Två speciella syskon

wow, nu var det ett tag sen jag var inne här på mugglis, men inget nytt kapitel har kommit!!

BLANDADE IHOP DENNE FF MED EN ANNAN, SRY! </3

SAHARA? x)

Har sommarlov, och nu har jag nästan all tid i världen till att skriva, så någon dag ska nog ett kapitel komma upp

Ny läsare, läst allt idag XD


Känn er beeevakadeeeee *av en till*

När du har tid Ebba ♥♥♥

blandade ihop denna ff med en annan - förlåt!

Re;
"Miranda, vi måste ta reda på vem det är, och vad han vill" sa Rosalie.
"Va?" Pep jag.
"Miranda! Var inte än sådan fegis, om vi inte kan ta reda på det, kan vi ju inte veta vad vi ska göra!" Sa hon och log charmigt mot mig.
Jag tittade skräckslaget på Rosalie.
"Miranda" sade hon och himlade med ögonen.
"Vi måste prata med professor Dumbledore, han vet nog vad vi ska göra!" Sa Rosalie och reste sig upp.
"AJ!" Sa Rosalie när det knäckte till i nacken.
Madam Pomfrey skundade sig ut ur sitt lilla rum.
"Men lilla vän, inte kan du upp och springa nu!" Sa hon och tryckte Rosalie tillbaka mot kuddarna.
"Men vi måste ta reda på vad professor Dumbledore tycker att vi ska göra med... Det här!" Hörde jag Rosalie säga bedjande.
"I morgon är du nog tillräckligt frisk" sade madam Pomfrey åt Rosalie.


Miranda;

Jag var rädd och förvirrad. Varför valde han att jaga oss? Jag vet att han vet att vi är metamorfmagusar, men vad ska han använda oss till?
Alla tankar gjorde mig yr.
"Madam Pomfrey?" ropade jag. Hon var snabbt framme vid min sida.
"Ja, lilla vän?" frågade hon vänligt.
"Jag är yr" svarade jag.
"Jag är strax tillbaka" sa hon och gick snabbt mot sitt rum.
Hon var tillbaka inom två minuter med två tabletter och ett glas vatten.
"Svälj ner dessa med vatten" sa hon och gav mig glaset och tabletterna. Jag hatade att ta tabletter, men ville jag må bättre så var jag tvungen.
"Det blir värre, Miranda. Jag lovar" hörde jag en röst inuti mitt huvud. Då slog det mig. Det var han.
Jag tappade glaset med en smäll i golvet. Madam Pomfrey sprang till min säng.
"Vad hände, Miranda?" frågade hon oroligt.
Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag försökte tänka snabbt igenom något, men tillslut blev det bara något.
"Jag måste prata med Dumbledore. Snälla. Det är väldigt viktigt" vädjade jag.
Madam Pomfrey skakade på huvudet.
"Imorgon..." började hon men jag avbröt henne.
"Voldemort tar sig in i mitt huvud"
Madam Pomfreys ansiktsfärg ändrades till vit.
"Ska jag be Mr. Goyle komma in och vänta med dig här medans jag hämtar Albus?" frågade hon sakta. Jag nickade.
Hon gick ut.
"Rosalie, jag är rädd" mumlade jag.
"Jag är också rädd, Miranda" hörde jag hon svara.
"Varför måste det här hända oss?" mumlade jag och tårar började rinna nerför mina kinder. Dörren öppnades och Vincent sprang in.
"Älskling, hur är det?" frågade han och kramade om mig.
"Inget står rätt till just nu" mumlade jag mot hans blöta axel.
Han pussade mig på pannan. "Oavsett vad finns jag här för dig, det vet du om va?"
Jag nickade sakta.
"Jag älskar dig, Vincent. Glöm aldrig det okej?"
"Aldrig" lovade han och kysste mig länge.
"Inte för att störa, men Miranda sökte mig" hörde jag rektorn säga. Jag rodnade och vände blicken mot Albus Dumbledore som stod vid dörren.
"Jag behöver prata med dig. Det är väldigt viktigt, sir" sa jag snabbt. Albus nickade.
"Vi kan ta det här" sa Albus och fortsatte. "Om alla utom Rosalie vill ursäkta oss"
Alla gick än en gång ut och Albus satte sig på sängen mittemot mig.
"Kan du berätta vad som hände, Miranda?" frågade Albus vänligt. Jag nickade.
"Jag satt och tänkte på allting, och det gjorde mig väldigt yr så madam Pomfrey hämtade ett glas vatten och tabletter åt mig. Direkt efter att jag tagit dem så hörde jag en röst i mitt huvud säga "Det blir värre, Miranda. Jag lovar". Jag kände igen rösten. Då slog det mig, det var ni-vet-vems. Det var samma röst som tidigare, men då förstod jag inte vem det var" berättade jag.
Rose kramade om min hand.
"Voldemort kommer inte att ge sig förren han har fått de han vill ha - i detta fall er två" suckade Albus. Jag blundade.
"Finns det inget att göra?" frågade Rosalie.
"Ni får nog göra som den eleven som också har detta problem - gå på lektioner hos Severus" svarade Albus.
"Lektioner hos Snape? Om det är det enda som får bort rösterna från huvudet så gör jag det gärna" sa jag. Även om jag ogillade Snape starkt så ville jag slippa rösten i huvudet.
Albus nickade och reste sig.
"Det är väldigt viktigt att ni får skydd just nu. Ni får inte gå utanför slottet utan en lärare, förstått?" frågade Albus.
Rose nickade. "Vi förstår. Tack Albus för allting"
"Inget att tacka för, Rosalie. Försök sova nu, flickor" sa han och gick ut. Jag blundande och somnade inom några minuter.

