Sjunde året på Hogwarts

- Men det är ju din far, du ställde dej emellan oss, sa jag och skakade på huvudet.
- Men det var mitt fel från början, jag skulle för det första inte gått ut från köket.
Jag skulle inte gett mig på Crab och Goyle.
Och nu har jag gjort dej illa och er osams, sa jag och gömde ansiktet i händerna och grät och såg sedan på Cara.
- Hur är det, sa jag oroligt och såg på henne.

jag såg upp på Laura och slutade dunka huvudet i väggen och log ansträngt "Ja men det är ju för att han är min far jag gjorde det, jag kunde ju inte stå och se på. och nej det är inte ditt fel! han borde inte gjort det, du försvarade dig bara." sa jag bestämt och suckade sedan
"Nej du har inte gjort mig illa. hur har du gjort det?" frågade jag henne lite oförstående "Och det ordnar väll sig på något sätt..." sa jag tyst och sänkte blicken. "Jo det är väll okej, jag har bara ont i handen och huvudet"

- Jag mena bara att det var mitt fel att allt hände, sa jag och såg på henne.
- Jag är ingen expert men om man har ont i huvudet så ska man inte dunka det i väggen, sa jag leende till henne.
- Och nu har jag också bara ont i huvudet, sa jag och försökte se mej över axeln vilket inte lyckades.
- Kan du kolla på min axel?, de kastade nån förbannelse mot den när jag hade ryggen emot dem.
- Vilka jädra fegisar de är att anfalla mig bakifrån, sa jag muttrande och vända axeln mot Cara.

"Nej det är inte ditt fel" sa jag allvarligt och slutade banka huvudet i väggen och reste mig upp och nickade och drog staven och mumlade formler över Laura
"De har alltid varit fega" sa jag och lutade mig tillbaka och suckade lite. "Känns det bättre?" frågade jag Laura och satte mig ner igen, och funderade på vad som skulle hända nu? skulle pappa ens förlåta mig? jag skakade på huvudet och håret föll ner över ögonen

- Tackar, sa jag och rörde på axeln den känndes helt bra nu.
- Japp det känns bättre, sa jag leende mot henne.
Jaf såg att hon inte mådde bra och fattade nog vad det rörde sig om.
Jag satte mig vid henne och la armen om henne.
- Borde du inte prata med honom när ni båda har lugnat ner er?, sa jag vänligt.
- Jag vill att ni ska blli sams igen, sa jag tröstande och satt sedan tyst vid henne så att hon skulle få tänka själv.
Jag slöt ögonen och försökte lugna huvudverken som kom över mig.

jag nickade lätt mot Laura men sa inget
"Jag vet inte om vi blir sams igen. vi har aldrig bråkat så och jag vet inte ens varför" suckade jag och dunkade huvudet i väggen igen och Ballerina lutade huvudet över boxväggen och blåste mig i håret och jag såg upp och klappade henne lätt. men jag visste inte vad jag skulle säga. jag hörde steg utanför och lyfte blicken mot dörren där min far stod
"Vad vill du?" fräste jag
"Jag vill prata med dig" sa han lugnt och jag blängde på honom
"Synd för dig" sa jag och vände mig bort från honom

Voldemort kom in jag såg snabbt på honom och vänd mig sedan till Cara.
- Gå och prata med honom, jag vill att ni ska bli sams, snälla, sa jag och såg bedjande på henne.
- Jag lovar att det kommer kännas mycket bättre ni måste bli sams, sa jag och såg in henne i ögonen.
- Jag väntar här med Ballerina så går du ut och pratar med honom, sa jag och väntade på vad hon skulle säga.

jag stirrade argt på Laura och sedan på min far och himlade med ögonen och reste mig upp och gick ut med min far och lutade mig mot paddocksstaketet men sa inget
"Jag vet inte vad jag ska säga" sa min far
"Du behöver inte säga något jag vill ändå inte lyssna" sa jag argt
"Ändå är du här?" sa han
"Jag är här för att Laura bad mig" svarade jag kallt och stirrade ut över ängen som låg en bit bort och min far la en hand på min axel och vände mig mot honom
"Se på mig" bad han och jag blängde argt på honom. "Jag är ledsen det var inte meningen"
"Det var nog de mest uppenbara du kunde säga!" fräste jag. "Du kastade crucio över mig, du kunde inte låta bli att straffa mig eller hur? och Laura hade inte gjort något! du var bara utan efter en ursäkt" fräste jag och backade undan från honom
"Vad vill du att jag ska säga?" frågade han och tog tag i min arm
"Vad vill du att jag ska göra? ta i mot dig med öppna armar?" fräste jag
"Du kan väll åtminstone lyssna på mig?" sa han och jag låssade hans grepp
"Nej!" sa jag och vände mig om sprang där ifrån mot skogen. jag sprang in i skogen och stannade inte förens jag kom till en glänta som jag brukade rida till, jag la mig på marken och bara grät. det spelade ingen roll vad Laura sa jag kunde inte bli sams med honom

Cara gick ut med sin far och jag hörde sedan hur allt blev tyst och jag väntade hos Balerina och vad som skulle ske.
Jag hörd steg till stallet och Voldemort uppenbarade sig med staven riktad mot mig.
- Jag vill att du letar reda på, Cara, sa han med ilsna röda ögon och höjde staven.
- Jag kan göra det själv, men inte för din skull utan för Caras, du behöver inte hota mej, fräste jag och gick förbi honom och ut ur stallet.
- Du ska visa respekt för mig, sa han argt och slängde crusio över mig men som upphörde efter ett kort tag, förmodligen bara för att skrämma mej, tänkte jag och reste mej upp och gick därifrån.
Kanmae kom skuttande emot mej och jag klappade honom.
- Precis den jag letade efter, kan du söka efter Cara?, sa jag vänligt och klappade honom och han skall till och började sedan springa mot skogen.
Efter ett tag skall han till och vi fann henne liggandes på marken gråtande.
- Det gick inte särskilt bra va?, sa jag tröstand och satte mig vid henne.

(Måste sova nu hörs i morgon ♥ )

(natti natti ♥ sov så sött mitt hjärta ♥ )

Jag såg Kanames och Laura komma in i gläntan och tittade upp på henne och skakade på huvudet
"Nej" sa jag mellan tårarna "Jag hatar honom" sa jag och slot ögonen, Kaname la huvudet på min mage och buffade lite på mig.
"Han skadade dig inte va?" frågade jag oroligt och tittade upp mot henne