prs yehet & kkaebsong

"Zihao," börjar Joshua, som blivit väldigt bra på att läsa djurs tankar och känslor under åren. Som sagt, skötsel och vård av magiska djur har alltid varit hans favoritämne under skolans gång. Och då den mörka lurvbollen faktiskt är Zihao, blir det bara ännu lättare. "Du var borta i två år, om jag inte hade stött på dig nu hade vi antagligen aldrig träffats igen. Vad trodde du skulle hända?" suckar artonåringen lätt och stryker sina fingrar över den mjuka pälsen.. hjärtat dunkar så hårt, som att det kommit hem igen. Men han vet att han inte får tänka så. Nittonåringen hade trots allt lämnat honom två gånger, när han lovat att det aldrig skulle hända.

Vad hade han egentligen trott skulle hända under två års tid? Det var en väldigt bra fråga. Han slöt ögonlocken, njutandes av fingrarna som drog genom pälsen. Egentligen hade han ingen rätt till att njuta, nej fy skäms, han borde istället ha skämts riktigt ordentligt. Men det gick liksom inte nu när de satt som de gjorde. Det hela kändes så sjukt naturligt, vilket egentligen var helt fel. Joshua hade i alla fall till viss del kommit över Zihao, skaffat sig ett nytt liv med en ny kille..Nittonåringen stelnade till, spetsade öronen. Varför slog den andres hjärta så hårt? Varför slog hans eget hjärta så hårt? För att han var kär. Så enkelt var det.

Joshua biter sig i läppen, osäker på vad det är han ska göra under tiden de väntar. Besvärad, inte pågrund av nittonåringens sällskap, men allt som hänt sen dess.
"Här," viskar Ethan och ger trollstaven till artonåringen. Han ler tacksamt upp mot sin pojkvän och tar försiktigt tag om Zihaos ena tass.
"Vulnera Sanentur," viskar Joshua, den sångliknande besvärjelsen får blodet att åka tillbaka in i såret medan trollstaven rör sig över den djupa skadan.

Aj. Smärtan som letade sig upp genom benet fick någonting att knäppa till inom Zihao. Efter den första gånger på över två år, knakade ryggen till, på samma sätt som alla andra ben i kroppen. Med uppspärrade ögon, backade nittonåringen skrämt in mot väggen ännu en gång, med händerna panikartat strykandes över golvet. Varför nu, av alla stunder? Han virade armarna runt knäna och vek undan med blicken. Hur använde man rösten egentligen? Hur talade man? Ännu en gång bubblade en hel hög med tankar upp inom honom.
”Rör mig inte”, viskade han, rösten alldeles hes och rå. Ett väldigt klokt urval av ord - inte.

Det tar en stund för Joshua att uppfatta vad det är som händer, fick besvärjelsen Zihao till hans mänskliga form.
"Zihao?" säger Ethan förvirrat med rynkade ögonbryn, men det tar inte lång stund för honom att komma på vad det är som händer. Blicken vänder sig mot artonåringen. "Visste du att det var han."
"Ja," viskar Joshua lätt och lägger ifrån sig trollstaven, vågar inte se på nittonåringen, inte nu. Hans ansikte kommer få honom att brista ihop, börja böla som aldrig förr. "Ethan.. kan du vara snäll och hämta lite kläder till honom, han måste frysa något förskräckligt." dock verkar det inte som att pojkvännen vill lämna dem tillsammans, vilket får Joshua att sucka djupt. "Vi pratar om det sen, gå bara och hämta kläder är du snäll."

Zihao betraktade de långa fingrarna, böjde lite på dem med fascinerade ögon. Det var sålänge sedan han haft händer och fötter för den delen. Han sneglade ner mot benen, strök förstrött över såret på den vänstra fotleden. Jo, Joshua hade defintivt rätt om att han frös, förskräckligt mycket faktiskt. Bara det skulle väl säkert trigga skiftningen igen, då kroppen skrek efter värmen som bara ett tjockt lager med päls kunde ge.
”Förlåt.” Rösten var fortfarande så hes att orden knappt gick att urskilja. ”Förlåt...” upprepade nittonåringen ännu en gång och vände ögonen mot Joshua, med tårarna strömmandes nerför de bleka kinderna.

