prs yehet & kkaebsong

Joshua stirrar blint på Zihao, skakar på huvudet åt den äldre.
"Förlåt då." Muttrar han lätt och böjar röra på benen igen mot stigen. Nej, han vet att om nittonåringen går på sitt skadade ben kommer såret bara att bli värre, vilket blir svårare att fixa. "Du har varit i den här skogen i två år Zihao, varför kom du inte bara tillbaka?" Visserligen vet Joshua mycket väl att Zihao inte kan svara honom, men det bryr sig han inte om. "Du bara stack.. Utan att säga något. Dina bröder blev jätteoroliga."

Utan att riktigt våga stödja sig på benet när de började röra på sig, halvt om halvt hoppade han fram bredvid Joshua. Diskret sneglade han upp mot den andre, ögonen lätt glansiga av tårar som absolut inte skulle få tränga sig fram. För att han var feg och självisk, det var väl egentligen det självklara svaret på frågan. Zihao hade alltid varit en riktig fegis, men i det här fallet handlade det väl egentligen inte om feghet utan senare om rädsla. Under tiden han varit tillsammans med den yngre, hade den lilla rösten i huvudet alltid talat om för nittonåringen att han minsann inte var bra nog för Joshua. Att han var en börda som ingen ville veta av. Därför, just därför hade han stuckit, för att han helt enkelt fått sig själv att tro på lögnerna hans undermedvetna talade om för honom.

Med rynkade ögonbryn går Joshua i tystnad genom skogen, tills de kommer fram till utkanten och kan se den välkomnande huset. Artonåringen stannar till och låter blicken glida ner mot Zihao. Jo, han har definitivt lust att börja gråta han också, han som trött att han kommit över den äldre. Kanske känslorna bara svämmar upp på slutet de haft, inte för att han fortfarande är kär i honom? Nej, han får inte vara kär i honom.
"Är det okej om jag skriver ett brev till sina bröder? De förtjänar att veta.." viskar Joshua och stirrar tyst på huset.

Bröder? Zihao lät huvudet falla på sned och stirrade dumt på Joshua. Jo, juste. Yaosu och Weimin, som han inte tänkt ett skvatt på under det senaste året. Skulle han vara helt ärlig hade han nästan glömt bort att han överhuvudtaget hade några bröder. Han vek undan med blicken, fäste bestämt de mörka ögonen på huset istället. Det måste vara ett tag sedan artonåringen slutat skolan? Troligen närmare ett år sedan. Efter att tankarna börjat lägga sig sneglade han upp mot den yngre, bestämde sig för att han fick göra som han själv behagade med det där brevet. Egentligen var det väl inte mer än rätt att Xie bröderna fick ett nys om deras idiot till brors tillhåll. Urk, varför hade han inte sett sig för och fastnat i den där dumma fällan?

Joshua granskar ansiktsuttrycket på det lurviga vargansiktet.
"Då gör jag det," viskar han lätt, kommer klart ihåg julen för två år sedan, jo han hade gjort en hel del dåliga saker. Som att misstolka Yaosu för Zihao, dumma, dumma hjärna. Uppfarten, där bilen brukar stå är fortfarande tom, vilket antagligen betyder att modern, Samuel och hans vänner redan åkt till stan. Det finns mycket som hänt de senaste åren, alldeles för mycket. Och när han får syn på något som påminner Joshua om tiden för två år sedan, gör hela hjärtat ont. Tänk vad mycket som kunnat vara annorlunda om Zihao inte gått. Joshua öppnar dörren i tystnad och låter Haru att springa in lyckligt, innan han nickar mot nittonåringen för att visa att han ska in.

Tvekande, stannade Zihao till i dörröppningen. Om han vände på klacken och stack igen fanns det inte en chans att han och Joshua någonsin skulle finna varandra igen. Det kanske de ändå inte skulle göra. Men bara lukterna som slog emot honom i samma sekund som dörren öppnades, fick honom att halvt om halvt storkna. Människor var verkligen underliga varelser egentligen, med sina konstgjorda dofter och gud vet vad. Nej, han var faktiskt också en av dem, en såndär konstig sak som vandrade omkring på två ben och sov på mjuka madrasser under fluffiga täcken om nätterna. Sådana saker fick han inte glömma, då skulle han aldrig lyckas återgå till ett normalt liv. Med öronen lätt bakstrukna, släntrade han in i hallen, snubblade över några skor och föll rakt på nosen. Smidig som ett kylskåp.

Med en djup suck stänger Joshua dörren efter sig, ser till så att inget kommer i kläm innan han ställer upp kina kängor.
"Ni tog lång tid på er," hör han Ethan säga från övervåningen och skuttar ner från trappen. Endast ett par mjukisbyxor på sig. Han hade stannat inne för en dusch, och därför tänkte Joshua gå ut med Haru själv. "Vad har hänt med din ärm?" Frågar han förbryllat, lämnar en liten kyss på den mindres fylliga läppar, ovetandes om personen i rummet. Joshua viker försiktigt undan, osäker på vad han ska göra i en sån här situation, när Zihao är med.
"Vi hittade honom ute.." viskar han med ett litet leende mot sin pojkvän. "Han hade fastnat i en av fällorna."

Inkräktare. Zihao kom snabbt upp på benen igen och backade in rakt i väggen med tänderna blottade. Inte undra på att det luktade så jävla skumt. Nittonåringen hade inte kommit över Joshua, inte ens för en sekund. Men den andre verkade defintivt ha kommit över honom. Det var själviskt, riktigt jävla själviskt, men han kunde inte undgå att känna den djupa smärtan krypa upp över ryggraden. Joshua, hans älskade Joshua, var kär i någon annan. Alldeles utmattad av hela scenariot, föll han ihop i en trasslig hög på golvet. Han skulle aldrig ha följt med tillbaka. Vilken extremt korkad, dum, skruvad idé. Det hade troligen varit bättre att bara bli skjuten i huvudet.

"Han verkar ha riktigt ont," noterar Ethan och granskar den mörka lurvbollen med ett svagt leende. "Du är en djurvän du, jag går och hämtar trollstaven så ser du till att han är okej?" Jo, Ethan är också trollkarl, Ravenclaw. Rätt rolig historia faktiskt, men just nu kan inte Joshua tänka det minsta på det.. allt i hans tankar är Zihao. Det borde inte vara så.. Men så är det. Joshua kan bara nicka lätt, och följer sin pojkvän med blicken innan han sätter sig ner vid nittonåringen. "Hej.. är allt okej?" Frågar han och virar försiktigt tröjan närmre såret.

Usch, fy och blä. Den här Ethan hade minsann inte gjort något gott intryck på Zihao genom att pressa sina sliskiga läppar mot Joshuas. Så snart som inkräktaren lämnat dem ifred, slappnade han genast av. Öronen hoppade tillbaka upp på huvudet som på beställning och svansen drog över golvet, vispade upp ett litet moln av damm. De mörka ögonen fäste sig på den yngre, så otroligt sorgsna att det knappt var möjligt. Han var så jävla självisk, som redan var svartsjuk på de andras förhållande, men han kunde inte hindra sig själv. Även om idioten stuckit så hade känslorna aldrig försvunnit, vilket de aldrig skulle göra. Med ett Zihao läte, med andra ord någonting mellan ett gnällande och en suck, kröp han upp närmare Joshua och vilade huvudet i artonåringens knä. Dumma Ethan, usch.