt. Han vände sig om för att möta hennes blick och började nästan skratta igen. Hennes ansiktsuttryck hade en del likheter med hennes fula katt, Krambob, eller vad den hette. Han svalde skrattet och tittade på henne, han visste inte vad han skulle svara.
Granger fingrade nervöst på kupé dörren och sedan gick hon förbi honom och satte sig vid fönstret. Hennes blonda hår lystes upp av lamporna från tåget och gjorde så att såg vitt ut.
”Ville inte att du skulle vara ensam..” Mumlade hon otydligt. Han bara nickade till svar och satte sig bredvid henne igen.
”Du frågade aldrig särskilt mycket den där dagen..” Sade han och tittade ner, han visste precis varför han kände sig nervös, för hans handlingar i klocktornet.
”Malfoy... har du någonsin blivit tvingad att göra någonting som du inte ville?” Granger tittade på honom vädjande och lekte med hennes egna fingrar.
Han nickade till svar, det hade hänt honom många gånger.
”Vad gör du då? Hur hanterar du det?” Fortsatte hon och sa det som det gällde på liv och död.
”Jag gör det jag måste. För mig finns det ingen annan utväg.” Talade han om och vände sig bort.
”Men egentligen vill du stå emot, eller hur?” Sade hon och stelnade en sekund innan hon långsamt och varsamt placerade en hand på hans axel, beskyddande och vänskapligt. På ett sätt ville han skita i allt och slänga sig i hennes famn och gråta som ett barn. Men så var det inte meningen att han skulle göra, det var inte ett alternativ för honom. Han nickade igen utan att vända tillbaka huvudet.
Fast han var nyfiken, vad var det hon behövde göra som hon inte ville. Men han visste inte om det var privat eller inte.
”Uh, vad är det du måste..?” Han var inte alls så bra på det här med känslor och vänner. Så han fick pröva sig fram.
”Vill du verkligen höra om det? Tror inte du skulle vara så intresserad.”
”Försök.” Uppmuntrade han även fast han inte lät så uppmuntrande alls.
Hon tog ett djupt andetag innan hon började.
”Alla förväntar sig att jag och Ron ska gifta oss så fort vi är klara med skolan, att vi ska leva lyckliga i alla våra dagar. Men jag vill inte det, Ron är en av mina bästa vänner men inte mer än så. Jag kan inte se mig själv bli äldre med honom. Dessutom så dumpade han mig för Lavender Brown på Snigelhorns julfest... och... ” Han vände sig för att se varför hon avbrutit sig själv men ångrade sig när han säg tårarna som rann nerför hennes kinder. Han hatade när folk grät, speciellt tjejer, han hade aldrig någon aning om vad han skulle göra. Så han klappade henne lite lätt på ryggen.
Tydligen så räckte det inte, Granger gav ifrån sig ett högt snyftande läte innan hon kastade sig i Draco's armar. Egentligen hade han tänkt knuffa bort henne, men hon var ju så varm och mjuk och … mänsklig? Han hade börjat känna sig mer och mer som ett monster nu för tiden men med Granger i sina armar kände han sig normal, mänsklig.
Jag kan inte trösta henne, jag borde trösta henne... jag ska trösta henne.
Draco slog sina armar om henne i en mjuk omfamning och vaggade fram och tillbaka smått. Hennes blonda lockar kittlade hans haka, och hennes smala naglar borrade sig in i hans rygg.
Plötsligt rycktes dörren upp för en tredje gång, och ingen kunde väl missa det eld orangea hårsvallet i dörröppningen. Draco hörde ett ”Vad fan!” och sedan ett skrik som lät som en tjej. Nästa sekund kände han en näve i sidan.
”Bort från henne ditt vidriga äckel!” Skrek Weasley aldelles för högt, Draco kunde svära på att hela tåget hade hört killen med den bruna tröjan som stod vid sidan om honom och skrek. Motvilligt släppte Draco, Granger och reste sig upp för att gå, han klev ur kupén för att gå någon annanstans. Men stannade upp, vände sig om. Och tryckte örat mot dörren.

”Jag kom för att säga att vi snart är framme och jag får se det här! Vad gjorde han?” Skrek Weasley.
”Ingenting.” Mumlade hon, med gråten i halsen.
”Jag ska förhäxa skiten ur honom det kan du vara säker på!” Draco kunde höra någon ta ett steg närmare dörren och flyttade sig automatiskt ett steg bort ifrån den.
”Nej Ronald! Han... bara... tröstade mig.”
”Varför?”
”För att jag var ledsen, och du var inte där för mig.”
”Hermione... förlåt. Jag kommer vara där för dig i fortsättning bara du håller dig borta från honom. Du är min inte hans.”
”Ronald Weasley! För det första så bryr jag mig inte om var du är någonstans, för det andra får jag vara med vem i helvete jag vill! Och för det tredje så tillhör jag inte någon!” Sedan hörde Draco steg, och kastade sig till höger och gömde sig i en skugga. Ut ur dörren kom Granger med röda ögon och tårar på kinderna. Han kunde svära på att han hörde henne mumla.
”Snälla bli min igen.”
_____________________________________

Om det är något fel rättar jag imorgon!
Här kommer ett kapitel med en låt som jag har lyssnat sönder som är superfin så lyssna gärna på den! Kritik uppskattas!

bästa kapitlet