Nej, Joshua kan inte få in ursäkterna, inte alls. Zihao hade sagt samma sak förra gången de blev tillsammans igen, och ändå lämnade han honom igen.
"Det är okej," Nej, det är det inte. "Vi ser till att få dig varm först.. vi kan prata senare." försäkrar sextonåringen i en liten viskning och drar till sig en av vinterkapporna som är upphängda i hallen, för att sedan vira den över hans kropp. "Jag sätter på lite badvatten till dig, så kan du få ett varmt bad och en kopp varmt te? Låter det fint?" frågar Joshua vänligt och stryker handen försiktigt över Zihaos arm. Jo, om nittonåringen är och tar ett varmt bad kanske Joshua kan prata med Ethan ifred, se till så att han inte uppfattar något fel. Kanske han kan skriva breven till den äldres bröder, få det gjort.

”Joshua, gå inte”, viskade Zihao och grep tag om en av de betydligt mindre händerna. ”Jag är rädd”, fortsatte han och började dra i den andre. ”Snälla, stanna med mig.” Nu var han sådär äckligt självisk igen. Däremot var orden sanna, då den äldre var så skräckslagen att han knappt visste vart han skulle ta vägen. Allting bara kändes så grovt fel. Händerna, benen, fötterna, talet - ja, alltihop var onaturligt. Han hade inte yttrat ett ord på över två år, så vad annat kunde han egentligen vänta sig? Och om han tyckte att det var jobbigt att tala och ha fingrar, hur skulle det då gå med maten och allting annat av liknande karaktär? Kläder? Skor? Nej, han ville vrida tillbaka klockan och återgå till sitt inte så civiliserade liv.

Joshua ser den äldre djupt i ögonen, försöker att tyda på vad det är han vill. Nittonåringen hade inte haft några problem med att lämna honom, varför vill han att han ska stanna? Varför är Joshua tillräckligt bra när Zihao känner för det, men inte annars? Han har lust att skrika på honom, skälla ut honom. Men samtidigt vet han att det inte är rätt att göra det.
"Zihao, jag kommer inte kunna stanna." suckar han djupt, nej.. Joshua kan inte fortsätta gå ner i samma stig varenda gång, allt kommer bara slå honom i ansiktet och såra honom ännu mer. Nittonåringen har visat att han inte kan hålla löften alls. "Om du nu vill tillbaka till att vara i vargform hela tiden.. så kan jag inte stoppa dig direkt, du gör helt enkelt vad du vill." som du alltid gjort, lägger han till i sitt huvud men rynkar på ögonbrynen åt sig själv. "Jag kan hjälpa dig, däremot. Kanske det hjälper lite. Vad vet jag."

Nästan frustrerat, trots att han inte hade någon som helst rätt till att vara det, torkade han bort tårarna med handryggen. Hjärtat höll på att hopp sur bröstkorgen på honom och synen var alldeles dimmig.
”Tror du verkligen att jag kan styra över det? Joshua, jag har ingen kontroll och har aldrig haft det”, utbrast Zihao bittert och skakade på huvudet. Nej, det där hade den yngre defintivt fått om bakfoten. Hade han haft kontroll över humöret och skiftningen hade han aldrig lämnat i första taget. Herrejösses, han hade ju knappt ens förstått att han dragit förens han knappt visste vart han befann sig. ”Jag fick panik, okej? Det var så det började och så kunde jag inte samla tankarna tillräckligt snabbt och...jag har ingen kontroll.” Han knöt händerna och bet ihop käkarna. Nej, någon sådan hade han absolut inte, impulsiv och idiotisk som han var.