PRS Lupple & Medi

Hon hade inte märkt av sprutan dör den hade förts in i där slangen hade varit men hon såg oroat på honom och hade tårar i ögonen.
"Va nej..." Hon sträckte sig efter honom för att kanske hålla sig vaken men hon sänkte den och slöt ögonen, snart hade hon somnat och en ensam tår rann ner för hennes kind.

Tristan såg på Dorian och suckade.
"Förlåt Dorian men ibland behöver man hjälp. Jag kände att det var bäst för henne."

Dorian såg på henne, såg hennes tår och han reste sig upp på en halv sekund och kastade Tristan ut ur rummet.
" Du förstår väl att det är så alla andra har hållit henne tyst, medgörlig? Spänt fast henne och drogat henne för att ta hennes blod.
"Jag har ingen aning om vad hon drömde, men tro mig en dag kommer hon drömma mardrömmar om att hon känner sig lika fången i detta hus som i dem andra hon varit i. " Röt Dorian och släppte taget om Tristan och gick tillbaka in i rummet och stängde dörren och satte sig frustrerat på fönsterbrädet.

"Jag vet Dorian. Jag vet det och jag ber om ursäkt. Men hon är så sjuk just nu att hon måste vila. Om hon inte gör det så blir hon inte frisk."

Hon sov tungt med sitt gosedjur intill sig och hon drog djupa stadiga andetag och verkade mycket lugnare. Men huttrade till av en vind som smet in i rummet och vred lite på huvudet och gnydde.

" Det är lika viktigt att bli frisk som att hålla henne mentalt stabil. " Väste han lågt, visste att Tristan och alla andra kunde höra. Han såg att hon verkade lugnare och han klättrade ut genom fönstret och stängde det utifrån och la sig sedan på taket och stirrade upp i skyn.
Kokade av ilska.

Allt flöt på och Maria ställde sig för att göra våfflor och såg att det började bli morgon och hon öppnade fönstret och ropade.
"Dorian kan du komma?" Hon lade upp den sista våfflan och satte ner tallriken på en bricka.

Han hade inte kunnat släppa någonting på hela natten. Han hade bara blivit mer och mer irriterad. Så när Maria ropade var han redo att slåss med vad som helst.
" Inte nu." Morrade han argt och höll ögonen hårt slutna.
" Ge mig lite tid. "Fortsatte han och försökte hitta nått lugn i sitt inre.
Exempelvis Willows hjärtslag och han började lyssna mer intensivt. Och det hjälpte.

Hon suckade och tog brickan med sig upp och knackade på Willows dörr och gick in.
"God morgon Willow. Jag kommer med våfflor som du kanske gillar." Hon log och satte ner brickan och log mjukt.

Willow hade vaknat och satt och läste när Maria kom in och hon log stort.
"Ja tack det skulle vara fantastiskt." Hon tog upp gaffeln och såg sig om.
"Så är Dorian arg igen?"

Dorian hörde ju klart och tydligt och himlade frustrerat med ögonen.
"Jag hör er." Sa han i en högre ton så att även Willow skulle ha en chans att höra och började sedan sakta röra sig mot hennes fönster och hoppade in genom det och satte sig på en av stolarna.
" Jag är inte arg. " Sa han och stirrade mot våfflorna och på Maria.

Hon skrattade och började äta av våfflorna och såg på honom med en busig min.
"Nähä. Då är du något annat." Hon log och nickade.
"Det är goda. Synd att du inte tycker om mat." Hon log retsamt och petade på honom med foten.

"Kom igen Dorian hon försöker få dig på bättre humör." Hon log och pekade på våfflorna.
"Ska jag hämta blod åt dig?"

Dorian suckade och såg mot Willow.
"Älskling. " Sa han och kramade hennes fot lätt eftersom det var det enda han nådde för tillfället.
" Nej det är bra. Är inte törstig. " Sa han ärligt och gav dem en svagt leende.
"Sovit gott?" Sa Dorian mot Willow och tittade på henne.