____________________________________________________________________________________

Förlåt för att det dröjt. Och förlåt för inte det bästa kapitlet någonsin. Ni är bäst, det vet ni va? Jag älskar var och en av er ♥

xx Ebba

Re:
"Voldemort kommer inte att ge sig förren han har fått de han vill ha - i detta fall er två" suckade Albus. Jag blundade.
"Finns det inget att göra?" frågade Rosalie.
"Ni får nog göra som den eleven som också har detta problem - gå på lektioner hos Severus" svarade Albus.
"Lektioner hos Snape? Om det är det enda som får bort rösterna från huvudet så gör jag det gärna" sa jag. Även om jag ogillade Snape starkt så ville jag slippa rösten i huvudet.
Albus nickade och reste sig.
"Det är väldigt viktigt att ni får skydd just nu. Ni får inte gå utanför slottet utan en lärare, förstått?" frågade Albus.
Rose nickade. "Vi förstår. Tack Albus för allting"
"Inget att tacka för, Rosalie. Försök sova nu, flickor" sa han och gick ut. Jag blundande och somnade inom några minuter.

Rosalie
Jag lutade mig tillbaka i sängen, men hur jag än försökte kunde jag inte somna.
I sängen bredvid kunde jag höra Miranda snarka högt. Jag log. Men sedan hann verkligheten ifatt mig.
Vildemort var ute efter oss, han visste att vi var metaformagusar, vi skulle gå på extralektioner hos professor Snape... Det var så mycket att ta in på en gång. Just nu satt Harry antagligen hos Snape för sin kvarsittning.
Jag tittade på nattursbordet med chokladen och suckade. Och mitt i allt hade jag kärleksbekymmer också, som om jag inte hade nog med problem. Dessutom var de båda väldigt söta... Tillslut kom jag fram till att jag borde prata med Miranda om mina tankar, Vincent var ju trots allt Dracos bästa vän - eller livvakt. Jag himlade med ögonen. Det var inte värt att väcka Miranda, hon var trots allt vääldigt kvällstrött och lättretlig...
Jag såg upp i taket, jag tänkte inte ligga här som ett offer när Voldemort var ute och mördade människor. Jag var tvungen att göra något... Men som den modemässiga människa jag var var jag tvungen att först lägga på ett nytt lager rosa nagellack på mina perfekta naglar.

Jag reste mig upp ur sängen, men var tvungen att ta stöd av nattursbordet.
Gud, hur ska jag klara det här? Tänkte jag tyst för mig själv.
Jag tog ett djupt andetag och började gå.
Varge steg gjorde ont, men jag försökte dölja smärtan och öppnade dörren som ledde ut i korridoren.
Klockan var runt fem och de äldre eleverna hade lektion, vissa hade håltimme och vistades i biblioteket, andra var ute.
Men var kunde Draco hålla hus? Jag svängde runt ett hörn och där stod han... TILLSAMMANS MED EN ANNAN TJEJ!
Jag han inte titta närmare utan rusade runt hörnet så fort min skadade kropp orkade.
Jag visste att jag var en idiot som inte tog honom på bar gärning, men... Jag stannade. Var det så här jag ville ha det? Nej! Plötsligt hörde jag snabba steg i korridoren, och när jag vände mig om stod Draco där. Han öppnade munnen men stängde den igen när han såg tårarna som rann från mina kinder. Då verkade han förstå. Han gick fram till mig och kramade om mig, men jag försökte slita mig loss.
"Varför går du inte tillbaka till din... din... din" jag kom inte på något bra ord att beskriva henne med.
Jag kunde höra ett litet skratt och lyckades dra mig loss.
"Så det är roligt nu också! Du stöter på en annan tjej och sedan skrattar du!" Sa jag med gäll röst.
Han blev med ens allvarlig.
"Det var Pansy." Sa han sedan lugnt.
"Jaha! Så hon har äntligen fått dig! Och till på köpet sårat mig! Det måste vara hennes lyckodag!" Nästan skrek jag mellan tårarna.
"Knappast, hon kanske försökte, men Rose, hon kan inte mäta sig med dig, du är den jag älskar" sa han och kysste mig på pannan.
Plötsligt kände jag mig så dum, så otroligt dum! Hur kunde jag tro att Draco, min sötizz, hade varit otrogen?
Jag kramade om honom "förlåt" sa jag tyst.
Jag kunde nästan känna att han log.

______________________________________________

Förlåt om det är tråkigt! Men jag tänkte att nu när det dröjt lite tid med det förra kapitlet, kommer det här extra tidigt. Kanske inte det roligaste, men allt för er mina små sötizzar!

PöZz Carro
XOXO ♥

Naaaaaaaaaaaaaaaaaaaaw!♥♥

♥